På väg till jobbet efter en lång och skön semester. Det gäller att hitta lunket som funkar. Kan bli svårt att komma in i rätt stämning då vädret nästan kräver sol och bad. Får se hur jag mäktar med denna arbetsdag. I vilket fall som helst ska det bli kul att träffa arbetskamraterna! Here I come!
Har redan betat av en hel vecka på det nya jobbet! Kan inte förstå hur fort det går. Känns som att jag har jobbat en månad. Kanske för att det är en helt ny värld för mig och mycket att ta in. Är lite förvånad över att jag lyckas hålla huvudet kallt fortfarande. Har inte snurrat ihop sig helt där uppe. Förmodligen för att jag får en väldigt pedagogisk introduktion.
Inledningsvis har jag fått möjlighet att sitta med var och en av mina kollegor. Vilken förmån! Själv är jag som vanligt lite otålig och vill börja arbeta på riktigt. Som om detta var fusk. Är oerhört fascinerad över den kompetens och det engagemang som man hittar på Plan. Inser att jag kommer lära mig massor om världen och barns förutsättningar. Så otroligt spännande!
Just nu verksamhetsplaneras det för fullt. Lite andra utmaningar att ta tag i än de man är van vid. Väntar med spänning på den plan som vi slutligen kommer jobba med. Men det absolut bästa med allt är mina nya arbetskamrater. Inga konstigheter alls att smälta in och vara en i gänget redan från start. Antar att det är det som gör att jag känner mig som hemma efter bara en vecka.
Vilken otrolig vecka det har varit. I måndags när jag vaknade var jag arbetssökande och fredag eftermiddag kommer jag hem efter en lång arbetsdag. Från noll till hundra på några dagar. Livet kan verkligen vända på en femöring. I det här fallen en positiv vändning. Håller på och nyper mig i armen fortfarande. Är detta på riktigt, ingen dold kamera? Kan jag verkligen stänga ned alla myndighetskontakter och allt jobbsökeri bara sådär? Svaret är: Jaaa, det kan jag!
Tjohooo!! Underbart skönt! Nu kan jag ta helg på riktigt. Har lite förväntningar på helgen. Ska på temafest på söndag och behöver förbereda mig inför det. Letar utstyrsel som på något vis har anknytning till Serbien. Vet ännu inte vad som kännetecknar en serbiska mest, en folkdräkt eller ett våpfodral. Kanske ett våp i folkdräkt? Om man nu ska förstärka stereotyper. Kul blir det i alla fall. Tanken är att vi ska fira goda vänner som förnyade sina bröllopslöften i augusti och enligt serbisk tradition ska man fira paret någon gång under det första året. Är osäker på om det är just ett specifikt datum man firas eller om det är godtyckligt. Oavsett vilket så är det ytterligare en bra anledning till fest och samkväm. Mat, dryck, musik och dans. Det om något brukar känneteckna serber. Allt är en fest!
Inser just när jag skriver detta att jag verkligen är en korsbefruktad individ. Börjar ett inlägg om jobb och avslutar det med fest. Färgad av mina två kulturer. En pratglad festprisse som drivs av Jante. Så det kan bli 🙂
Känns otroligt skönt att slippa detta limboläge som jag befann mig i under förra året. Äntligen får man sträcka på ryggen. Limbo är kul under små korta perioder men absolut inte länge. Att leta jobb kan verkligen liknas vid limbo på låg höjd. Man befinner sig i en obekväm ställning under en för lång tid helt enkelt.
Alla de som tror att man hinner njuta av den ledighet man helt plötsligt får möjlighet till genom att inte arbeta vill jag bara säga – ni tror fel. Korta stunder av ledighet finns där så klart men den mesta tiden går åt till att söka jobb. På alla möjliga sätt. Annonser, kontakter, sociala medier, seminarier, luncher, vänner, nätverk, rekryteringsbolag. Om och om igen. OM det dessutom drar ut på tiden tills man får napp ifrågasätter man allt. Sig själv, jobbsökarmetoden, kontaktnätet, nivån på jobben man söker.
