#kvinna

Vårstädning av jaget

Det är många insikter och sanningar om mig själv som ställs på huvudet just nu. Jag vänder på en massa stenar, skakar om föreställningar om mig själv, dammar av mina kompetenser och identifierar framtida utsikter. Det är vårstädning av min professionella identitet.

Att vara arbetssökande är inte kul. I synnerhet inte om man är kvinna över 50 med invandrarbakgrund. Man vet aldrig riktigt vilken av anledningarna som ligger bakom de återkommande smällarna i det berömda glastaket. Var det åldern denna gång eller är det så att jag inte har den rätta branscherfarenheten? Är det för att jag har udda namn eller för att jag inte lyckas sticka ut tillräckligt i CV:t? Eller är det så att jag borde ha läst den där kursen som jag valde bort? Hemma är det aldrig så dammigt och eländigt som när vårsolen tränger igenom glasrutorna och skamlöst belyser det som är ogjort. Precis så utsatt känns det att söka jobb och bli synad in i minsta detalj. Alla små brister och tillkortakommanden uppdagas i ljuset.

Intet ont som inte har någonting gott med sig. Hela processen med att söka jobb är på sätt och vis renande. Kan inte minnas när jag senast hade tid att fokusera så intensivt på mig själv. Vad står jag för? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Vad kan jag bidra med? Vad vill jag? Helt plötsligt blir en massa bortglömda drömmar lite mer verkliga. Nästan så att de tycks realistiska. Man plockar fram dem från det mörka skrymslet i garderoben där de har fått ligga i väntan på att ägarinnan ska vilja bära dem igen.

Allt som kommer upp när man rannsakar sig själv är självklart inte smickrande men desto mer nödvändigt att ta itu med. Att kasta ut ur garderoben. De positiva insikterna är naturligtvis bara bra för självförtroendet. De ger extra luft under vingarna. De behåller vi. Och så sorterar vi allt så att det ser snyggt och prydligt ut. Vad skönt det känns när allt är på sin rätta plats. Rent och snyggt! Nu kan ljuset sippra fram hur mycket det vill. Det är vårstädat i garderoben och jag är redo!

Rädsla för det annorlunda

Kan inte låta bli att förundras över de starka krafter som tvingar in oss människor att passa in i normen. Ju mer lika varandra vi är desto större acceptans får vi. Sticker man ut lite åt något håll får man vara beredd på att någon försöker rätta in en i ledet.

Har försökt förstå vilka mekanismer som ligger bakom detta fenomen. Är det Jante? Delvis. Men han verkar bara i Sverige så det är inte hela förklaringen. Kan det vara okunskap? I vissa sammanhang ja, i andra nej. Ibland tvärtom. Rädsla kanske? Absolut för det som man inte känner igen. Som är annorlunda. Egoism? Ofta. Bekvämlighet? Ja för det är enklast så. Man behöver inte sätta sig in och förstå. Otrygghet? Till största delen. Hänger ihop med rädslan för det okända.

För mig är det så konstigt att vi människor inte förstår och vet bättre. I Sverige bor vi i ett av världens tryggaste och mest utvecklade hörn. Vi är välutbildade. Vi är insatta. Relativt välmående. Vi har det bra ställt ekonomiskt, om man jämför med stora delar av övriga världen. Vi har rest och sett världen. Vi har inte krigat på flera hundra år. Vi har det bättre än de flesta andra helt enkelt. Och ändå klassar vi in varandra i grupper. Svenskar och invandrare. Svarta och vita. Kvinnor och män. Unga och gamla. Hetero och homo. Kristen och muslim. Vem bryr sig? Varför spelar det roll?

Världen är vacker för att den bygger på mångfald. Den är vacker för att vi alla har en plats och ett syfte att fylla. Det är dynamiken som skapas av olikheterna som driver världen och utvecklingen framåt. Skulle inte fungera om vi alla var lika och hade samma funktion. Så varför är vi så rädda för någon som inte är exakt som vi? För mig förblir det en gåta.

Att längta bort ibland

Det där med att leva i nuet kan vara svårt. Att bara fånga dagen. Avslappnat, coolt, njutbart. Här är den, måndagen, nu ska den fångas och avnjutas. Jag vill. Jag försöker. Att inte vara någon annanstans i tid och rum. Bara vara. Här och nu. Istället fångas jag. Av tankar. Av längtan. Av resan. Och så är jag plötsligt där. Någon annanstans.