Längtar bort idag. Känner mig trött. Kan hända att någonting sitter i kroppen men mest troligt är det handlar om knoppen. Det mesta startar där. Mycket anspänning med deadlines och leveranser har dränerat mig på kraft. Skulle behöva en minisemester. Eftersom det inte går att få till just nu får jag istället drömma mig tillbaka till några härliga stunder.
Livet sätter en på prov när man minst vill det. Ibland undrar jag om någon där uppe knuffar på mig bara för att retas. Okej, nu är hon för avslappnad och bekymmersfri, låt oss se till att hon jobbar upp ett irritationsflås. Vi börjar med något litet som uppvärmning, låt oss säga en ny granne som börjar renovera okristligt tidigt på morgonen. Bra. Ett litet frö är sått. Sen ser vi till att det ösregnar så att håret krusas på det. Det går alltid hem. Utvilad efter semestern. Mer måste till. Vi lägger på ett ventilationsarbete på och en byggarbetsplats utanför kontoret. Svårt att andas och buller blir riktigt bra. Då så. Nu är hon mör. Sätter in stöten. Vi låter henne syna en bluff, hantera lite arrogans, känna en rejäl träningsvärk, åka med en knökfull buss, hitta en överfull tvättkorg och våndas över oväntade onödiga utgifter. Nu börjar det likna nåt. Äsch, nådastöten måste in. Vi låter grannen renovera dygnet runt. Det blir bra det. Ingen vila ingen ro ska hon ha. Så ja! Där satt den. Hon flåsar ordentligt nu. Hehehe. Det här var skoj ju. Måste göra om det snart.
Grrrr, säger jag bara! Ska inte låta mig luras av dig där uppe så lätt. Yogar inte för intet. Det nya mantrat blir: ”Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan rubba mig för jag kan tackla alla stötar. Inget kan……”
Allt i livet har minst två sidor. Hur man än vänder och vrider på saker och ting kommer man inte ifrån att man bara har ett perspektiv åt gången. Jag har mitt och du har ditt. Påverkat av platsen man står på i livet, både fysiskt och mentalt.
Varför denna något filosofiska inledning av någon vars dagar just nu tycks vara fyllda av lättja och njutning undrar ni? Jo, man hinner tänka en hel del när man inte gör något mer meningsfyllt än funderar över om man ska ligga på mage eller rygg den närmaste halvtimmen. Har en heltigenom förnämlig och vilsam semester. Allt man behöver på en och samma plats. Service av bästa klass. Har inte ägnat en tanke på mitt eget levebröd. Nästintill glömt vad jag sysslar med numera. Precis som man vill ha det på sin semester. Ett perfekt tillstånd man vill ska bestå ett tag till. Bekymren får stanna hemma, regnet likaså (bara tanken på regniga semesterdagar får en att jubla över att man är där man är just nu).
Jag har det bra, trots att jag befinner mig i Grekland, eller snarare just därför! Allt hänger på vilket perspektiv man har. Vet inte hur vår fina gästvänliga hotellpersonal ser på saken. Vilken oro de bär på? Vad än Grekland går igenom just nu så syns det inte i deras ansikten. De jobbar på flitigt. Ser till att vi mår bra. Själv försöker jag se igenom om det går. Kan man se på folk när ett land är i kaos? När allt rämnar? Märker man det? Vet ej. Hoppas och tror att de inte ska behöva uppleva det. Att de klarar sig rakryggade ut ur denna svacka. Inget av det som pågår i Athen eller skrivs i kvällspressen märks här.
”Är det en politisk resa?” undrade Lasse när vi stötte ihop i hans butik på Arlanda och berättade vart vi skulle. Nej det var det inte Lasse. Varför inte Grekland, tänkte vi? Vad kan hända? Från detta perspektiv kanske Lasse hade rätt. Kanske var det ett politiskt beslut att ta sig till Grekland just nu. Men kan man hjälpa till genom att köpa sig en perfekt semester så gör jag gärna det. Ingen förlorare här. #supportinggreece
Long time no see. Har varit skönt att ta en paus från bloggen. Behövde den tysta perioden. Hade huvudet fullt av andra bekymmer och hittade inte det fokuset som krävs när man ska skriva. Lite märkligt ibland hur vissa saker när de ställs i perspektiv blir ynkliga. Totalt oväsentliga. För ett ögonblick blev bloggandet det. Känns som att jag höll andan länge men nu kan andas ut ett tag. Skönt. Inspirationen kan väckas till liv igen.
