Författare: I knopp och hjärta

Norrländskan och juggen

Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

Hur fritt är det fria ordet?

Det har jag undrat över ganska länge. Vi som bor i västvärlden vill nog tro att våra ord är fria att flöda hur de vill och när de vill. Att de kan föras fram när som helst och till vem som helst. Att de får uttrycka det vi verkligen tror på och står för. Men kan de det, låter vi dem verkligen flyga ut fritt? Skulle inte tro det. Några av oss kanske vågar göra det, av misstag eller av ren vilja, men den stora majoriteten håller i dem, väger dem och slutligen behåller dem för sig själva. I många fall är det säkert ett klokt val att tänka till innan man släpper iväg orden, så att ingen tar skada av dem, men ibland bör de flyga så att de förhindrar skada. För ni vet, ord kan linda in, såra och göra skada, det kan de, men de kan också göra nytta och säga ifrån, ifrågasätta, bekräfta, omhulda, smeka och ta ställning. De bör och ska flyga när de gör nytta och nytta gör de bara när de är fria. Så frigör dina ord oftare, låt dem flyga när de känner för det.

Du som har läst detta, fundera också över hur fria dina ord verkligen är? Hur ofta snyggar du till dem, rättar in dem i ledet och skickar ut dem enligt en förväntad och tillrättalagd mall? Hur ofta låter du dem ta ställning och spegla det du verkligen tycker eller känner? Hur ofta stannar de kvar och blir osagda eftersom det är lugnast så?

Fundera på det för det är viktigt. Det är viktigt att inte vara en tyst majoritet som inte tar ställning och säger ifrån när det är nödvändigt att göra det. Med det sagt tycker jag att ni ska läsa Emerich Roths debattartikel i Svenskan. Låt oss inte vara den tysta majoriteten och bara se på. Säg ifrån innan det är för sent.

Nu bryter jag tystnaden

Vet inte varför jag bryter den. Har inget behov av att säga något särskilt just idag. Inte mer än den dagen för ett och ett halvt år sedan då jag gick in i min bloggtystnad. Jag var trött på min egen röst och trött på alla andra oväsentligheter man läser om i media. Ingenting har egentligen ändrat sig sedan dess som ger mig anledning att bryta min tystnad mer än att jag inte kan låta bli att återigen ge mig på Fredrik Wass #Blogg100-utmaning. Denna gång har den ett lite större och mer motiverande syfte än tidigare, att värna om det fria ordet. Allas röster räknas så och min. Om den ska räknas måste man ta till orda – 100 dagar i sträck. Galet av mig, jag vet. 100 dagar är väldigt många dagar och jag kommer antagligen inte orka igenom alla men jag tänker försöka. Tar i och med detta vid där jag tystnade sist och ropar rakt ut i cyberrymden. Igen. Kanske gör min röst skillnad.

Baklängesåkning genom landet Sverige

Åker baklänges genom öppna landskap. På tåg är det möjligt. Glömde ta med mig en bok så jag läser nyhetsapparna, scrollar igenom Facebook- och Twitterflödet. Vet inte hur klokt det är egentligen. Så många anledningar till att bli upprörd eller känna hopplöshet. Inte många ämnen som får en att må bra. Kanske skulle man som en av mina kloka jobbkollegor kasta ut tv:n och sluta läsa nyheter helt. Bättre att leva i okunskap om omvärldens händelser än att matas ihjäl med allt elände som vi ändå inte kan lösa. Eller kan vi? 

I hetsen att ständigt skapa nyhetsflöden dränks vi av det ena budskapet värre än det andra. För balansens skull lyfter man först upp en fördelaktig röst för att sedan några rader längre ned ge utrymme till en motröst. Så ska det vara i ett land med yttrandefrihet så länge det inte går till överdrift vilket det oftast gör. Vissa budskap bankas i oss så hårt att de till slut blir ett mentalt faktum. 

Skulle vilja veta hur resonemanget går hos medieredaktionerna när det handlar om att inte spela olika propagandamaskiner i händerna, vilket ofta sker, medvetet eller omedvetet. Jakten på säljande rubriker överdriver problemen och skrämmer upp folk. Som läsare tar man ställning, för eller emot. Sociala medier piskar därefter upp stämningen ännu mer genom frånvaron av sakliga debatter och vips har vi fullskaliga ideologiska krig. Tror inte att jag behöver ge er exempel på vilka de är eftersom ni säkert redan har era egna oroshärdar.

Konstaterar att baklängesåkning genom öppna landskap rensar hjärnan. Sex timmar räcker till många tankar och ännu fler inlägg.

   
 

Fakirtåg

Förr om åren var resor i jobbet en extra bonus. Ett avbräck från det ordinarie. Betald utflykt. Numera är det mest jobbigt. Upp mitt i natten för att hinna med ett fakirflyg eller ett försenat SJ-tåg. Våndas redan två dagar innan. Kommer jag kunna somna i tid för att sedan vakna i tid? Förbereder allt i detalj kvällen innan så att jag kan stega mig igenom morgonritualen i halv dvala. Naturligtvis regnar det dagen till ära. Jobbigt ska det vara. Vem vill upp mitt i natten då? Låt mig vara. Väl i hallen på väg ned kommer sms:et om att taxin strax är här. En timme och två minuter innan tåget åker kommer den. Varför ska de ha så mycket marginal så tidigt? 05:04 för att vara exakta. Tåget går 06:06. Taxichauffören öppnar bildörren och jag springer in. Som jag misstänkte rullar den fort fram, elbilen. 05:25 är vi på T-centralen. Kollar på tavlan och naturligtvis är just mitt tåg det enda tåget som av någon anledning kommer bli försenat. Preliminärtiden är 06:25! En timmes väntan på en bänk istället för min sköna säng. Jag orkar inte! Slår mig motvilligt ned. Sova kan jag inte göra. Skriver istället. Hoppet återkom när tavlan en kvart senare anger en ny tid, 06:10. Hur gör de när de räknar ut de där dyrbara minuterna undrar jag? Inget att leka med. 06:06 enligt utsatt tid sitter jag på min plats och någon minut senare rullar tåget. Göteborg here I come.

