Götlaborg

Sveriges framsida visar inte sin allra bästa sida idag. Inte för två förvirrade 08:or i alla fall. Vi hade hoppats på fint väder att irra omkring i men du fick vi istället göra det i regn. Göteborg kartlagt. Magen välfylld. Hotellsängen testad. Allt är nu riggat och klart för morgondagens strapatser. Det kommer bli en riktigt lång, lång arbetsdag.


          

Bild

Så mycket kärlek så lite tid

Satt på bussen på vägen hem. Man hinner tänka mycket på bussen ska ni veta. Tur är väl det för hinna tänka behöver man. Hur som helst där satt jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Alldeles för lång. Inte många timmar kvar av dagen att hinna med annat än det arbete man nyligen har avverkat. Ännu mindre tid för umgänge. 

En insikt som slog mig var hur lite tid man egentligen tillbringar med sina närmaste. Maken och jag går väldigt mycket omlott med våra arbetstider. De få timmar vi har tillsammans koncentreras till helgerna, mestadels söndagar. En utflyttad son som man träffar allt mer sällan. Han har precis som vi fullt upp med livets krav. Har vi tur äter vi söndagsmiddag ihop. En stund som vi värderar högt. Tyvärr är den för kort. Att vår andra son bor hemma skulle kunna innebära att vi träffar honom oftare. Kanske något, men även han jobbar, tränar, träffar flickvän och har annat för sig. För att inte tala om den ångest man känner över de få minuter man hinner tillbringa med sina egna föräldrar. De som inget hellre önskar än att man tittar förbi på vägen hem eller bjuder över när man är hemma. 

Hinner inte. Hinner inte. Är mitt mantra. Märklig konstruktion som bär upp våra liv. En obalans vi har skapat och håller fast vid. Vi spenderar merparten av dagarna på jobbet för att ha råd att leva och konsumera. För att kunna göra det försummat vi ofrivilligt de viktiga delarna i livet. Kärleken. 

Jag verkligen älskar att arbeta så för mig handlar det inte om att inte arbeta alls utan om att skapa en balans som är mer rättvis och hälsosam. För alla. Hur bryter man ett sådant mönster själv? Svårt. Så stora förändringar kräver gemensamma tag samt modiga och visionära politiker och företagsledare. Men främst kräver det något av oss. Hur mycket är vi beredda att göra avkall på för att få spendera mer tid med våra nära och kära?

Jobba, jobba, jobbat!

Arbetsdagen är äntligen över men hemgången satt långt inne. Knappt att jag kom iväg. Efter att ha betat av punkt efter punkt på min att göra lista skulle jag bara stänga ned datorn när ett felmeddelande dyker upp och håller mig kvar. Din mailkorg är full och du kan inte skicka eller ta emot mail. Något i den stilen. Panik! Såg att några viktiga mail låg kvar i utkorgen så jag blev tvungen att lösa problemet på övertid. Skulle hem långt tidigare men hade fastnat med att korrekturläsa en lång broschyr. Nu var jag tvungen att arkivera post som jag inte ens hann gå igenom bara för att komma iväg. Hatar när det blir så här. Teknikstrul är det mest onödiga man kan råka ut för. En ovälkommen gäst som alltid dyker upp vid fel tillfälle. Fattar du inte att du inte är välkommen hit? Schas!

Måndagen slår till 

Måndag morgon kan ibland börja på söndag eftermiddag. I alla fall börjar våndan inför arbetsveckan vid den tidpunkten. Allt som väntar på att bli gjort under veckan radar upp sig tydligt i huvudet och det är lätt hänt att man ryggar tillbaka inför den synen. Första reflexen blir då ”Oh vad jobbigt! Orkar inte! Låt mig få ha helg lite till”.

Men ingenting hjälper. Helgen tar slut, klockan ringer och jag sitter på bussen på väg till jobbet. Veckan drar i gång med eller utan min goda vilja. ”Kom igen nu sömntuta. Vakna! Vi har mycket att stå i” tycks den säga. Och jag lyder snällt. 



