Bild

Så mycket kärlek så lite tid

Satt på bussen på vägen hem. Man hinner tänka mycket på bussen ska ni veta. Tur är väl det för hinna tänka behöver man. Hur som helst där satt jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Alldeles för lång. Inte många timmar kvar av dagen att hinna med annat än det arbete man nyligen har avverkat. Ännu mindre tid för umgänge. 

En insikt som slog mig var hur lite tid man egentligen tillbringar med sina närmaste. Maken och jag går väldigt mycket omlott med våra arbetstider. De få timmar vi har tillsammans koncentreras till helgerna, mestadels söndagar. En utflyttad son som man träffar allt mer sällan. Han har precis som vi fullt upp med livets krav. Har vi tur äter vi söndagsmiddag ihop. En stund som vi värderar högt. Tyvärr är den för kort. Att vår andra son bor hemma skulle kunna innebära att vi träffar honom oftare. Kanske något, men även han jobbar, tränar, träffar flickvän och har annat för sig. För att inte tala om den ångest man känner över de få minuter man hinner tillbringa med sina egna föräldrar. De som inget hellre önskar än att man tittar förbi på vägen hem eller bjuder över när man är hemma. 

Hinner inte. Hinner inte. Är mitt mantra. Märklig konstruktion som bär upp våra liv. En obalans vi har skapat och håller fast vid. Vi spenderar merparten av dagarna på jobbet för att ha råd att leva och konsumera. För att kunna göra det försummat vi ofrivilligt de viktiga delarna i livet. Kärleken. 

Jag verkligen älskar att arbeta så för mig handlar det inte om att inte arbeta alls utan om att skapa en balans som är mer rättvis och hälsosam. För alla. Hur bryter man ett sådant mönster själv? Svårt. Så stora förändringar kräver gemensamma tag samt modiga och visionära politiker och företagsledare. Men främst kräver det något av oss. Hur mycket är vi beredda att göra avkall på för att få spendera mer tid med våra nära och kära?

Att sprida kärlek eller nonsens 

Man slutar inte att förvånas över vissa människors okritiska hantering av flöden som vi dagligen matas med via sociala medier. I grunden är alla dessa medier nonsensbärare eftersom man primärt ska roa sig och socialisera via dem. Samtidigt klarar de av att sprida andra mer innehållsrika och seriösa budskap. So far so good!

Däremot när folk skickar runt en massa strunt undrar man hur det står till hos vissa. ”Min enda önskan är att mitt barn är lyckligt!” Ja, vems är det inte??!! Finns det någon förälder som önskar annat? ”Dela om du älskar dina barn” Varför ska jag göra det? Finns det någon bland mina vänner som tvivlar på min kärlek till mina barn som jag behöver informera lite extra? Kanske är det meningen att jag ska skryta om att jag älskar dem. Om jag inte delar, betyder det då att jag inte älskar dem? Om man skulle vända på det självklara i uppmaningen och be föräldrar gilla om de inte älskar sina barn, vad hade hänt då?

Alla älskar alla på nätet. Kors och tvärs. Döttrar, söner, mammor, pappor, vänner och ovänner. Alla vet det redan. Vi sprider och sprider. På sociala medier i alla fall. Sprider vi kärlek eller nonsens i verkliga livet däremot, det är frågan.

Du och jag

I vått och torrt

Och för alltid

Dag för dag

Du och jag

 

Är man ett lag

Gör det ingenting om en är svag

För när det vänder

Är styrkan i våra händer

 

När du behöver mig är jag där

Om jag är sjuk du mig bär

När vi två är ett

Kan ingenting gå snett

 

Bästa vän och min man

Vi kommer för alltid ha varann

Dag för dag

Bara du och jag

 

Av Biljana Ljuboje

 

20140706-145839-53919668.jpg

Midsommar med mina hjärtan

Något kyligare Midsommar än vad man skulle önska sig men ändå tillräckligt värmande i hjärtat. Det finns inget bättre än att ha familjen samlad, något vi inte lyckas få till tillräckligt ofta i vardagen. Dans, nubbe, lite gott att äta och så massor av skoj och gnabb. Glad för alla de stunder vi får till ihop, mina hjärtan och jag.

20140620-174452-63892771.jpg

20140620-174452-63892236.jpg

20140620-174451-63891295.jpg

20140620-174451-63891758.jpg

20140620-174452-63892857.jpg

Lyft upp mig när jag faller

En sjungande make kan definitivt få en att fundera över tillvaron. Just min make har en förmåga att läsa av mig utan att jag har uttryckt ett ord. Väldigt träffsäkra analyser dessutom. Han är inte sen med att ge goda råd efter att analysen är gjord. Min reaktion varierar beroende på analysens karaktär och exakt var den träffsäkra analysen träffar. Träffar den en öm tå blir jag tjurig och sur men träffar den däremot på ett oväntat ställe kan jag bli lite impad och påminnas om varför jag valde att leva med just denna smarta man.

