Författare: I knopp och hjärta

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.

Vilken vändning!

Vilken otrolig vecka det har varit. I måndags när jag vaknade var jag arbetssökande och fredag eftermiddag kommer jag hem efter en lång arbetsdag. Från noll till hundra på några dagar. Livet kan verkligen vända på en femöring. I det här fallen en positiv vändning. Håller på och nyper mig i armen fortfarande. Är detta på riktigt, ingen dold kamera? Kan jag verkligen stänga ned alla myndighetskontakter och allt jobbsökeri bara sådär? Svaret är: Jaaa, det kan jag!

Tjohooo!! Underbart skönt! Nu kan jag ta helg på riktigt. Har lite förväntningar på helgen. Ska på temafest på söndag och behöver förbereda mig inför det. Letar utstyrsel som på något vis har anknytning till Serbien. Vet ännu inte vad som kännetecknar en serbiska mest, en folkdräkt eller ett våpfodral. Kanske ett våp i folkdräkt? Om man nu ska förstärka stereotyper. Kul blir det i alla fall. Tanken är att vi ska fira goda vänner som förnyade sina bröllopslöften i augusti och enligt serbisk tradition ska man fira paret någon gång under det första året. Är osäker på om det är just ett specifikt datum man firas eller om det är godtyckligt. Oavsett vilket så är det ytterligare en bra anledning till fest och samkväm. Mat, dryck, musik och dans. Det om något brukar känneteckna serber. Allt är en fest!

Inser just när jag skriver detta att jag verkligen är en korsbefruktad individ. Börjar ett inlägg om jobb och avslutar det med fest. Färgad av mina två kulturer. En pratglad festprisse som drivs av Jante. Så det kan bli 🙂

Limboläget är över

Känns otroligt skönt att slippa detta limboläge som jag befann mig i under förra året. Äntligen får man sträcka på ryggen. Limbo är kul under små korta perioder men absolut inte länge. Att leta jobb kan verkligen liknas vid limbo på låg höjd. Man befinner sig i en obekväm ställning under en för lång tid helt enkelt.

Alla de som tror att man hinner njuta av den ledighet man helt plötsligt får möjlighet till genom att inte arbeta vill jag bara säga – ni tror fel. Korta stunder av ledighet finns där så klart men den mesta tiden går åt till att söka jobb. På alla möjliga sätt. Annonser, kontakter, sociala medier, seminarier, luncher, vänner, nätverk, rekryteringsbolag. Om och om igen. OM det dessutom drar ut på tiden tills man får napp ifrågasätter man allt. Sig själv, jobbsökarmetoden, kontaktnätet, nivån på jobben man söker.

När man sen sitter med facit i hand tycker man självklart att det egentligen var ganska tydligt hur man skulle göra för att lyckas. Och visst ligger det mycket sanning i den insikten samtidigt som det inte går att veta vilken metod det är som verkligen funkar innan man de facto har ett jobb. Tvivel kan få vilken människa som helst på avvägar. Man vacklar och det tränger igenom. Vågar inte söka kvalificerade jobb eller vågar inte visa personligheten eller vågar inte tro på den egna magkänslan. Man vågar inte vara sig själv. Det är så klart aldrig bra.

Den här tiden har lärt mig massor om mig själv, om samhället och om livet. Har insett att individen oftast bara är en siffra eller en vara. Väldigt få ser en som en helhet. Ännu mer sällan ser de den potential man besitter. Myndigheter finns mestadels till för att kontrollera och ifrågasätta. Inte för att hjälpa. Rekryteringsbolag har jag ingen bra erfarenhet av heller. Tycker att de enbart är i vägen. Löpande-bandet-rekryteringar där inget utrymme finns för att se andra värden än de som snabbt kan bockas av. Det är här man förvandlas till kronor och ören.