  

Det går bra nu

Har följt med detta gäng i några år. Fantastisk sammanhållning. Blandade bakgrunder. Förortens stolthet. Haninge Brandbergens herrlag alstrar värme och lämnar hjärtat på plan. Har varit nära uppflyttning i så många år. I år kan det bli verklighet. Så väl värda en rejäl vinst. Grattis vinnare av Stockholmscupen 2015!

http://www.stff.se/arkiv/2015/08/ifk-haningebrandbergen-vann-stockholm-cup-utan-handikapp/

Tåg mot ovissheten

Här sitter jag och mår bra. Äntligen är vädret så som det ska vara en vacker sommardag. Vaknade. Tog det lugnt. Drack kaffe med maken. Tittade på sonens fotbollsmatch. Vinst såklart. Härlig promenad hem. Längst med gårdarna grillades det. En och annan låg i gräset och solade. Inga höga ljud. Inget kaos. Ingen panik. Inte här i alla fall.

Någonstans långt bort, i ett annat land, finns kaoset. För långt bort för våra ögon att se. För långt bort för våra öron att höra. För långt bort för våra hjärtan att känna. Hungriga, trötta och desperata flyende människor försöker trycka in sig i överfulla tåg som ska ta dem vidare mot friheten och tryggheten. Till EU. Där finns lugnet. Tror de. Lugnet och en välkomnande famn. Bara de får plats på tåget.

Bilderna med de överfulla tågen gör mig så ledsen. Vet de inte? De är inte önskade. Vi har inte råd. Vi har inte tid. Vi har inte plats för dem. Överfulla tåg på väg mot ovissheten har vi sett förut. En Golgata genom Europa. Förbi taggtråd och stängsel på väg mot det eviga lugnet och tystnaden.

Oväntade prövningar

Livet sätter en på prov när man minst vill det. Ibland undrar jag om någon där uppe knuffar på mig bara för att retas. Okej, nu är hon för avslappnad och bekymmersfri, låt oss se till att hon jobbar upp ett irritationsflås. Vi börjar med något litet som uppvärmning, låt oss säga en ny granne som börjar renovera okristligt tidigt på morgonen. Bra. Ett litet frö är sått. Sen ser vi till att det ösregnar så att håret krusas på det. Det går alltid hem. Utvilad efter semestern. Mer måste till. Vi lägger på ett ventilationsarbete på och en byggarbetsplats utanför kontoret. Svårt att andas och buller blir riktigt bra. Då så. Nu är hon mör. Sätter in stöten. Vi låter henne syna en bluff, hantera lite arrogans, känna en rejäl träningsvärk, åka med en knökfull buss, hitta en överfull tvättkorg och våndas över oväntade onödiga utgifter. Nu börjar det likna nåt. Äsch, nådastöten måste in. Vi låter grannen renovera dygnet runt. Det blir bra det. Ingen vila ingen ro ska hon ha. Så ja! Där satt den. Hon flåsar ordentligt nu. Hehehe. Det här var skoj ju. Måste göra om det snart.

Grrrr, säger jag bara! Ska inte låta mig luras av dig där uppe så lätt. Yogar inte för intet. Det nya mantrat blir: ”Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan……”

  

Dagen med änglavakt 

Ett dumdristigt drag och livet förändras för alltid. En onödig omkörning trots all tid i världen. Ett ögonblick av ickekontroll. Bromsar, skrik och dunsar. En flygtur utför. Ned i ravinen. Inget liv som passerar förbi i huvudet. Endast ett lugn och en tystnad mellan dunsarna. Plötsligt tar det slut. Ett träd räddar oss. Vi ligger på passagerarsidan. En hjälte till make. Han agerar. Det gör också människorna som såg oss försvinna ned. De drar upp oss på vägen en efter en. Vi väntar på en ambulans som aldrig tycks komma. När den väl gör det kör den iväg oss, den lilla chockade familjen, i ilfart nedför samma väg som vi precis hade lagt bakom oss. På vägen ned frågar de ortsborna var sjukhuset ligger. Tänk om, tänk om…. Det är det enda som snurrar i mitt huvud. Jag gjorde misstaget som kunde kostat min familj livet. Av någon outgrundlig anledning landade notan på endast två stygn i huvudet på föraren, en totalkvaddad splitterny bil och ett livslångt kontrollbehov. Ett pris vi har råd med tack vare den änglavakt vi hade den dagen. För inget kan ha en sådan tur utan hjälp av högre makt. Exakt på dagen för 15 år sedan var änglarna med oss.

Ta mig tillbaka

Som motvikt till detta tråkiga svenska sommarväder tänker jag överösa er med fantastiska bilder på blomster som vi njöt av på hotellet Porto Galini på Lefkas. Bör nämnas att detta bara är ett axplock av allt det vackra som fanns där. Kan inte annat än längta tillbaka till detta paradis.