Idag gick den smarta mannen sjungandes iväg till jobbet. Förvånat frågar jag honom ”Sjunger du på väg till jobbet?”. ”Ja vadårå? Ska jag kanske oroa mig för om det kommer in tillräckligt många kunder eller ej idag? Bekymrar mig inte.” svarar han och fortsätter ”Om du istället för att ta in och låta dig påverkas av så mycket problem via datorn och tv:n lyssnade mer på musik så skulle du också sjunga och må bättre.” Han levererade denna sanning och gick iväg till jobbet. I vanliga fall hade denna levererade sanning genererat ett rappt moget svar tillbaka i stil med ”Jag sitter och letar jobb på datorn, det fattar du väl.” eller ett ännu mognare ”Du då? Du gör likadant” men idag levererade jag inget svar. Jag imponerades över att han faktiskt träffade jätterätt. Denna vecka har jag verkligen fått en överdos av problem och negativitet. Jag kanske ska lyssna på musik istället för att läsa nyheter, titta på tv och söka jobb. Måste vara mycket bättre för humöret.

Några saker som sänkte mitt humör:

– Laziz, en ung skötsam snart 18-årig grabb med ett halvår kvar till studenten och ett stor framtid inom boxningen, utvisas utan sin familj efter sex år i Sverige tillbaka till ett land där han inte har någon. Han ropar på hjälp på planet och ber sina medpassagerare att inte sätta på sina bälten så att planet inte kan lyfta. Till slut lyfts han av planet och sätts i häkte i väntan på jag vet inte riktigt vad. Varför? Pojken har gått på mina barns gymnasieskola och bor i Jordbro, där jag själv är uppvuxen. Känns så nära mig. Det positiva i detta hemska är att Haninge har slutit upp bakom Laziz och det ger mig hopp om hans framtid och om mänskligheten. Vill ni stödja denna kamp kan ni gå med i FB-gruppen Låt Laziz stanna kvar i Sverige.

– Ser en superstark norsk dokumentär av Margreth Olin på SVT 1. ”Dom andra” heter den och handlar om hur ensamma flyktingbarn utvisas så fort de fyllt 18 år. I väntan på sin 18-års dag sitter de förvarade på anstalt. Så deprimerande och sorgligt. Allt vi någonsin har trott att våra välbärgade länder Sverige och Norge står för ställs på huvudet. Det gör ont i hjärtat att inse hur cynisk världen verkligen är och hur byråkratiska byråkrater kan vara.

– Ännu en massgrav har grävts upp i Bosnien. Vill inte höra det jag hör. Vill inte läsa det jag läser. Vill att det ska ta slut och att de öppna såren ska läka men kan inte se hur det ska gå till. Så mycket eländes elände som detta krig har lämnat efter sig får mitt hjärta att gå sönder. Jag är inte ensam om denna sorg.

– En tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson stjälper snarare än hjälper. Bakslag för den goda sidan. Kvinnan skulle ha tänkt efter innan hon agerade. Istället hjälpte hon Jimmie.

– Dokument utifrån visade i söndags en fransk dokumentär som heter ”Rökridåer”. Handlar om hur tobaksindustrin söker sig till nya marknader i Asien och Afrika när försäljningen minskar i väst. Har man sett en 4-åring tända en cigarett efter att mamma har gett honom frukost då mår man riktigt illa. Snacka om cynism!

– Företaget F från mitt inlägg om Freudiansk klantighet har tackat nej till min ansökan. Buhuuu! Jag ger snart upp.

– Har varit förkyld och har inte tränat på mer en en vecka. Det sänker också humöret!

– Vädret: inte så kul.

Precis när jag inser att jag ska lyssna mer på musik och följa omvärlden mindre för att lyfta humöret ringer maken från jobbet. Han har fått ett brev som har sänkt hans humör. En plan och en idé som han har haft har skjutits i sank av några tråkiga och fyrkantiga personer. Ett orättvist beslut utan bra argument. Min tur att analysera och peppa. ”Skit i dom! Ett bakslag på vägen. Kanske hjälpte de dig att slippa andra problem. Vi hittar på något annat bättre! Det löser sig, ska du se.”

Veckans största lärdom är att kärlek verkligen är lösningen på de flesta problem. Finns det kärlek så finns det hopp. Och gubben och jag är ett bra inarbetat team. Efter snart 30 år ihop lyfter vi upp varandra av bara farten i förbifarten.

