skriva

Trodde jag aldrig

Det uppstod ett vakuum efter de 100 dagarna av bloggande. Behövde inte prestera mer. Inga måsten att skriva. Kunde vara tyst hur mycket och hur länge jag ville. Tyst blev det. Tomt också. Det trodde jag aldrig. Inte att jag skulle sakna själva rutinen.

Har inte alltid ett behov av att säga något men uppenbarligen ett att skriva. När jag började blogga för lite mer än två år sedan gjorde jag det för att jag hade massor att säga. Hade inte skrivit på det sättet sedan gymnasiets uppsatsskrivande vilket är en hel evighet sedan. Bloggandet öppnade upp en ny dimension i mitt liv. En ventil som formulerade mina tankar. Genom att skriva ned tanken, fila och väga orden får man distans till det man skriver. Man ser det från ett utanför perspektiv och kan analysera allt mycket bättre. Jag ger mig själv tid till att reflektera över det som snurrar i huvudet. Skulle inte riktigt ske om inte tanken präntades ned på papper eller skickades ut i cyberspace.

Fördelen men också nackdelen är att det läses av andra. När texten eller tanken engagerar är det roligt att få respons. Hade önskat att fler vågade kommentera och berätta om sina egna tankar. Nackdelen är, förutom den redan kända baksidan av skrivande i det offentliga rummet, att inte beröra alls. Vilket också är en anledningen till att jag inte anstränger mig särskilt hårt för att få spridning. Vill inte behöva redigera och censurera mina tankar för att passa den stora massan. De som läser har snarare hittat till mig för att de känner igen sig i mig eller så tillhör de redan min värld och vet vad de får. Själv anpassar jag mig fortfarande vid tanken på att någon alls läser det jag skriver.

Sänk ribban emellanåt 

Det här inlägget har inget uttänkt tema. Det blir vad det blir. För det mesta får jag en liten snilleblixt, någon reflektion eller annan trigger som jag utgår ifrån när jag skriver ihop mina texter. Något som får igång ett ordflöde. #Blogg100 utmaningen, att skriva minst ett inlägg om dagen i hundra dagar, gör det svårt att pressa fram något läsbart varje dag. Mina idéer sinar i lika rask takt som dagarna flyr.

Så här in på dag nr. 55 i ordningen börjar jag svaja. De två senaste årens försök avbröts betydligt tidigare eftersom jag har svårt för att skriva utan inspiration. Ogillade starkt det urvattnade resultatet som jag till slut lyckades pressa fram.

Detta år får blir ett rekordår. Kommer fullfölja utmaningen och inte ge upp innan. Får acceptera att vissa inlägg inte skulle klara av mina vanliga kvalitetskontroller. Trams får utgöra utfyllnad när annat inte finns att tillgå. Att tillåta mig själv det är en stor framgång i sig. Vad det nu ska vara bra för att sänka sina egna krav, kan man undra. Det där med ”good enough” har jag aldrig riktigt tagit till mig men det kanske är dags nu. I så fall blir min lärdom av #Blogg100 utmaningen följande:

Sänk ribban emellanåt om du vill hoppa högt när det verkligen behövs.

Kan inte motstå att misslyckas

Tillbaka efter ett långt uppehåll. Helt oplanerat. Har hållit mig borta från bloggandet efter att ha ledsnat på min egen röst. Inte från skrivandet. Skrivandet gillar jag. Trots att jag fortfarande står för det jag skrev sist kommer jag ändå för tredje året i rad försöka skriva ett inlägg om dagen 100 dagar i rad. Helt ologiskt eftersom jag misslyckades båda gångerna. Men vad vore livet utan rejäla utmaningar så ett misslyckande till gör varken till eller från. Om jag däremot överraskar mig själv och lyckas tredje gången gillt kommer min glädje inte känna några gränser. Häng med om ni orkar och vill.