Känns otroligt skönt att slippa detta limboläge som jag befann mig i under förra året. Äntligen får man sträcka på ryggen. Limbo är kul under små korta perioder men absolut inte länge. Att leta jobb kan verkligen liknas vid limbo på låg höjd. Man befinner sig i en obekväm ställning under en för lång tid helt enkelt.

Alla de som tror att man hinner njuta av den ledighet man helt plötsligt får möjlighet till genom att inte arbeta vill jag bara säga – ni tror fel. Korta stunder av ledighet finns där så klart men den mesta tiden går åt till att söka jobb. På alla möjliga sätt. Annonser, kontakter, sociala medier, seminarier, luncher, vänner, nätverk, rekryteringsbolag. Om och om igen. OM det dessutom drar ut på tiden tills man får napp ifrågasätter man allt. Sig själv, jobbsökarmetoden, kontaktnätet, nivån på jobben man söker.

När man sen sitter med facit i hand tycker man självklart att det egentligen var ganska tydligt hur man skulle göra för att lyckas. Och visst ligger det mycket sanning i den insikten samtidigt som det inte går att veta vilken metod det är som verkligen funkar innan man de facto har ett jobb. Tvivel kan få vilken människa som helst på avvägar. Man vacklar och det tränger igenom. Vågar inte söka kvalificerade jobb eller vågar inte visa personligheten eller vågar inte tro på den egna magkänslan. Man vågar inte vara sig själv. Det är så klart aldrig bra.

Den här tiden har lärt mig massor om mig själv, om samhället och om livet. Har insett att individen oftast bara är en siffra eller en vara. Väldigt få ser en som en helhet. Ännu mer sällan ser de den potential man besitter. Myndigheter finns mestadels till för att kontrollera och ifrågasätta. Inte för att hjälpa. Rekryteringsbolag har jag ingen bra erfarenhet av heller. Tycker att de enbart är i vägen. Löpande-bandet-rekryteringar där inget utrymme finns för att se andra värden än de som snabbt kan bockas av. Det är här man förvandlas till kronor och ören.

Jag vet vad jag går för och vad jag klarar av men ändå fick hela denna process mig att ifrågasätta min egen förmåga. Trots att jag var riggad för att anamma alla goda råd och metoder som jag matades med så var det stundtals hopplöst att nå fram till de som man behövde nå. Hur är det då för de stackare som inte har samma förutsättningar. De har ingen chans. Arbetslöshet är nog näst efter sjukdom och mobbing det värsta man kan drabbas av.