blogga

Trodde jag aldrig

Det uppstod ett vakuum efter de 100 dagarna av bloggande. Behövde inte prestera mer. Inga måsten att skriva. Kunde vara tyst hur mycket och hur länge jag ville. Tyst blev det. Tomt också. Det trodde jag aldrig. Inte att jag skulle sakna själva rutinen.

Har inte alltid ett behov av att säga något men uppenbarligen ett att skriva. När jag började blogga för lite mer än två år sedan gjorde jag det för att jag hade massor att säga. Hade inte skrivit på det sättet sedan gymnasiets uppsatsskrivande vilket är en hel evighet sedan. Bloggandet öppnade upp en ny dimension i mitt liv. En ventil som formulerade mina tankar. Genom att skriva ned tanken, fila och väga orden får man distans till det man skriver. Man ser det från ett utanför perspektiv och kan analysera allt mycket bättre. Jag ger mig själv tid till att reflektera över det som snurrar i huvudet. Skulle inte riktigt ske om inte tanken präntades ned på papper eller skickades ut i cyberspace.

Fördelen men också nackdelen är att det läses av andra. När texten eller tanken engagerar är det roligt att få respons. Hade önskat att fler vågade kommentera och berätta om sina egna tankar. Nackdelen är, förutom den redan kända baksidan av skrivande i det offentliga rummet, att inte beröra alls. Vilket också är en anledningen till att jag inte anstränger mig särskilt hårt för att få spridning. Vill inte behöva redigera och censurera mina tankar för att passa den stora massan. De som läser har snarare hittat till mig för att de känner igen sig i mig eller så tillhör de redan min värld och vet vad de får. Själv anpassar jag mig fortfarande vid tanken på att någon alls läser det jag skriver.

Kan inte motstå att misslyckas

Tillbaka efter ett långt uppehåll. Helt oplanerat. Har hållit mig borta från bloggandet efter att ha ledsnat på min egen röst. Inte från skrivandet. Skrivandet gillar jag. Trots att jag fortfarande står för det jag skrev sist kommer jag ändå för tredje året i rad försöka skriva ett inlägg om dagen 100 dagar i rad. Helt ologiskt eftersom jag misslyckades båda gångerna. Men vad vore livet utan rejäla utmaningar så ett misslyckande till gör varken till eller från. Om jag däremot överraskar mig själv och lyckas tredje gången gillt kommer min glädje inte känna några gränser. Häng med om ni orkar och vill.



Vinna eller förlora mot mig själv?

Tur att jag är envis och ger mig inte i första taget för i annat fall hade jag gett upp utmaningen jag har antagit för ett tag sedan. Ska ju blogga 100 dagar i sträck. Har ingen bra koll på hur många inlägg jag har hunnit med men vet att utmaningen tar slut någon gång i början av juni. Hur sjutton ska jag klara det fram tills dess? Har märkt att mina inlägg kommer senare och senare på dagen och snart har jag inget utrymme kvar att hinna skriva ett inlägg på vilket kommer innebära att jag missar en dag till slut. Då är det kört med utmaningen och jag har förlorat mot mig själv.

Varför gjorde jag detta? Trodde jag att inspirationen skulle flöda 100 dagar i sträck bara sådär. Typiskt mig. Nu vill jag inte ge upp så jag levererar taskiga inlägg istället. Ska verkligen försöka skärpa till mig. Gör jag inte det snart kommer jag lägga ned utmaningen och göra mig själv besviken. Vinna eller förlora mot mig själv det är frågan?