När man sen sitter med facit i hand tycker man självklart att det egentligen var ganska tydligt hur man skulle göra för att lyckas. Och visst ligger det mycket sanning i den insikten samtidigt som det inte går att veta vilken metod det är som verkligen funkar innan man de facto har ett jobb. Tvivel kan få vilken människa som helst på avvägar. Man vacklar och det tränger igenom. Vågar inte söka kvalificerade jobb eller vågar inte visa personligheten eller vågar inte tro på den egna magkänslan. Man vågar inte vara sig själv. Det är så klart aldrig bra.
Den här tiden har lärt mig massor om mig själv, om samhället och om livet. Har insett att individen oftast bara är en siffra eller en vara. Väldigt få ser en som en helhet. Ännu mer sällan ser de den potential man besitter. Myndigheter finns mestadels till för att kontrollera och ifrågasätta. Inte för att hjälpa. Rekryteringsbolag har jag ingen bra erfarenhet av heller. Tycker att de enbart är i vägen. Löpande-bandet-rekryteringar där inget utrymme finns för att se andra värden än de som snabbt kan bockas av. Det är här man förvandlas till kronor och ören.
Jag vet vad jag går för och vad jag klarar av men ändå fick hela denna process mig att ifrågasätta min egen förmåga. Trots att jag var riggad för att anamma alla goda råd och metoder som jag matades med så var det stundtals hopplöst att nå fram till de som man behövde nå. Hur är det då för de stackare som inte har samma förutsättningar. De har ingen chans. Arbetslöshet är nog näst efter sjukdom och mobbing det värsta man kan drabbas av.
Nu är beslutet taget. Det var det jobbigaste jag har gjort på väldigt väldigt länge. Hade ont i magen även efter att jag hade skrivit på. Här har jag gått och inte önskat mig annat än ett bra jobb och så när jag äntligen har fått ett får jag erbjudande om fler. Att man samma dag tackar ja till en och tackar nej till en annan drömarbetsgivare är ingenting jag var beredd på. Inte konstigt att den olustiga känslan ligger kvar och förtar del av glädjen över det tagna beslutet. Gjorde jag rätt val nu?
Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig det. Trodde att jag skulle skutta runt i glädjedans men i stället blev det lite bitterljuv upplevelse. Förrän man verkligen har börjat arbeta är det svårt att helt veta om man har gjort det rätta valet. Som tur är behöver jag inte vänta länge för att ta reda på hur det blir. Redan på onsdag kommer jag nämligen slänga mig rakt in i hetluften. Trots min vånda ska det faktiskt bli riktigt roligt att upptäcka en helt ny bransch men framför allt att bita tag i nya utmaningar och att lära känna helt nya arbetskamrater.
Tänkte hålla er på halster lite till och inte uppge var jag börjar. Men på onsdag kommer ni få veta var jag har hamnat 🙂
Helt galen dag idag. Det händer så mycket så jag hinner inte riktigt hänga med. Det är väl så när det helt plötsligt lossnar. Har våndats och våndats det senaste året. Det har gått upp och ned med humöret och jobbsökeriet. Har haft en tydlig bild på vad jag väldigt gärna skulle vilja jobba med och vilken typ av företag jag ska söka mig till. Under långa perioder har det känts helt omöjligt att nå det målet. Senast i början av denna vecka var humöret nere i botten. Och så helt plötsligt händer någonting och jag har mycket god chans på hela tre stycken jobb! Inom den branschen jag helst vill till!
Gissar att det är det som kallas för ketchupeffekt. Så istället för att skrika och dansa av glädje har jag fått lyxbekymmer. Hur ska jag göra nu? Vilken väg ska jag välja? Tänk om jag väljer fel och ångrar mig sen. Osannolikt! Typiskt mig också. Så ni som har sett mig våndas kring färgen på yogamattan fattar genast att detta är ett problem. Det här är nästan livsviktiga beslut.
