Det uppstod ett vakuum efter de 100 dagarna av bloggande. Behövde inte prestera mer. Inga måsten att skriva. Kunde vara tyst hur mycket och hur länge jag ville. Tyst blev det. Tomt också. Det trodde jag aldrig. Inte att jag skulle sakna själva rutinen.

Har inte alltid ett behov av att säga något men uppenbarligen ett att skriva. När jag började blogga för lite mer än två år sedan gjorde jag det för att jag hade massor att säga. Hade inte skrivit på det sättet sedan gymnasiets uppsatsskrivande vilket är en hel evighet sedan. Bloggandet öppnade upp en ny dimension i mitt liv. En ventil som formulerade mina tankar. Genom att skriva ned tanken, fila och väga orden får man distans till det man skriver. Man ser det från ett utanför perspektiv och kan analysera allt mycket bättre. Jag ger mig själv tid till att reflektera över det som snurrar i huvudet. Skulle inte riktigt ske om inte tanken präntades ned på papper eller skickades ut i cyberspace.

Fördelen men också nackdelen är att det läses av andra. När texten eller tanken engagerar är det roligt att få respons. Hade önskat att fler vågade kommentera och berätta om sina egna tankar. Nackdelen är, förutom den redan kända baksidan av skrivande i det offentliga rummet, att inte beröra alls. Vilket också är en anledningen till att jag inte anstränger mig särskilt hårt för att få spridning. Vill inte behöva redigera och censurera mina tankar för att passa den stora massan. De som läser har snarare hittat till mig för att de känner igen sig i mig eller så tillhör de redan min värld och vet vad de får. Själv anpassar jag mig fortfarande vid tanken på att någon alls läser det jag skriver.