Författare: I knopp och hjärta

En knuff i rätt riktning

Under hela min uppväxt har jag tecknat. Det var min absolut största passion. Ett sätt att fly verkligheten och sjunka in i en annan värld. Jag ville t o m välja det som ett yrkesval men vågade inte riktigt. Hur lever man på det? Man måste ha ett riktigt jobb. Så blocket gömdes och glömdes i samma veva som jag bestämde mig för att ekonomi, det är något för mig. Inte visste jag vad en ekonom egentligen gjorde men säkert var det mer tryggt än att teckna sig fram i livet.

Så länge sedan är det jag tecknade. Under åren har jag inte gett mig tid att betrakta eller att drömma mig bort. Livet kom emellan. Har istället haft fokus på att prestera och agera. Men nu ska det bli ändring på det tack vare en uppmuntrande son. Block och pennor i present ger mig en knuff i rätt riktning. Roligt när uppmuntran om förverkligande vänder riktning och sätter fokus på en själv istället för mina söner. Samtidigt är det pinsamt att man inte lever som man lär och inte ens har en bra förklaring till varför man har prioriterat bort den stora passionen.

Vad har jag gjort?

Vaknar med en ångest över gårdagens ogenomtänkta och förhastade beslut att blogga 100 dagar i sträck. Den mentala spärren gör sig påmind redan. Det kommer aldrig att gå! Vad tänkte jag på eller snarare med? Inte är det första gången heller att jag upprepar mina misstag. Ok, tycks jag tänka, nu gör vi det igen, det omöjliga. Denna gång ska det gå utan att slå huvudet i väggen. Ja, där sprack det, huvudet. Eller är kanske väggen borde se upp? Vilket som, ont gör det och jobbigt blir det men jag får väl köra på. Dag 2 av 100. Heja mig!

#Blogg100

Kan inte motstå att misslyckas

Tillbaka efter ett långt uppehåll. Helt oplanerat. Har hållit mig borta från bloggandet efter att ha ledsnat på min egen röst. Inte från skrivandet. Skrivandet gillar jag. Trots att jag fortfarande står för det jag skrev sist kommer jag ändå för tredje året i rad försöka skriva ett inlägg om dagen 100 dagar i rad. Helt ologiskt eftersom jag misslyckades båda gångerna. Men vad vore livet utan rejäla utmaningar så ett misslyckande till gör varken till eller från. Om jag däremot överraskar mig själv och lyckas tredje gången gillt kommer min glädje inte känna några gränser. Häng med om ni orkar och vill.

Gör slut med sociala medier

Om ni tror att inget värt att skriva om händer mig så har ni fel. Fullt upp med många saker men utan ork att få ned dem i skrift. Min tidigare svacka i skrivandet kvarstår således. Har funderat på att dra mig ut ur sociala medier helt och testa på livet som det var förr. Tillbaka till det analoga livet. I bästa fall skulle jag kunna sträcka mig till att vara en voyeur och mindre av en aktör, om det nu skulle göra saken bättre. Helst vill jag bryta helt. Man blir både less på sig själv och andra. För många röster som vill höras samtidigt. För många bilder som slåss om samma uppmärksamhet. För få viktiga budskap att ta in. För lite tid att slösa bort på onödiga saker. Nog får vara nog. Behöver en tyst period.

Med detta sagt kommer jag bara höra av mig när jag bara MÅSTE få någonting sagt. Räkna med att det kan dröja ett tag.

Självplågare är man

När man inte tror att det kan bli värre har man nästan alltid fel. Med all säkerhet kan det alltid bli värre har det visat sig. Får mig att fundera över om jag har masochistiska drag när jag utsätter mig för denna typ av självplågeri. Tro det eller ej men jag pratar om mitt yrke som marknadsförare.

Alla, då menar jag verkligen alla, tycker något om det man gör. Det man gör blir aldrig helt klart eftersom det alltid dyker upp sena ändringar som ställer allt på huvudet. Man är aldrig helt nöjd med resultatet eftersom man oftast får kompromissa fram det. Och den slutgiltiga prövningen är hård och skoningslös – hur uppfattar mottagaren det man har gjort? Når man ut överhuvudtaget?

Denna vecka har varit en prövning utan dess like och det är tur att den är till ända. Jag åker hem, slickar mina sår och sover på problemen. Nästa vecka vänder vi blad och börjar om – som kungen skulle ha sagt.

Värt all möda

Vardagen på en arbetsplats kan få en att fokusera på praktiska saker. Likt vilken annan arbetsplats som helst. Kontorsgöromål dominerar. Planera, boka, mötas upp, stämma av, rätta till. Alla gör vi likartade saker. Det som skiljer oss åt är inriktningen på verksamheten vi befinner oss i.

Väldigt ofta absorberas man av uppgifterna och nästan glömmer det som ligger bakom ansträngningarna. Denna vecka har det varit tvärtom. På Plan har vi haft en fokusvecka där vi har blickat framåt och samverkat över avdelningsgränserna. Väldigt givande att dyka ned i vår verksamhet. Veckan avslutades med en fotoutställning och en fantastiskt väl genomförd presentation av vårt viktiga arbete i Filippinerna efter tyfonen Haiyan.

Bilderna i utställningen som vi fick se är tagna av Pieter ten Hoopen och uppföljningsarbetet av vår pressekreterare Sofia Klemming Nordenskiöld. De har träffat och följt ett antal drabbade barn och deras familjer direkt efter katastrofen och ett halvår senare när mediebevakningen har tystnat helt. En omskakande resa.

