Vi mot resten av världen

D-dagen närmar sig med stormsteg, måldatumet för mitt projekt. Det innebär att farten på det vi håller på med just nu är oerhört hög. Samtidigt kan vi bocka av punkt efter punkt på aktivitetslistan. Verkligen allt tycks falla på plats. Nästan så att man kan göra vågen eller släppa ut ett och annat jubelrop. Anspänningen släpper dock inte helt ännu. Det hoppas vi att den gör när vi har tryckt på knappen nästa vecka. 

Något riktigt fint sker när man jobbar med stora projekt. Alla har sin givna roll och jobbar på mot ett gemensamt mål. Ett teamarbete utförs dirigerat av en huvudprojektledare. Hur lyckosamt det blir beror på så många olika faktorer. Främst handlar det om tydlighet, struktur och inte att förglömma ledarskap. Fungerar de delarna så klarar man av de flesta motgångar på vägen, för problem de dyker alltid upp i en eller annan form. 

Om komponenterna inte fungerar som de ska blir det mycket svårare. Med otydlighet och brist på bra ledarskap följer gränssnitts- och ansvarsfördelningsproblem. Prestige gör sig också lätt påmind då. Ingen struktur skapar oreda och risk för ofas i arbetet. Vad ska levereras, när och av vem? Frustration och missnöje gör entré vilket påverkar arbetsglädjen och teamkänslan som går ut över slutresultatet. Men när det funkar, ojojoj, då är det magi. Då är det vi mot resten av världen, teamkänsla och stolthet. En härlig känsla!

Mitt Stockholm

Vilket fantastiskt väder vi har haft idag. Stockholm visar sig från sin bästa sida. Tog mig tid att fota på lunchen och från Himlen i Skatteskrapan ikväll. På vägen till middagen i tunnelbanan mellan Gamla Stan och Slussen, hörde jag en ung grabb säga till sin vän:

– Titta så vackert! Jag tittar alltid ut över vattnet när jag åker här medan andra tittar ned i sina mobiler. När jag flyttade till Stockholm sa jag till mig själv att den dagen jag tittar ned i mobilen och inte ut över den vackra staden har jag blivit en zombie.

Så är det nog. Vi lever i våra virtuella världar och tittar allt för sällan upp och ut över det vackra omkring oss trots att verkligheten slår ut det mesta. Det gäller att lyfta blicken emellanåt och njuta av utsikten.

Jämnt humör

Måste skriva något om jag ska klara utmaningen. Har bestämt mig att jag ska hålla ut 100 dagar i följd. Det är dag 27 idag och jag vacklar ordentligt. Tematiskt. Har inget särskilt att fördjupa mig i. Inte mer än att det blev en riktigt bra dag. Fantastiskt väder. Några problem lösta. Avbockade uppdrag på jobbet. Träning. God mat. Nu vila. Inget att klaga på. Nöjd med andra ord. Då har man inget att skriva om. Konstigt det där men så är det. Inspirationen kommer när man stör sig på något, är arg eller superglad, inte när humöret är jämnt. Idag var det väldigt jämnt. 

En periodare

Jag är periodare i shopping. Ingenting. Ingenting. Och så allt på en gång. Har ingen lust. Har svårt att hitta. Till slut lossnar det och kassarna fylls. Brukar sammanfalla med reaperioder vilket är lättare för samvetet. Denna helg fick jag ett återfall. Har införskaffat strumpor, skor, byxor, blusar och tröjor. Vårgarderoben är tryggad.

De coola typerna

Shoppat med mamma och kollat på fotboll med pappa. Idag passade jag på att umgås med mina föräldrar. Hinner inte med till vardags. Har ett ständigt dåligt samvete för det. De längtar efter besök och väntar på att någon av oss barn eller barnbarn ska titta förbi. Och vi har en massa annat för oss, hela tiden. När vi väl tittar in så är det i en halvtimme och sen vidare till nästa uppdrag. Tycker synd om dem. Och om oss. Vi har ju varandra till låns bara en kort tid. Den tiden borde man ta tillvara bättre.

Den coola typen och mamma Rosa.
När solen lyser på en hela vägen in i centrumet måste man behålla solglasögonen på.

 

Det där med restless legs har gått i arv från far till dotter.
Mina fötter till vänster och 80-åringens till höger. Han sparkar bra fortfarande. Har jag tur så kanske jag får ärva en bråkdel av hans livsglädje och energi. Man kommer långt med den, det kan jag lova.

 

Återvinning


Återvinning av högsta rang! Gamla strumpbyxor och tennisbollar blir fysioterapeutiskt redskap för att få bort min låsning i bröstryggen. Trodde att jag hade en knuta men det var lite mer än så. Enligt sjukgymnasten mest troligt orsakad av bilkrocken i höstas då jag och världens gulligaste kollega råkade hamna mitt i en polisjakt med en biltjuv körandes mot trafiken. Av allt som kunde ha hänt är nog en låsning i bröstryggen rätt acceptabelt även om det gör ont. 

Allt mitt yogande visar sig ha bra resultat, fick beröm för mina muskler och rörlighet av sjukgymnasten. Hon tror t o m att just den goda formen har gjort att jag har kunnat parera den onda och låsningen så länge som jag har gjort. Vet ej om det är bra att vara en som biter ihop och kör när det gör ont men får väl ta det som ett styrkebesked. Ska fortsätta att träna och kurera mig med mitt hemmagjorda verktyg som jag absolut måste använda. Kommer stå mot väggen och massera ryggen resten av helgen. Det gör skönont kan jag hälsa.

Längtar bort

Längtar bort idag. Känner mig trött. Kan hända att någonting sitter i kroppen men mest troligt är det handlar om knoppen. Det mesta startar där. Mycket anspänning med deadlines och leveranser har dränerat mig på kraft. Skulle behöva en minisemester. Eftersom det inte går att få till just nu får jag istället drömma mig tillbaka till några härliga stunder.