svart

Bitterljuvt beslut

Nu är beslutet taget. Det var det jobbigaste jag har gjort på väldigt väldigt länge. Hade ont i magen även efter att jag hade skrivit på. Här har jag gått och inte önskat mig annat än ett bra jobb och så när jag äntligen har fått ett får jag erbjudande om fler. Att man samma dag tackar ja till en och tackar nej till en annan drömarbetsgivare är ingenting jag var beredd på. Inte konstigt att den olustiga känslan ligger kvar och förtar del av glädjen över det tagna beslutet. Gjorde jag rätt val nu?

Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig det. Trodde att jag skulle skutta runt i glädjedans men i stället blev det lite bitterljuv upplevelse. Förrän man verkligen har börjat arbeta är det svårt att helt veta om man har gjort det rätta valet. Som tur är behöver jag inte vänta länge för att ta reda på hur det blir. Redan på onsdag kommer jag nämligen slänga mig rakt in i hetluften. Trots min vånda ska det faktiskt bli riktigt roligt att upptäcka en helt ny bransch men framför allt att bita tag i nya utmaningar och att lära känna helt nya arbetskamrater.

Tänkte hålla er på halster lite till och inte uppge var jag börjar. Men på onsdag kommer ni få veta var jag har hamnat 🙂

Rädsla för det annorlunda

Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.