Så just idag håller jag på och läser avtal, ringer samtal och skriver mail för att komma fram till någonting bra. Håll nu tummarna för mig och försök inte pumpa mig på information ännu. Jag kommer berätta när det är klart. Kan hälsa att jag har en klar favorit och det finns de som vet vilken den är.
Går i väntans tider och är lite disträ. Glömmer och missar saker. Det hör till när man väntar. Vad det är exakt jag väntar på är lite mindre klart men några tips kan ni få.
Väntar på julen och det nya året men ogillar all hysteri som omger dessa helger. Får inte riktigt ihop de tu. Trots all tid i världen, nu när jag för en gångs skull inte jobbar under den mest hektiska decemberperioden, har jag ännu inte köpt en enda julklapp. Inget julbak genomfört heller. Misstänker att jag väntar på att entusiasmen ska infinna sig.
Väntar också på det där jobbet som aldrig kommer. ”Ring, mobilen, ring!” är min version av nyårstalet från Skansen. Om jag har tur kanske den bästa julklappen kommer i form av ett samtal. Vill inte tänka på vad som händer om jag inte har tur och samtalet aldrig kommer. Ännu mer entusiasm kanske?
Väntar på snön. Var är den? Vill inte ha detta slaskiga och gråa täcke som omger oss. Känns som jag bor på fel plats. Inte konstigt att man längtar bort ibland. Ge mig snö eller ta med mig till värmen men lämna mig inte så här.
Väntar på barnbarnen. Här får jag nog ge mig till tåls för ingen av sönerna är riktigt där än men önska får man göra. Hade varit riktigt ”gött” med små gluttisar att gosa med.
Väntar på bättre tider gör jag också! De måste komma snart. Omöjligt att det bara går utför något måste snart vända uppåt. Skulle vara skönt om man fick uppleva den vändningen innan man går ur tiden själv.
Väntar på ….. Ja säg det. Det finns som synes en massa saker jag väntar på. Har blivit riktigt bra på att vänta. Eller vänta nu… Väntar jag eller hoppas jag?
Klant. Klant. Superklant! Det är jag det. Snällt formulerat. Kan fortfarande inte fatta att jag kan klanta mig så. Det handlar om ett freudianskt klanteri om nu något sådant existerar.
Bakgrund: Biljana söker nytt arbete och jobbar hårt på dokumentationen och underlagen. Formulerar och formulerar om. Letar och letar. Lyssnar in, läser på och anammar goda råd. Formulerar om och rättar till underlagen igen. Letar och letar. Hittar en fantastiskt intressant annons med mycket hjärta och ett företag som hon gärna vill arbeta på.
Scenario: Biljana känner sig extremt motiverad att söka tjänsten och är jätte mån om att det framgår. Hon arbetar om en tidigare ansökan då mycket av grundmaterialet går att återanvända. Under arbetets gång funderar hon på hur hon ska se till att bli vald för hon vill detta sååå gärna. Hon skriver ihop, läser igenom, sparar, formulerar ett personligt mail, bifogar ena filen, bifogar andra filen, sänder iväg mailet. Nöjd! Samma kväll kommer ett svarsmail om att ansökan är mottagen. Ett personligare svar än vad hon är van vid att få. Det här företaget är verkligen rätt. Bekräftat! Så spännande att vänta på nästa steg. En dag går. Hon vill ha detta så gärna. Svårt att vänta. Vad var det jag skrev? Kollar igenom mailet, öppnar brevet och KATASTROF!!!! Fel brev bifogat. Ett brev som var riktat till ett annat företag. Biljana bryter ihop. Hon tror inte att detta är sant. Jobbet med stort J på företaget med stort F som hon så gärna ville ha ser hon nu glida henne ur händerna fullständigt. Panik. Klant. Superklant!
