#blogg100

Plikten kallar

Tänk att pliktkänslan är påkopplad även när man sover. Denna måndag, så som förra veckan, vaknar jag exakt två minuter före väckarklockan. Som om Jante bara väntar på att få knacka en på axeln och säger att nu är det snart dags att vakna, förbered dig. Upp och hoppa! Hoppar plikttroget upp när Jante kallar.

På vägen till jobbet var inte allt som förra veckan. Bajenhalsduken satt inte på sin plats och städarenen hälsade på mig innan jag ens hann göra ett eget försök. Blev riktigt glad! NK’s omklädda skyltfönster andas numera Påsk och vår. En färgexplosion av nyckläckta ägg fyllda med vårplagg samt annat smått och gott, förstärkt av trudiluttig musik som strömmar ut ur högtalarna och hjälper oss förbipasserande att vakna ur vår vinterdvala. Fick stanna för röd gubbe denna gång. Bekom mig inte alls. In på torget och upp för trappen. Och så var vi där igen.

Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag inte hunnit till min BodyCombat vilket gör mig ganska besviken. Kan inte längre få utlopp för underliggande frustrationer genom luftslag. För att väga upp för den förlusten tänker jag ikväll återuppta Zumba. Kanske kan frustrationerna titta fram med lite höftvickningar. Är dock lite orolig för att mitt flås inte kommer räcka till och att koordinationsförmågan inte längre är som den en gång var. Ser däremot riktigt fram emot glädjen i dansen. Lite skaka rumpa kan säkert skaka bort Jante också.

Rösta – Vem vinner Mello?

Har gjort en egen mätning för att se vad mina vänner och läsare tycker. Ska bli kul att jämföra med det slutgiltiga resultatet.

melodifestivalen2017

Cincin och Gottigottgott

Älskar att arbeta men ännu mer att ta helg. Denna var efterlängtad. Klackarna i taket, från soffan sett. Myspys. Gosigos. Njamnjam. Cincin. Gottigottgott. Dunkadunka. Fluffilifluff. Ni fattar. Allt gottigt på en gång ska jag unna mig. Bara för att jag förtjänar det.

Som ett litet P.S. Det som började mindre bra denna vecka blev ganska bra till slut. När det vänder vänder det. En trevlig lunch, ett erbjudande, ett oväntat möte på stan och en totalt crazy kurdisk gerillademonstration mitt på ett övergångsställe förhöjde min fredag. Det återstår lite till så blir den precis som jag vill ha den. Cincin och Gottigottgott på er!

Trots det

Idag vill jag hylla livet. Trots dess trotsighet. Trots dess ständiga prövningar. Trots dess orimlighet. Trots dess girighet. Trots dess korta varaktighet. Trots dess nyckfullhet. Trots dess uppkäftighet. Trots dess meningslöshet. Trots dess. Det är trots allt det enda liv vi har.

 

I männens dåtid

Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 2013, 2014, 2015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

  1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
  2. IMG_7975I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
    Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
  3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.

Norrländskan och juggen

Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

Hur fritt är det fria ordet?

Det har jag undrat över ganska länge. Vi som bor i västvärlden vill nog tro att våra ord är fria att flöda hur de vill och när de vill. Att de kan föras fram när som helst och till vem som helst. Att de får uttrycka det vi verkligen tror på och står för. Men kan de det, låter vi dem verkligen flyga ut fritt? Skulle inte tro det. Några av oss kanske vågar göra det, av misstag eller av ren vilja, men den stora majoriteten håller i dem, väger dem och slutligen behåller dem för sig själva. I många fall är det säkert ett klokt val att tänka till innan man släpper iväg orden, så att ingen tar skada av dem, men ibland bör de flyga så att de förhindrar skada. För ni vet, ord kan linda in, såra och göra skada, det kan de, men de kan också göra nytta och säga ifrån, ifrågasätta, bekräfta, omhulda, smeka och ta ställning. De bör och ska flyga när de gör nytta och nytta gör de bara när de är fria. Så frigör dina ord oftare, låt dem flyga när de känner för det.

Du som har läst detta, fundera också över hur fria dina ord verkligen är? Hur ofta snyggar du till dem, rättar in dem i ledet och skickar ut dem enligt en förväntad och tillrättalagd mall? Hur ofta låter du dem ta ställning och spegla det du verkligen tycker eller känner? Hur ofta stannar de kvar och blir osagda eftersom det är lugnast så?

