Livet sätter en på prov när man minst vill det. Ibland undrar jag om någon där uppe knuffar på mig bara för att retas. Okej, nu är hon för avslappnad och bekymmersfri, låt oss se till att hon jobbar upp ett irritationsflås. Vi börjar med något litet som uppvärmning, låt oss säga en ny granne som börjar renovera okristligt tidigt på morgonen. Bra. Ett litet frö är sått. Sen ser vi till att det ösregnar så att håret krusas på det. Det går alltid hem. Utvilad efter semestern. Mer måste till. Vi lägger på ett ventilationsarbete på och en byggarbetsplats utanför kontoret. Svårt att andas och buller blir riktigt bra. Då så. Nu är hon mör. Sätter in stöten. Vi låter henne syna en bluff, hantera lite arrogans, känna en rejäl träningsvärk, åka med en knökfull buss, hitta en överfull tvättkorg och våndas över oväntade onödiga utgifter. Nu börjar det likna nåt. Äsch, nådastöten måste in. Vi låter grannen renovera dygnet runt. Det blir bra det. Ingen vila ingen ro ska hon ha. Så ja! Där satt den. Hon flåsar ordentligt nu. Hehehe. Det här var skoj ju. Måste göra om det snart.

Grrrr, säger jag bara! Ska inte låta mig luras av dig där uppe så lätt. Yogar inte för intet. Det nya mantrat blir: ”Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan……”