Sista arbetsdagen inför semestern återstår. En ynka dag till ska betas av. Känns hanterbart. Det ska jag nog klara av. Därefter hägrar en månads ledighet. För första gången inga planer alls. Helt planlöst. Kan inte minnas när det hände senast. Vi landar där vi landar. Bara det är lugnt och varmt. Ett dopp då och då skulle sitta bra. Om det inte går nöjer jag mig med lite god mat och ett glas vin emellanåt. Och djupa andetag.
Hade höga förväntningar på min semester. Stora delar införlivades men en del hade jag inte räknat med. Lite vila och avkoppling förvandlades till mycket möda och besvär. Istället för att komma hem utvilad och ”fit for fight” har jag fajtats med viruset/bakterien jag drog på mig. Det blir inte alltid som man hoppas på.
När jag nu ligger hemma och kurerar mig kan jag inte göra annat än konstatera att hälsan är det viktigaste vi har att värna om. Alla andra bekymmer hamnar på något sätt i skymundan. Allt som oftast, när vi är som starkast, glömmer vi bort det. Det kanske inte är helt fel att ibland bli påmind om människans bräcklighet. Mycket lättare att uppskatta allt det goda man får ta del av.
Det står still. Total stiltje. Det tycker jag är tråkigt. Vill ha lite mer liv i luckan för att tycka att det är roligt. Ger det denna vecka men sen får det vara nog. Om inte semesterlunket är över ser jag till att liva upp stämningen på något sätt. Och då menar jag inte med min hosta eller med att fira när ett mail hittar fram till mig utan mer handfast återkalla mina gamla Helga-takter och jaga fram handling. Ur vem får vi se.
Lite roligheter blev det idag trots allt. En lunch med en av mina favvo exkollegor på finsushistället förhöjde dagen. Mycket har hänt sedan vi sågs senast och det behövde processas igenom ordentligt. Han såg ut att må bra min vän. Check!
Har också haft en ny liten bordsgranne på besök idag. Hon följde med pappa till jobbet och jag förärades hennes sällskap. Smart och klurig liten tjej som producerade fina armband på löpande band. Alla fick ett. Mamma, pappa, lillebror, hon själv…. Om inget annat dyker upp så kanske jag kan producera lite armband till hela arbetsgruppen nästa vecka 🙂 I värsta fall kan jag bläddra igenom den Se&Hör som John hade med sig från gårdagens event.
Det plingar! Men oj, fick visst ett mail. Nog händer det lite trots allt! See ya.
Kan John så kan jag tänker jag idag. Två inlägg på en dag är väl ingenting när man har hur mycket tid som helst att leka med. Inte för att det har hänt så mycket att skriva om utan mer för att det får tiden att gå.
Har förflyttat mig från under palmen till att bosätta mig i vattnet en stund. Krävde lite ansträngning det med men jag bet ihop. Krutgubben Zexxx däremot har hittat en tenniskompis och nu står dessa två nyfunna kombattanter på en tennisbana mitt på blanka dagen. Jag hoppas att han inte får värmeslag och att vår planerade röjkväll uteblir. Den vinnarskallen är inte att leka med.
Om vårt eget röj uteblir får vi nöja oss med några överförfriskade ickeidentifierbara turister som börjar ha det för glatt i restaurangen ovanför palmen. Värmen tar hårt på oss alla.
Inte ens semester kommer utan ansträngning. Har längtat efter lite ledighet och härligt väder. Meningen var att det fina vädret skulle infinna sig i det södra Europa men något gick snett och vädret hamnade norröver. Missbedömning av oss.