Heeelt slut!

Det tar på krafterna att vara ny. Arbetsdagen var så intensiv och full av möten att jag känner mig helt dränerad på kraft. Satt på bussen och drömde mig bort till soffan. Ämnar inte göra ett dyft i kväll. Bara äta något lätt och glo upp i taket resten av kvällen.

Förstår inte hur fort det gick från ny till att hålla många bollar i luften. Akrobat som man är börjar man trixa på en gång. Det är ju det jag gillar så jag ska absolut inte beklaga mig över tillståndet mer än att jag är lite otränad och klumpig. Måste få ordning på koordinationen och tempot så att bollarna inte tappas bort. Men först ska jag glo upp i taket en stund. Ha en god kväll!

Självplågare är man

När man inte tror att det kan bli värre har man nästan alltid fel. Med all säkerhet kan det alltid bli värre har det visat sig. Får mig att fundera över om jag har masochistiska drag när jag utsätter mig för denna typ av självplågeri. Tro det eller ej men jag pratar om mitt yrke som marknadsförare.

Alla, då menar jag verkligen alla, tycker något om det man gör. Det man gör blir aldrig helt klart eftersom det alltid dyker upp sena ändringar som ställer allt på huvudet. Man är aldrig helt nöjd med resultatet eftersom man oftast får kompromissa fram det. Och den slutgiltiga prövningen är hård och skoningslös – hur uppfattar mottagaren det man har gjort? Når man ut överhuvudtaget?

Denna vecka har varit en prövning utan dess like och det är tur att den är till ända. Jag åker hem, slickar mina sår och sover på problemen. Nästa vecka vänder vi blad och börjar om – som kungen skulle ha sagt.

IMG_8286.JPG

Orkar inte följa John

Har visat sig att jag är en periodare när det gäller mitt bloggande. Eller snarare min inspiration pendlar ganska rejält. Med tanke på inläggstorkan har den varit i botten den senaste tiden. Inte för att det inte skulle finnas stoff för mig att skriva om utan mer att jag inte har lust att göra det. Så kul är det att följa mig.

Själv följer jag John på fler sätt än ett. Hans blogg naturligtvis men även i jobbet. Att följa honom är inte alldeles lätt måste jag erkänna. Man får vara pigg och alert om man ska hänga med. Delvis för att vi skiljer ganska mycket i ålder, vilket inte borde vara så svårt för mig med tanke på mina två söner som nästan är jämngamla med honom, och dels för att det händer massor kring John. Han är svårfångad helt enkelt men nödvändig för mig i jobbet.

De senaste veckorna har vi haft massor att uträtta på vår lilla tvåmannagrupp John och jag. Julstressade redan är vi båda. Så är det när man jobbar med marknadsföring, man är alltid mentalt flera månader fram i tiden. Allt har inte heller alltid rullat så som vi har velat att det ska göra. Febrilt har vi parerat alla uppkomna puckar och nu känner jag mig mest utpumpad. Inga fler puckar tack! Orkar inte följa någon mer, allraminst John. Han får följa mig istället tänker jag. Då kommer det gå undan. Så håll i dig nu John!

IMG_8252.JPG

Hittade denna bok med temat. Tydligen kan det medföra en personlig utveckling om man slutar följa John 🙂

Ställ om tänk om!

Vissa saker går inte min väg. Något jag länge har sett fram emot blir inte av. Nu deppar jag över det. Hade ställt in mig på en förändring men får tänka om istället. Det tar emot lite att göra det. När man vill någonting väldigt mycket då är det lätt att vara där innan alla bitarna är på plats. Om sen bitarna inte landar där de ska blir besvikelsen desto större.