Makarska en ort av betydelse

Min semestervecka i Makarska tar slut om några timmar. Istället för att passa på och ta några sista dopp och pressa i solen, fördriver jag tiden i skuggan på café DiVino. En ny och trevlig upplevelse, som ett vitt hav av renhet och ljus. Cafét ägs av Alen Bokšić. För den insatte i fotboll är namnet känt eftersom Alen är en av de stora kroatiska fotbollsspelarna. Väl värt att våga titta in här om ni är i krokarna. Ligger intill strandpromenaden. Man kan nästan doppa tårna i vattnet från cafét.

För 35 år sedan träffade jag min stora kärlek i Makarska. Vi fattade inte då att vi skulle bli ett par för livet sju år senare. Makarska har därför en viktig plats i mitt hjärta och det var roligt att upptäcka den på nytt. Verkligen på nytt för det är inte mycket som man känner igen. Orten har ändrat karaktär och är mycket mer turistig. Synd tycker jag. De yngre gästerna gillar säkert det.

Trots det har vi hittat många pärlor som vi varmt kan rekommendera. Förutom DiVino måste ni besöka restaurang Ivo som serverar ortens bästa fisk. Om ni vill lyxa till det lite kan ni med stor rekommendation välja rött eller vitt vin med, för oss alla kända namnet, Zlatan, som betyder ”gyllene”. Har inga kopplingar till allas vår Zlatan men lika kraftfullt och högklassigt som han är är också vinet.

Båtutflykt till närliggande öar Hvar och Brač är bra ombyten. Fantastiskt badvatten och genuina miljöer. På båten bjuds det på gratis ”rakija”, det lokala brännvinet, vilket kan bli lite för mycket för vissa turister eftersom det slår hårt mot huvudet i värmen. Kan bero på att en del shotar den istället för att smutta och njuta.

Under veckan har vi haft några riktigt minnesvärda möten, förutom Alen själv också våra hotell- och strandgrannar, en massa trevliga servitörer och barägare och till sist men inte minst några underbara ungar. Silvio, den lilla söta romska pojken som är ortens maskot samt Marija den sötaste och smartaste åttaåriga tjej jag har träffat. Men den mest intressanta upptäckten var Sadeta, en bosnisk kvinna boende i Norge, och hennes undersköna 12-åriga dotter Alma (jag tror att jag i henne har scautat en kommande supermodell). Sadeta är en säregen och helt underbart avväpnande varelse. Hon tar en med storm. Det är dessa möten som lämnar avtryck och avgör hur bra semestern blev.

Känner mig nöjd med denna vecka. Vem vet vilka resultat den genererar om 35 år.

20130727-122740.jpg

20130727-122916.jpg

20130727-123103.jpg

20130727-123003.jpg

20130727-122937.jpg

20130727-123139.jpg

20130727-123030.jpg

20130727-123254.jpg

20130727-123345.jpg

Bild

Det bästa i mitt liv…

Det bästa i mitt liv...

…är att jag är mamma till två underbara söner. Om det finns någon prestation värd att belönas för så är det att ha fostrat dessa fina killar. Stolt är jag. Oerhört tacksam för att livet har belönat mig med dem.

Lite vemodig över att tiden går så fort och att de nu är unga vuxna män som inte behöver sin hönsmamma i samma utsträckning som tidigare. I mitt hjärta är de fortfarande de där glada snälla småkillarna som tror att de är tvillingar och som bombarderar mig med ”Visst mamma?” varje gång de vill få sitt eget påstående bekräftat. Som leker, gnabbas och kramas om vartannat. Ens barn förblir alltid ens barn även som vuxna.

I vilket fall som helst vill jag hylla mina söner för att de ger mitt liv den största mening. Ger mig hopp och fyller mitt hjärta med en massa kärlek. Jag må vara en hönsmamma men jag är en framgångsrik sådan. Belöningen är den bästa tänkbara.

Mamma älskar er killar!

Söka jobb som att dejta

Tänker spinna vidare på relationstemat men med en annan vinkling. Under min sista verksamma tid på exarbetsplatsen liknade jag hela förloppet vid en skilsmässa. Jag visste att relationen började gå mot sitt slut men eftersom jag inte var den som hade tagit initiativet till uppbrottet kände jag mig sviken. In i det sista ville jag inte riktigt tro på att det var slut. Det blev tydligt först när vi skrev på pappren.