Fundera på det för det är viktigt. Det är viktigt att inte vara en tyst majoritet som inte tar ställning och säger ifrån när det är nödvändigt att göra det. Med det sagt tycker jag att ni ska läsa Emerich Roths debattartikel i Svenskan. Låt oss inte vara den tysta majoriteten och bara se på. Säg ifrån innan det är för sent.

Nu bryter jag tystnaden

Vet inte varför jag bryter den. Har inget behov av att säga något särskilt just idag. Inte mer än den dagen för ett och ett halvt år sedan då jag gick in i min bloggtystnad. Jag var trött på min egen röst och trött på alla andra oväsentligheter man läser om i media. Ingenting har egentligen ändrat sig sedan dess som ger mig anledning att bryta min tystnad mer än att jag inte kan låta bli att återigen ge mig på Fredrik Wass #Blogg100-utmaning. Denna gång har den ett lite större och mer motiverande syfte än tidigare, att värna om det fria ordet. Allas röster räknas så och min. Om den ska räknas måste man ta till orda – 100 dagar i sträck. Galet av mig, jag vet. 100 dagar är väldigt många dagar och jag kommer antagligen inte orka igenom alla men jag tänker försöka. Tar i och med detta vid där jag tystnade sist och ropar rakt ut i cyberrymden. Igen. Kanske gör min röst skillnad.

Trodde jag aldrig

Det uppstod ett vakuum efter de 100 dagarna av bloggande. Behövde inte prestera mer. Inga måsten att skriva. Kunde vara tyst hur mycket och hur länge jag ville. Tyst blev det. Tomt också. Det trodde jag aldrig. Inte att jag skulle sakna själva rutinen.

Har inte alltid ett behov av att säga något men uppenbarligen ett att skriva. När jag började blogga för lite mer än två år sedan gjorde jag det för att jag hade massor att säga. Hade inte skrivit på det sättet sedan gymnasiets uppsatsskrivande vilket är en hel evighet sedan. Bloggandet öppnade upp en ny dimension i mitt liv. En ventil som formulerade mina tankar. Genom att skriva ned tanken, fila och väga orden får man distans till det man skriver. Man ser det från ett utanför perspektiv och kan analysera allt mycket bättre. Jag ger mig själv tid till att reflektera över det som snurrar i huvudet. Skulle inte riktigt ske om inte tanken präntades ned på papper eller skickades ut i cyberspace.

Fördelen men också nackdelen är att det läses av andra. När texten eller tanken engagerar är det roligt att få respons. Hade önskat att fler vågade kommentera och berätta om sina egna tankar. Nackdelen är, förutom den redan kända baksidan av skrivande i det offentliga rummet, att inte beröra alls. Vilket också är en anledningen till att jag inte anstränger mig särskilt hårt för att få spridning. Vill inte behöva redigera och censurera mina tankar för att passa den stora massan. De som läser har snarare hittat till mig för att de känner igen sig i mig eller så tillhör de redan min värld och vet vad de får. Själv anpassar jag mig fortfarande vid tanken på att någon alls läser det jag skriver.

Firar jämnt

Igår en vacker 50-åring och idag 100 dagar av bloggande. Äntligen! Blogg100-utmaningen är över och jag klarade det. Lyckades t o m överproducera något genom att skriva ihop 105 inlägg sedan den 1 mars. Är osäker på vad jag ville uppnå med utmaningen mer än att bekräfta för mig själv att jag kan när jag vill. ”Ingenting är omöjligt” som Gunde skulle ha sagt och han visade sig ha rätt vad gäller bloggande.

Tillbaka till den vackra 50-åringen och hennes ljuvliga sweet-sixteen-firande dotter, tillika min guddotter.  

En mor och dotter som har gjort festarrangemang och fotografering till en avundsvärd konst. Kardashians släng er i väggen. Lillis och Anja är bäst! Blixtarna duggade tätt när tårtorna, som för övrigt också var rena konstverk, åkte fram.  

Som alltid går tiden fort när man har roligt. Skulle gärna ha velat snacka och dansa mer med alla ”goa” människor som man allt för sällan träffar, i synnerhet gästande göteborgare på besök, men hann inte riktigt. Får hoppas på att någon firar något snart igen.

Vi försökte få till den traditionella tjejbilden men det var, sorry Gunde, helt omöjligt. Går ej att fånga så mycket skönhet på en och samma bild visade det sig! Alla kom helt enkelt inte med.

Inlägg #105 i #Blogg100. Framöver kommer jag inte vara lika regelbunden utan mer inspirationsdriven i mitt skrivande. Håll ut! Det kommer mera så småningom.