Upplösning: Biljana skriver ihop ett nytt mail med erkänt misstag och bifogar det rätta brevet som förmodligen inte skiljer sig tillräckligt mycket från det felaktiga eftersom grunduppgifterna är desamma. Det är bråttom. Hon vill rätta till det tidigare misstaget så fort som möjligt för hon vill detta sååå gärna.
Men var det så klokt gjort? Fel på fel på fel blir inte rätt. Har ingen aning vad som kommer hända nu. Kommer företaget med stort F ha förståelse för mitt misstag eller kommer man bara att skratta åt denna klantskalle. ”Ha,ha har du sett det här? Kolla brevet? Vad lika det var det där tidigare? Hur klantig får man vara? Ha, ha.”
Ja, hur klantig får man vara? Freudianskt klantig skulle jag säga för någon annan förklaring har jag inte.
Vissa jobb känns inte riktigt som jobb utan mer som ett betalt nöje. Tänk att få göra det man tycker är roligast och samtidigt få betalt. Låter inte det underbart? Hur många av oss kan säga att de har det så? Nu menar jag inte att man inte kan gilla sitt arbete utan att man får göra det som man mesta av allt tycker om att göra och att få göra det på arbetstid. Vad skulle du helst av allt gjort då?
Själv gillar jag när jag får vara kreativ. Har alltid gillat att skapa. Det ger mig en inte ro. Stora delar i jobbet som marknadskommunikatör utmanade den sidan hos mig. Inte så att jag fick skapa själv utan mer att jag fick vara med i valet och utvecklingen av idéerna. Bäst av allt var vägen till slutprodukten. Att få ta del av byråernas förslag var bland det roligaste. Likaså att få vara med på inspelningar eller fotograferingar. Nästan så att det kändes som att man fuskade på jobbet, inte som ett jobb.
På senare tid har jag funderat mycket på vilken inriktning jag vill att mitt kommande jobb ska ta. Tänk om jag skulle kunna tjäna pengar på det jag tycker om att göra mest. Skulle vara fantastiskt! Har inte helt identifierat vad ännu men nosat på vad jag gillar har jag gjort. Skulle vara kul att få skriva och få betalt. Eller varför inte baka och få betalt. Finns nog några riktigt roliga jobb som man skulle vilja ha. Önska får man göra.
I mitt fall kan det vara svårt men inte omöjligt att styra om karriären så här sent i livet. För mina barn däremot är alla dörrarna till drömjobben vidöppna. Att de hittar det de trivs med. Jag tror och hoppas att de båda är nära sin drömtillvaro och på rätt väg. Som förälder är man ofta där och påverkar deras beslut, medvetet eller omedvetet, alltid med ett gott syfte men som ändå kan vara i vägen för deras drömmar. Självklart vill man inte vara den som hindrar drömmar från att förverkligas. När jag tittar tillbaka på mina val så har några ogenomtänkta kommentarer från några vuxna i min omgivning hindrat mig från att göra det jag helst av allt ville göra. De förstod aldrig när de kommenterade hur mycket deras ord skulle påverka mitt yrkesval. Dessa ord avledde mig från att våga följa mina drömmar. Där är jag nog inte ensam. Säkert finns det fler som har liknade erfarenhet. När sen vuxenlivet tar vid skjuts drömmarna bort ännu mer. Synd.
Känns därför extra roligt att yngsta sonen Dario just nu får göra något som han tycker är riktigt roligt. Förra året fick han smak på det ljuva livet genom en inspelning som absolut gav mersmak. Han fick flanera längs med favoritstråken på Söder, uppvakta en söt tjej och få betalt för det. Rena drömmen! Resultatet kan ni se i denna Impulse reklam. I år är det ännu bättre! Tänk att få resa ned till Rom i sex dagar för att spela in reklamfilm. Agera turist och få besöka alla de finaste platserna samtidigt som du får betalt. Mycket bättre än så kan man inte ha det. La dolce vita på riktigt!