Nu ska jag inte klaga för 25 grader och lite dis är perfekt om man vistas i stadsmiljöer som vi har gjort. Lite regn skadar inte heller. Svalkar av asfalten och gör det lättare att andas. Tråkigare är det när det regnar på en solsemester. Våra kroatiska vänner i Baška Voda beklagar sig över vädret i år. Enligt dem är denna sommar vädermässigt rena katastrofen. Turisterna är här men det fina vädret någon annanstans.
Har gett mig den på att fånga de solstrålar som tränger igenom molnen och få lite färg som jag kan ta med mig hem. Passar samtidigt på att både äta och dricka gott, kanske hjälper det mot den förkylning som vi båda har drabbats av. När vi väl kommer hem skulle lite vila från semestern sitta bra.
Tillbaka i vardagen efter en månlandning. Semester i Förenade Arabemiraten (FAE) kändes lite som att landa på månen. Det behövs inte mer än 6 timmars flygresa för att komma till en helt annan värld. Samlar fortfarande på en massa intryck som jag inte riktigt vet hur jag ska sortera. Det är ett kontrasternas land, sharia i kombination med Las Vegas överdåd och tusen och en natt turism. Fascinerad är jag, helt klart.
Det bästa med hela resan var att jag och mamma fick göra vår första bara-vi-två resa och jag är glad att jag fick det där rycket att bara dra iväg någonstans i en vecka så att detta blev av. Absolut en av mina topptre bästa resor. Tack Fritidsresor och tack lilla mamma!
Delar med mig av lite nya insikter och kunskaper, helt random sorterat:
– Om ni någon gång har undrat så kan det visst regna i öknen och man kan visst ha picknick i sanden intill motorvägen!
– Inga skrotbilar körs på de sexfiliga motorvägarna och om bilen är skitig eller får motorstopp bötfälls du. Mycket troligt av en polis i Ferrari eller Lamborghini.
– Kalkonbacon (visste inte ens att en sådan existerade) är svingott (sorry, kunde inte låta bli :))!
– Skattenivån är nästan obefintlig på bilar och bensin. Mer än 600 000 bilar på ca 1,5 milj invånare i Dubai. Vad sägs om ett pris på mindre än 2:50 kr per liter? Den 2 dec på FAE’s nationaldag kan det hända att alla får tanka gratis bara för att fira. Har hänt förr.
Insåg att jag väldigt gärna skulle vilja skicka Jimmie Åkesson och några av hans närmaste på studieresa till FAE av många anledningar. Några följer här:
– Han skulle få en insikt om värdet av gästarbetare. FAE’s befolkning utgörs till 90% av gästarbetare. De bygger allt och är de som arbetar och håller upp landet. Deras förhållanden är inte alltid de bästa men de är där av en anledning och den är god nog. Och så måste någon putsa alla dessa skyskrapefönster.
– Möjligtvis skulle Jimmie bli lite mindre rädd för islam och dess kvinnosyn. Rikedomen som oljan har genererat medför att lokalbefolkningens kvinnor inte arbetar alls, vilket inte heller de lokala männen gör såvida det inte handlar om regeringsuppdrag eller att driva något av företagen som de har byggt upp. Han skulle inse att kvinnor har ett högt värde och att deras män måste behandla dem väl.
– Han har rätt i att det inte råder jämlikhet för när en utländsk kvinna gifter sig med en lokal får hon 140 000 i pengar (är osäker på om det är kronor eller dirham. Det senare skulle dubblera värdet) och medborgarskap vilket även hennes medhavda barn får. Om en utländsk man gifter sig med en inhemsk kvinna får han henne men inget av det andra.
– Kriminaliteten är extremt låg och vad jag vet våldtäkterna också, trots alla dessa invandrare och muslimer i landet. Hur kan det vara möjligt? Jimmie kanske skulle snygga till statistiken och komma fram till en annan slutsats. Han kan ju det där bra.
– Han skulle få öva på engelskan och kanske bättra på den lite också, talas av alla där.
– Finns en del likheter mellan Sverige och FAE vad gäller synen på alkohol. I SWE kör vi förmyndarattityden och begränsar både inköpsmöjligheterna och användningen. Samma sak gäller i FAE med tillägget att det i vissa av emiraten kan resultera i piskrapp för påkomna överförfriskade lokala.
