Här sitter jag och mår bra. Äntligen är vädret så som det ska vara en vacker sommardag. Vaknade. Tog det lugnt. Drack kaffe med maken. Tittade på sonens fotbollsmatch. Vinst såklart. Härlig promenad hem. Längst med gårdarna grillades det. En och annan låg i gräset och solade. Inga höga ljud. Inget kaos. Ingen panik. Inte här i alla fall.

Någonstans långt bort, i ett annat land, finns kaoset. För långt bort för våra ögon att se. För långt bort för våra öron att höra. För långt bort för våra hjärtan att känna. Hungriga, trötta och desperata flyende människor försöker trycka in sig i överfulla tåg som ska ta dem vidare mot friheten och tryggheten. Till EU. Där finns lugnet. Tror de. Lugnet och en välkomnande famn. Bara de får plats på tåget.

Bilderna med de överfulla tågen gör mig så ledsen. Vet de inte? De är inte önskade. Vi har inte råd. Vi har inte tid. Vi har inte plats för dem. Överfulla tåg på väg mot ovissheten har vi sett förut. En Golgata genom Europa. Förbi taggtråd och stängsel på väg mot det eviga lugnet och tystnaden.