Fick ett fantastiskt gensvar av er på inlägget Söka jobb som att dejta där jag liknade jobbsökarprocessen vid dejting. I båda fallen handlar det om matchmaking. Först måste vi hitta varandra. Därefter gilla varandra. Slutligen vilja tillbringa tid tillsammans med varandra. Tycke måste uppstå.
För att komma så långt behöver en massa saker först falla på plats. Det räcker t. ex. inte att jag dras till företaget och verkligen kan se mig själv som anställd där. Inte ens att jag är helt övertygad om att jag har alla egenskaper som krävs och goda förutsättningar att göra ett kanonjobb. Inte heller att jag har paketerat det så bra jag kan och gör mitt bästa för att bli upptäckt i vimlet. Nej, nej. Det räcker inte. Det krävs mycket mer än så. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad.
– Hej, hej! Här är jag. Kolla vad jag kan. Duktigt eller hur? Visst skulle vi vara det perfekta paret? Vad säger du? Hallå! Hallllååååååå!!!!???? Men svara då….
Ingen reaktion eller återkoppling är det värsta. Det är verkligen som att gå förbi den där supersnygga killen som inte ens kastar en blick på en. Att vara helt osynlig stärker inte direkt ens självförtroende. Ännu svårare är det om föräldrarna först måste välja ut och godkänna en innan man får gå vidare. Nu undrar ni säkert vad det är jag svamlar om men det är så det känns när ett rekryteringsbolag filtrerar ens försök att nå fram. Kliniskt, rationellt och oerhört effektivt. Inga eller mycket få känslor inblandade. Svårt att försöka sälja in sin personlighet när det mest handlar om att bocka av rätt egenskaper. Förlorad är man om man inte lyckas tolka signalerna i annonsen rätt och formulera ens eget erbjudande så att det faller alla i smaken. Ibland är man förlorad oavsett för jag har förstått att det många gånger finns krav som inte är öppet uttalade, typ en viss ålder eller erfarenhet krävs. Jag är inte helt säker men ibland känns det som att det räcker med att hårfärgen är fel. Eller kan det kanske vara namnet?
Svårt att veta. Frågar man varför får man alltid snygga svar tillbaka. Ingen säger att ”Du är för gammal. Vi tror inte att du kommer snappa tillräckligt fort.” eller ”Nja, vi är lite osäkra på om du skulle klara av det här eftersom du inte har jobbat med oss förut.” eller ”Du formulerade ditt personliga brev lite för personligt så vi blev fundersamma om du kanske är lite för mycket. Av allt.” Istället är det oftast ”Vi har fått väldigt många ansökningar och har valt att gå vidare med några. Du är inte en av dem men vi behåller gärna ditt CV.”
Hur tolkar man ett svar som lämnar en som ett frågetecken. Vad var det som inte riktigt räckte till denna gång? Var jag för tradig eller för personlig? Skulle jag har skrivit si eller så? Sagt ditten istället för datten? Verkar jag för desperat eller lyser det igenom att jag inte brinner helt och fullt för detta ännu? Svårt att veta. Behöver någonting ändras på till nästa gång eller var det bara så att alla alltid är så mycket bättre och vassare än vad man är själv.
Som sagt har jag ingen aning eftersom jag inte riktigt lyckas nå ända fram. Någonting verkar fattas men vad? Säg det den som vet. Kanske söker jag på fel plats. Kanske är vi för många som vill samma sak. Kanske är det så kinkigt att varje ord måste vara perfekt och tillrättalagt innan någon återkopplar och bokar intervju med en. Kanske måste man ha ett jobb för att få ett jobb. Kanske måste man gasa mer. Eller kanske ska man tagga ned lite….. Eller kanske man måste använda alla kontakter man har så att någon tipsar en om jobb innan andra hinner anmäla sitt intresse. Vem vet. Vem vet. Inte jag i alla fall. Ännu. Vet du?
I knopp och hjärta 