– Några gemensamma hatobjekt finns också. Man får inte ha ett pass med stämpel från Israel om man ska in i FAE. Jimmie är hårdare, han vill inte ha in någon alls.
Andra riktigt bra upplevelser:
– Bada kan man göra i ett av de renaste vatten jag har badat i. Riktigt härligt!
– Åka upp till toppen av Burj Kalifa på bara en minut. Ännu häftigare!
– Kanske se Zlatans yacht ligga förankrad utanför hans hus på ett av palmbladet som man kan se från rymden (påstås det). Tydligen är den enorm, guldpojkens båt.
– Shoppa, shoppa, shoppa tills man inte orkar mer.
Och så slutligen – återvända så fort man kan d v s när man har skrapat ihop lite nya slantar!
Nedan följer ett litet galleri av bilder:
Gissa vad det här är.
7-stjärnigt hotell i sikte, Burj al Arab. Sex stycken anställda på en gäst. Det är service det:)
Lite som Gotham City, fast på dagen.
Så nära solen vi jordbor kan komma från en byggnad. Skulle kunna stå ”Jordbrobor” också 🙂
Det byggs och det byggs…
Ingen ska ha längre än 500 m till närmaste moské.
Vackert …
The Mall of the Emirates
I väntan på vattenspelet…
Mmmmm
Ras al Khaimah beach
Så här kan man också åka skoter eller bil
Spindelmän på fasaderna
Min semestervecka i Makarska tar slut om några timmar. Istället för att passa på och ta några sista dopp och pressa i solen, fördriver jag tiden i skuggan på café DiVino. En ny och trevlig upplevelse, som ett vitt hav av renhet och ljus. Cafét ägs av Alen Bokšić. För den insatte i fotboll är namnet känt eftersom Alen är en av de stora kroatiska fotbollsspelarna. Väl värt att våga titta in här om ni är i krokarna. Ligger intill strandpromenaden. Man kan nästan doppa tårna i vattnet från cafét.
För 35 år sedan träffade jag min stora kärlek i Makarska. Vi fattade inte då att vi skulle bli ett par för livet sju år senare. Makarska har därför en viktig plats i mitt hjärta och det var roligt att upptäcka den på nytt. Verkligen på nytt för det är inte mycket som man känner igen. Orten har ändrat karaktär och är mycket mer turistig. Synd tycker jag. De yngre gästerna gillar säkert det.
Trots det har vi hittat många pärlor som vi varmt kan rekommendera. Förutom DiVino måste ni besöka restaurang Ivo som serverar ortens bästa fisk. Om ni vill lyxa till det lite kan ni med stor rekommendation välja rött eller vitt vin med, för oss alla kända namnet, Zlatan, som betyder ”gyllene”. Har inga kopplingar till allas vår Zlatan men lika kraftfullt och högklassigt som han är är också vinet.
Båtutflykt till närliggande öar Hvar och Brač är bra ombyten. Fantastiskt badvatten och genuina miljöer. På båten bjuds det på gratis ”rakija”, det lokala brännvinet, vilket kan bli lite för mycket för vissa turister eftersom det slår hårt mot huvudet i värmen. Kan bero på att en del shotar den istället för att smutta och njuta.
Under veckan har vi haft några riktigt minnesvärda möten, förutom Alen själv också våra hotell- och strandgrannar, en massa trevliga servitörer och barägare och till sist men inte minst några underbara ungar. Silvio, den lilla söta romska pojken som är ortens maskot samt Marija den sötaste och smartaste åttaåriga tjej jag har träffat. Men den mest intressanta upptäckten var Sadeta, en bosnisk kvinna boende i Norge, och hennes undersköna 12-åriga dotter Alma (jag tror att jag i henne har scautat en kommande supermodell). Sadeta är en säregen och helt underbart avväpnande varelse. Hon tar en med storm. Det är dessa möten som lämnar avtryck och avgör hur bra semestern blev.
Känner mig nöjd med denna vecka. Vem vet vilka resultat den genererar om 35 år.
I knopp och hjärta 