Ett sätt att glömma är att förflytta tankarna till något annat. Ställa om fokus. Just nu tänker jag jul för hela slanten. Förbereder våra kommande kampanjer. Får jobba på att få de bitarna att falla på plats i stället. Julen är ju inte för intet förväntningarnas högtid.

IMG_8087.JPG

Idag skulle det ske

Vaknade med lite hopp om denna dag. Såg fram emot det sedan länge inbokade Yoga-passet. Skulle få sällskap av Jessica vilket var extra roligt. Randig klänning dagen till ära. Väl framme på jobbet vid kaffeautomaten möter jag Jessica, även hon med ränder på. ”En Yogi-klädsel?” undrar jag. Inte riktigt visade det sig för Jessica har ett tajt schema idag och ett lunchpass stjäl för mycket tid. Tråkigt. Men nästa vecka då är Jessica med.

Fullt inställd på att ändå köra själv. Jag vill röra på mig och hostan borde klara av lite yoga. Tar mina väskor och beger mig. ”Ska du verkligen träna med den hostan?” frågar John. ”Ja, jag måste röra på mig” säger jag och går iväg. På vägen ut inser jag att yogan förmodligen inte klarar av min hosta så jag vänder på klacken och slår mig ner igen.

Det här börjar bli irriterande och jag vill inte vänta mer. Bestämmer mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Kanske har de något råd att ge. En kvarts väntan senare får jag tala med en sköterska. Rådet jag fick var att återuppta hostmedicinen (som den senaste doktorn tyckte att jag kunde vara utan eftersom han aldrig tar den själv) och att stanna hemma för att vila. Även om arbetet inte är ansträngande så måste du tala och då hostar man mer var hennes råd. Fortsätt också att ta tempen för det är viktigt och vänta en vecka till.

Ja, ja, the story goes on and on and on. Vänta och se hur det går. Men om man inte orkar vänta då? Vid det här laget är vi alla trötta på min hosta. Och då menar jag inte enbart de som hör den hela dagarna. Då vilar vi då. Träningsväskan, den fick sig en liten utflykt den.

IMG_7848.JPG

Läs först och tala sen

Det är så lätt att missförstå saker om man inte lyssnar eller läser ordentligt. T o m att se något med egna ögon är ingen garanti på att man har uppfattat det rätt. Låt mig berätta en liten anekdot (gissar att ni anade att den skulle komma).

Igår hände det en del förändringar på jobbet vilket min bloggande kollega skrev ett kort inlägg om. Del av förändringen är riktigt kul och delar av den egentligen milt uttryckt mindre rolig. Detta uttrycks på ett finurligt och skojigt sätt av John i inlägget.

Sent på kvällen igår kommer Kjelle hem och som vanligt, om jag är vaken, kör vi en kort avstämning om hur dagen har varit för honom och för mig. Vid det här laget känner han till namnen på några av mina arbetskamrater. John har, som han förmodligen oftast gör hos andra, fastnat även i huvudet på min man. I samtalet nämner Kjelle lite snabbt att Fille hade varit och hälsat på honom. Aha, ok, hade gärna velat se och träffa Fille lite oftare. Varför kom han inte hem en stund tänkte jag men sa inget.

Efter en stund säger Kjelle ”Och John har visst sagt upp sig! Han ska sluta.”. Va? Har jag missat något tänker jag. Har det hänt något sedan jag gick hem för dagen? ”Nej det har han inte!” svarar jag snabbt. Hur vet Kjelle att det händer saker på mitt jobb, han som varken har Facebook eller är bevandrad i sociala medier funderar jag. Fick inte ihop det i huvudet för ett ögonblick tills han säger ”Filip läste det på…”.

Naturligtvis blev jag tvungen att läsa upp det Fille INTE hade läst tillräckligt ordentligt. Där stod det något helt annat. John ska inte sluta, han har faktist bara börjat.

Lärdom: i min familj vet alla vem John är och ibland, när vi t.ex. slarvar med läsningen, drar vi förhastade slutsatser.