Det är många insikter och sanningar om mig själv som ställs på huvudet just nu. Jag vänder på en massa stenar, skakar om föreställningar om mig själv, dammar av mina kompetenser och identifierar framtida utsikter. Det är vårstädning av min professionella identitet.
Att vara arbetssökande är inte kul. I synnerhet inte om man är kvinna över 50 med invandrarbakgrund. Man vet aldrig riktigt vilken av anledningarna som ligger bakom de återkommande smällarna i det berömda glastaket. Var det åldern denna gång eller är det så att jag inte har den rätta branscherfarenheten? Är det för att jag har udda namn eller för att jag inte lyckas sticka ut tillräckligt i CV:t? Eller är det så att jag borde ha läst den där kursen som jag valde bort? Hemma är det aldrig så dammigt och eländigt som när vårsolen tränger igenom glasrutorna och skamlöst belyser det som är ogjort. Precis så utsatt känns det att söka jobb och bli synad in i minsta detalj. Alla små brister och tillkortakommanden uppdagas i ljuset.
Intet ont som inte har någonting gott med sig. Hela processen med att söka jobb är på sätt och vis renande. Kan inte minnas när jag senast hade tid att fokusera så intensivt på mig själv. Vad står jag för? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Vad kan jag bidra med? Vad vill jag? Helt plötsligt blir en massa bortglömda drömmar lite mer verkliga. Nästan så att de tycks realistiska. Man plockar fram dem från det mörka skrymslet i garderoben där de har fått ligga i väntan på att ägarinnan ska vilja bära dem igen.
Allt som kommer upp när man rannsakar sig själv är självklart inte smickrande men desto mer nödvändigt att ta itu med. Att kasta ut ur garderoben. De positiva insikterna är naturligtvis bara bra för självförtroendet. De ger extra luft under vingarna. De behåller vi. Och så sorterar vi allt så att det ser snyggt och prydligt ut. Vad skönt det känns när allt är på sin rätta plats. Rent och snyggt! Nu kan ljuset sippra fram hur mycket det vill. Det är vårstädat i garderoben och jag är redo!
I knopp och hjärta 