Jag vet vad jag går för och vad jag klarar av men ändå fick hela denna process mig att ifrågasätta min egen förmåga. Trots att jag var riggad för att anamma alla goda råd och metoder som jag matades med så var det stundtals hopplöst att nå fram till de som man behövde nå. Hur är det då för de stackare som inte har samma förutsättningar. De har ingen chans. Arbetslöshet är nog näst efter sjukdom och mobbing det värsta man kan drabbas av.

Nöjdare än nöjd

Nu är första arbetsdagen avverkad. Hängde på låset imorse och fick vänta ut min nygamla chef Annika. Snacka om förväntansfull. Första mötet var en introduktion med generalsekreteraren för nytillkomna medarbetare. Som ni förstår var jag nyast. Att jag har börjat på en internationell organisation blev fort tydligt då vi gick över till engelska. En kollega från Jordanien var nämligen närvarande. Engelskan kommer dammas av känner jag.

Mycket lära känna nya kollegor också. Var medlyssnare på några viktiga möten. Spände öronen ordentligt och försökte hänga med på allt som sas. Inledningsvis finns inte något filter för väsentlig och oväsentlig information. Kommer väl utveckla det så småningom. Under tiden suger jag åt mig allt. Hann även med lite kaffeprovning. Ny kaffesort testades och då var alla kallade till samkväm. Bra tillfälle att lära känna fler.

Åkte hem otroligt nöjd och glad över att jag valde Plan. Dagen bekräftade verkligen valet och jag känner mig lyckligt lottad. Ska bli riktigt roligt när jag är klar med introduktionerna och kan börjar med riktiga arbetsuppgifter.

För att göra dagen ännu bättre ska jag avsluta den med att gå ut och se på fotboll i denna snöyra. Heja IFK Haninge Brandbergen!

Pirrigt och förväntansfullt

Idag är det pirrigt. Lite som inför den första skoldagen. En massa förväntningar. Kommer finnas mycket att lära sig. Läskigast är nog att lägga alla namn på minnet. På senare år har jag blivit riktigt kass på det. Man vill inte verka snorkig det första man gör. Får väl ha alla sinnen på spänn så att all ny info sjunker in ordentligt. Huga.

Under det senaste året har jag inte precis haft inarbetade rutiner. Inte mer än en gemensam förmiddags fikastund med maken. Resten av dagarna har kunnat byggas upp utifrån behov och dagsform. Ganska lätt att vänja sig vid. En hel del nytta har jag gjort men mest har det nog varit ren avslappning. Får vänja av mig från det nu. På gott och ont.

Har också bestämt mig för att åka kommunalt till jobbet. Det är mycket länge sedan det hände. Har antingen haft väldigt nära till jobbet så att jag har kunnat gå eller cykla  alternativt har det varit enklare och fortare att ta bilen. Kommer klara mig på 30-40 min dörr till dörr. Känns också bra.

Det sista lilla blir att välja utstyrsel. Vad ska man ha på sig första dagen. Kanske det svåraset beslutet att ta. Första intrycket är viktigt 🙂

Bitterljuvt beslut

Nu är beslutet taget. Det var det jobbigaste jag har gjort på väldigt väldigt länge. Hade ont i magen även efter att jag hade skrivit på. Här har jag gått och inte önskat mig annat än ett bra jobb och så när jag äntligen har fått ett får jag erbjudande om fler. Att man samma dag tackar ja till en och tackar nej till en annan drömarbetsgivare är ingenting jag var beredd på. Inte konstigt att den olustiga känslan ligger kvar och förtar del av glädjen över det tagna beslutet. Gjorde jag rätt val nu?

Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig det. Trodde att jag skulle skutta runt i glädjedans men i stället blev det lite bitterljuv upplevelse. Förrän man verkligen har börjat arbeta är det svårt att helt veta om man har gjort det rätta valet. Som tur är behöver jag inte vänta länge för att ta reda på hur det blir. Redan på onsdag kommer jag nämligen slänga mig rakt in i hetluften. Trots min vånda ska det faktiskt bli riktigt roligt att upptäcka en helt ny bransch men framför allt att bita tag i nya utmaningar och att lära känna helt nya arbetskamrater.

