Plan

Värt all möda

Vardagen på en arbetsplats kan få en att fokusera på praktiska saker. Likt vilken annan arbetsplats som helst. Kontorsgöromål dominerar. Planera, boka, mötas upp, stämma av, rätta till. Alla gör vi likartade saker. Det som skiljer oss åt är inriktningen på verksamheten vi befinner oss i.

Väldigt ofta absorberas man av uppgifterna och nästan glömmer det som ligger bakom ansträngningarna. Denna vecka har det varit tvärtom. På Plan har vi haft en fokusvecka där vi har blickat framåt och samverkat över avdelningsgränserna. Väldigt givande att dyka ned i vår verksamhet. Veckan avslutades med en fotoutställning och en fantastiskt väl genomförd presentation av vårt viktiga arbete i Filippinerna efter tyfonen Haiyan.

Bilderna i utställningen som vi fick se är tagna av Pieter ten Hoopen och uppföljningsarbetet av vår pressekreterare Sofia Klemming Nordenskiöld. De har träffat och följt ett antal drabbade barn och deras familjer direkt efter katastrofen och ett halvår senare när mediebevakningen har tystnat helt. En omskakande resa.

Bakom varje bild gömmer sig ett öde som Sofia på ett varmt och välbeskrivet sätt återberättade för oss idag. En tårögd och berörd grupp medarbetare lyssnade på hennes fina skildringar. Där och då när jag fajtades med tårarna kändes det som att det skulle vara svårt att hitta ett mer meningsfullt arbete än det jag har just nu. Ingenting är jobbigt när man vet att det man gör på dagarna gör nytta för någon i nöd på andra sidan jordklotet.

IMG_8255.JPG

IMG_8258.JPG

IMG_8253.JPG

IMG_8256.JPG

IMG_8261.JPG

IMG_8260.JPG

#förhenne

En ångvält körde över mig igår! Men det var det värt. Tusentals namnunderskrifter har samlats in och ännu fler armband knutits på tjejmilens deltagare som har tagit ställning mot barnäktenskap och för flickors rättigheter. Ett otroligt tryck på engagemanget och intresset. Alla ställde upp på vår kampanj #förhenne .

Grym känsla med denna kraft och kampvilja både hos löparna och Plan Sveriges team i Danica. Tack Josefin, Erik, Emilia, Sebastian och Patricia!

IMG_8060.JPG

IMG_8057.JPG

IMG_8068.JPG

Because I am a girl

Mitt första lopp är nu avverkat. Igår deltog jag i Vårruset och var en av 15 000 andra löpare ute i spåret. När jag fick frågan att haka på tvekade jag inte en sekund. Förstår inte hur jag tänkte med tanke på att jag aldrig löptränar. En månads förberedelsetid lät bra i mitt huvud.

Uppladdningen blev inte riktigt som jag hade planerat. Kanske trodde jag att en månad räcker mycket längre än vad den faktiskt gör. Kan också vara så att jag trodde på sönernas pepp efter att de hörde om mina planer. ”Alla kan springa fem kilometer” sa de. Klart jag kan om alla andra kan, tänkte jag. I värsta fall får jag väl gå hela sträckan. Nu stod jag där igår och väntade på startskottet utan att ha sprungit en endaste meter innan loppet. Skarpt läge.

Som tur är hade jag bra anledningar att utmana mig själv när jag väl började springa. Dels för att jag sprang i grupp med mina trevliga kollegor och inte ville svika dem. Dels för att vi som grupp representerade Plan och sprang för alla flickors rättigheter. Texten på ryggen Because I am a girl krävde lätta löpsteg och ingenting annat. Väl värt gårdagens ansträngning och dagens träningsvärk. Flickor både vill och kan! Tanter vill och kan om de vill.

20140527-212711-77231918.jpg

Tiden går fort när man har roligt

Har redan betat av en hel vecka på det nya jobbet! Kan inte förstå hur fort det går. Känns som att jag har jobbat en månad. Kanske för att det är en helt ny värld för mig och mycket att ta in. Är lite förvånad över att jag lyckas hålla huvudet kallt fortfarande. Har inte snurrat ihop sig helt där uppe. Förmodligen för att jag får en väldigt pedagogisk introduktion.

Inledningsvis har jag fått möjlighet att sitta med var och en av mina kollegor. Vilken förmån! Själv är jag som vanligt lite otålig och vill börja arbeta på riktigt. Som om detta var fusk. Är oerhört fascinerad över den kompetens och det engagemang som man hittar på Plan. Inser att jag kommer lära mig massor om världen och barns förutsättningar. Så otroligt spännande!

Just nu verksamhetsplaneras det för fullt. Lite andra utmaningar att ta tag i än de man är van vid. Väntar med spänning på den plan som vi slutligen kommer jobba med. Men det absolut bästa med allt är mina nya arbetskamrater. Inga konstigheter alls att smälta in och vara en i gänget redan från start. Antar att det är det som gör att jag känner mig som hemma efter bara en vecka.

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.