En gång i tiden hade en attraktion uppstått som ledde till ett långt och kärleksfullt förhållande. Inledningsvis var det, som i de flesta kärleksförhållanden, passionerat och spännande för att över tiden gå över till en mer mogen kärlek. Visst fanns det stunder där den ena gav mer än vad den fick tillbaka men över tiden brukar det jämna ut sig. Gör det inte det kan uppbrottet komma fortare än man anar. Inte riktigt så i vårt fall. Relationen och kärleken höll länge men spänningen hade försvunnit. Någon behövde ta första steget. Ett rationellt logiskt beslut men känslomässigt ändå tungt. Det tar tid att komma över sitt ex. Snygg och vänskaplig uppdelning till trots.

Nu är jag ute och dejtar igen. Lite tafatt och motvilligt i början. Det var ju så länge sedan. Självförtroendet behöver jobbas på. Hur kaxig och uppklädd ska man vara? Vilka ska man flörta med? Är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet? Behöver jag en makeover? Vilken typ av relation söker jag? En mängd frågor och ännu fler svar. Har fått massor av råd och tips på hur man ska skriva ett CV, vad som ska stå i ett personligt brev, hur man presenterar sig själv på tre minuter och en massa andra tips. Allt i syfte att bli utvald av en framtida arbetsgivare.

För ett kort tag lyssnade jag på alla goda råd jag fick men insåg ganska fort att jag kommer förlora mig själv på kuppen. Det går inte att sticka ut om man följer givna mallar. Ingen vill vara den gråa musen som inte märks och det är en riktig köttmarknad därute. Svårt att sticka ut. Lika hopplöst att söka jobb via jobbsajter som att finna sin stora kärlek på krogen. Utbudet är det som sagt inget fel på men det måste kännas rätt i magen. Man vill ju att det ska klicka ordentligt och klockor börja ringa när man träffar på den rätta arbetsplatsen. Lite väl romantiskt med tanke på att det är ett jobb jag söker men sådan är jag. Passionerad.

Eftersom jag känner mig mer redo nu och vet vad jag vill ha har jag ändrat taktik. Jag stöter bara på de som jag gillar och som jag kan tänka mig att leva ihop med länge. Risken att bli ratad tar jag. De får se mig som jag är. Ingen hårdsminkning av personligheten. This is me. Love it or leave it.

Vill inte förekomma någonting men kan säga att jag har både flörtat och dejtad sedan dess. Så nog finns det hopp för mig. Det gäller bara att ha tålamod.

Bild

Relationer som luften vi andas

In och ut ur relationer

Relationer har alltid fascinerat mig. Framförallt relationer mellan människor. De är lika viktiga för våra liv som syret vi andas in. Vissa av oss har en bättre syreupptagningsförmåga än andra men ingen klarar sig utan.

Vissa relationer väljer man att gå in i själv. Andra får man på köpet. Några är livslånga. En del klara inte ens av den kortaste stunden. Många är givande och anpassningsbara. Ett fåtal är tärande och destruktiva. Alla sorter finns. Utmanande. Roliga. Formella. Bejakande. Hämmande. Utflippade. De flesta är nödvändiga. Men oavsett form lämnar alla spår efter sig.

De där spåren fyller vår minnesbank med erfarenheter. De formar oss. De lär oss att välja rätt. Att inte göra om samma misstag som vi har gjort tidigare. Alla människor kan man inte klicka med hur man än vill. Hittar man rätt ska man hålla i så länge man kan. Funkar det inte är det lika bra att lämna och gå. Släppa taget. Gör det bara snyggt och med respekt. Skada inte.

De svåraste att hantera är förmodligen de som betyder mest. De ska man vårda ömt. Inte ta för givet. Inte ens då det är som mest självklart. Tänker på föräldrar. Barn. Syskon. Vänner som alltid är där. Eller är de kanske inte det?

Sen finns det de viktigaste som lämnar de djupaste avtrycken och som bara utgörs av kärlek. De är speciella och säregna. De är nyckfulla och svåra att förstå sig på. Ids inte försöka göra det för det har så många andra gjort före mig. De är ändå omöjliga att få grepp om. Men de är de nödvändigaste som man bara inte kan vara utan. Som fyller lungorna med syre. Som gör att man lever. De ska man vårda och hålla i. Tro på och aldrig släppa taget om.

Så idag hyllar vi kärleken!

I’m in love with Majken

Jag föll för Majken från första stunden jag läste hennes blogg. Tack Twitter för att jag hittade henne! Varje ord, varje bild, varje tema talar till mig på något sätt. 

Majken, till dig vill jag bara säga – wow människa vad bra du är! Låt mig inte skrämma dig av min rättframma kärleksförklaring men jag kunde inte hålla det inne. Nu har du ett stort fan som har fått en fantastisk inspirationskälla.

Till er andra som vill upptäcka Majken och hennes kloka texter surfa in på http://www.majkenhood.com