Tänkte hålla er på halster lite till och inte uppge var jag börjar. Men på onsdag kommer ni få veta var jag har hamnat 🙂

Vänner i nöd

Det är i nöd man upptäcker vilka som är ens riktiga vänner. En riktig vänskap håller även när det är tufft och inte endast när man har roligt. Att få ett cancerbesked är förmodligen det svåraste någon kan råka ut för. Den som aldrig har drabbats kan inte förstå hur hemskt det är. Även om prognoserna är goda pågår det en kamp om livet för den som är sjuk. Den känslan sitter för evigt kvar även om man friskförklaras. Cancer blir man aldrig helt fri från. Den gör sig ständigt påmind.

En av mina fina vänner har oförtjänt fått ett för tungt lass av denna sjukdom. Men hon är lika stark som hon är vacker och jag vet att hon kommer klara även denna kamp. Vill sända så många styrkekramar till dig Nadia och säga att du verkligen är värd all lycka i livet! Och att du inte är ensam. Dina vänner är med dig.

Såg denna fantastiska film och vill tillägna dig den Vänner i nöd.

Nu vet ni

Om ni någon gång har tvivlat eller grubblat över hur det ligger till säger jag bara:

20140315-175350.jpg

Har inte läst boken ännu men jag känner tjejen i fråga.

Ketchupeffekt

Helt galen dag idag. Det händer så mycket så jag hinner inte riktigt hänga med. Det är väl så när det helt plötsligt lossnar. Har våndats och våndats det senaste året. Det har gått upp och ned med humöret och jobbsökeriet. Har haft en tydlig bild på vad jag väldigt gärna skulle vilja jobba med och vilken typ av företag jag ska söka mig till. Under långa perioder har det känts helt omöjligt att nå det målet. Senast i början av denna vecka var humöret nere i botten. Och så helt plötsligt händer någonting och jag har mycket god chans på hela tre stycken jobb! Inom den branschen jag helst vill till!

Gissar att det är det som kallas för ketchupeffekt. Så istället för att skrika och dansa av glädje har jag fått lyxbekymmer. Hur ska jag göra nu? Vilken väg ska jag välja? Tänk om jag väljer fel och ångrar mig sen. Osannolikt! Typiskt mig också. Så ni som har sett mig våndas kring färgen på yogamattan fattar genast att detta är ett problem. Det här är nästan livsviktiga beslut.

Så just idag håller jag på och läser avtal, ringer samtal och skriver mail för att komma fram till någonting bra. Håll nu tummarna för mig och försök inte pumpa mig på information ännu. Jag kommer berätta när det är klart. Kan hälsa att jag har en klar favorit och det finns de som vet vilken den är.

Om ni undrar….

För er som undrar hur det gick med gårdagens inlägg och min yogamatta kan jag hälsa att Raspberry leder men en uppstickare har intagit en säker andraplats, Midnight Blue.  Själv har jag fortfarande inte tagit ställning. Några andra beslut kom emellan och det blev overload i hjärnan. På det vaknade jag med huvudvärk i morse. Den där eländiga förkylningen som inte vill släppa greppet om mig gör sig påmind igen.

Annars är det toppen! Aldrig bättre faktiskt. Det är vår ute. Ljuset gör mig mycket, mycket gladare. Kycklingparaden av dagisbarn på utflykt som jag såg igår lyfte mitt humör till toppnivåer. Finns inget finare än lyckliga tjattrande små barn. När de mår bra mår jag också bra. Och så har jag massa planer för nästa vecka.

Finns några orosmoln som jag inte riktigt orkar fördjupa mig i eftersom skallen känns så tjock fortfarande. Kan nämna en bara för att lätta mitt hjärta och inte hålla er på halster. Mamsen och papsen planerar sin resa till Belgrad och jag har återigen inte lyckades övertyga dem om att lämna bilen hemma och flyga ned istället. Bara i år säger de. Nästa minsann då blir det ändring. Tror nog på det när jag ser det.