Bakom varje bild gömmer sig ett öde som Sofia på ett varmt och välbeskrivet sätt återberättade för oss idag. En tårögd och berörd grupp medarbetare lyssnade på hennes fina skildringar. Där och då när jag fajtades med tårarna kändes det som att det skulle vara svårt att hitta ett mer meningsfullt arbete än det jag har just nu. Ingenting är jobbigt när man vet att det man gör på dagarna gör nytta för någon i nöd på andra sidan jordklotet.

Orkar inte följa John

Har visat sig att jag är en periodare när det gäller mitt bloggande. Eller snarare min inspiration pendlar ganska rejält. Med tanke på inläggstorkan har den varit i botten den senaste tiden. Inte för att det inte skulle finnas stoff för mig att skriva om utan mer att jag inte har lust att göra det. Så kul är det att följa mig.

Själv följer jag John på fler sätt än ett. Hans blogg naturligtvis men även i jobbet. Att följa honom är inte alldeles lätt måste jag erkänna. Man får vara pigg och alert om man ska hänga med. Delvis för att vi skiljer ganska mycket i ålder, vilket inte borde vara så svårt för mig med tanke på mina två söner som nästan är jämngamla med honom, och dels för att det händer massor kring John. Han är svårfångad helt enkelt men nödvändig för mig i jobbet.

De senaste veckorna har vi haft massor att uträtta på vår lilla tvåmannagrupp John och jag. Julstressade redan är vi båda. Så är det när man jobbar med marknadsföring, man är alltid mentalt flera månader fram i tiden. Allt har inte heller alltid rullat så som vi har velat att det ska göra. Febrilt har vi parerat alla uppkomna puckar och nu känner jag mig mest utpumpad. Inga fler puckar tack! Orkar inte följa någon mer, allraminst John. Han får följa mig istället tänker jag. Då kommer det gå undan. Så håll i dig nu John!

Hittade denna bok med temat. Tydligen kan det medföra en personlig utveckling om man slutar följa John 🙂

Tjock, tjockare, tjockast!

Skämmigt och förbryllande! Hur står det till i huvud egentligen? Oroar mig för att minnet kan vara skadat eller att jag bara är oerhört bortskämd. Oavsett vilken anledning så kräver det som hände lite eftertanke.

Igår tog jag på mig en mellantjock och mellanlång gammal svart jacka på mig och gick till jobbet. Efter besöket hos frissan passade jag på att titta in i några butiker på vägen hem. Saknade en mellantjock och mellanlång svart nyare jacka för den kommande mellanperioden. För tidigt för en tjockaste vinterjacka men snart för sent för en tunnare. Med det i huvudet testade jag och köpte en jacka. En favorit i repris. En svart mellantjock och mellanlång jacka. Prisvärd och skön. Jag var nöjd.

På kvällen visade jag stolt upp jackan för maken och sonen. Maken förstod inte riktigt varför jag behövde ytterligare en ny jacka. Jag motiverade mitt köp med teorin om mellantjocka jackor för mellanperioder samt att det var ett riktigt bra pris. Hans inlägg vändes omgående mot honom då jag oväntat fick stöd av sonen som tyckte att även pappa borde uppdatera sitt jackbestånd.

Idag tittade jag in i ett skåp som jag inte har tittat in på ett tag och upptäcker något som jag helt har glömt bort! För ett antal månader sedan var maken på en utlandsresa och kom hem med en fin present till mig. Han kan min smak vid det här laget och det han hade köpt var en söt fin höstjacka. Mellantjock och mellanlång. Eftersom det var off season ställde jag in den i skåpet och glömde den. Plötsligt dök den upp igen! Skämmigt!

Förstår ni nu hur besvärande detta känns? Hur kan man glömma en ny jacka? Hur många tjocklekar av svarta ytterplagg behöver en flicka egentligen äga? Om man glömmer en ny jacka behöver man verkligen ytterligare en ny? Ja ni, något fel på mig är det allt. Tjocklekarna verkar spela stor roll.

Helga unt Helga

Byte av jobb resulterar så klart också i byte av arbetskamrater. Precis så roligt som det är med nya bekantskaper så är det lika tråkigt med de gamla som man tappar eller inte hinner med. Saknar massor av mina Telia kollegor men vissa extra mycket. Helga är en sådan.

Nu heter hon inte Helga på riktigt. Det gör ju inte jag heller men ändå blir vi tillsammans Helga unt Helga. Som ni kanske kan härleda från namnvalet så utgjorde vi ett tufft och pådrivande tandempar under den tiden vi arbetade ihop. När våra övriga kollegor inte höll tidsplanen eller levererade det de skulle till våra projekt åkte en liten imaginär piska fram. Krävande på ett schysst sätt.

Helga är en väldigt upptagen kvinna så vi hinner inte träffas så ofta som vi skulle vilja. Vi bokar och avbokar en massa tillfällen. Nu var det ett tag sedan sist vi sågs men idag blir det bättring! En lunch väntar och då får Helga unt Helga äntligen träffas igen. Sehr gut!

Helgorna är inte hårdare än att de äter på mjukisstället Foam

En gul parad

Inte nog med att det är en solig fredag och det nalkas helg för att mitt humör ska vara på topp. Att dessutom råka på en kycklingparad av små dagisbarn på vägen till yogan är ett absolut gott tecken på att dagen blir kanon! Småttingar har den effekten på mig. De förhöjer tillvaron. Det räckte för att göra mig glad. Känns som att jag har många saker att vara extra tacksam över när jag avrundar mitt meditationspass idag. Namaste!

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: