Ett omskakande Facebookinlägg om en situation som en vän upplevde i samband med ett frisörbesök fick mig att kommentera. Vännen hade blivit indragen i en situation där en arbetsgivare (man) slog en anställd (kvinna). Vännen (kund) såg inte själva fysiska akten men var närvarande när bråket startade och blev involverad då kvinnan ringde och bad om hjälp. Vännen tillkallade polis. Inget mer än polisanmälan kunde göras. Det visade sig att kvinnan skulle tillbaka till arbetet nästa dag. Ensamstående mamma som behöver ha jobbet kvar. Kvinnan trodde att det faktum att polisen varit där skulle göra det mer tryggt för henne. Jag reagerade på att hon skulle tillbaka. Mina frågor och kommentarer i inlägget fick en spinnoff i Messenger. Vännen och jag förstod att kvinnan inte skulle vara trygg på jobbet och jag pusslade ihop min vän med ytterligare en vän som arbetar med utsatta kvinnor. Hon hjälpte oss med råd om vart kvinnan kan vända sig om det händer på nytt och vilka andra viktiga nummer som finns att tillgå. Vännen med civilkurage har gjort vad hon kan för att hjälpa den utsatta kvinnan. Vi hoppas nu att hon har mod och kraft att ta sig ur den hemska situationen.
arbete
Andningsuppehåll
Long time no see. Har varit skönt att ta en paus från bloggen. Behövde den tysta perioden. Hade huvudet fullt av andra bekymmer och hittade inte det fokuset som krävs när man ska skriva. Lite märkligt ibland hur vissa saker när de ställs i perspektiv blir ynkliga. Totalt oväsentliga. För ett ögonblick blev bloggandet det. Känns som att jag höll andan länge men nu kan andas ut ett tag. Skönt. Inspirationen kan väckas till liv igen.
Sista arbetsdagen inför semestern återstår. En ynka dag till ska betas av. Känns hanterbart. Det ska jag nog klara av. Därefter hägrar en månads ledighet. För första gången inga planer alls. Helt planlöst. Kan inte minnas när det hände senast. Vi landar där vi landar. Bara det är lugnt och varmt. Ett dopp då och då skulle sitta bra. Om det inte går nöjer jag mig med lite god mat och ett glas vin emellanåt. Och djupa andetag.
Självplågare är man
När man inte tror att det kan bli värre har man nästan alltid fel. Med all säkerhet kan det alltid bli värre har det visat sig. Får mig att fundera över om jag har masochistiska drag när jag utsätter mig för denna typ av självplågeri. Tro det eller ej men jag pratar om mitt yrke som marknadsförare.
Alla, då menar jag verkligen alla, tycker något om det man gör. Det man gör blir aldrig helt klart eftersom det alltid dyker upp sena ändringar som ställer allt på huvudet. Man är aldrig helt nöjd med resultatet eftersom man oftast får kompromissa fram det. Och den slutgiltiga prövningen är hård och skoningslös – hur uppfattar mottagaren det man har gjort? Når man ut överhuvudtaget?
Denna vecka har varit en prövning utan dess like och det är tur att den är till ända. Jag åker hem, slickar mina sår och sover på problemen. Nästa vecka vänder vi blad och börjar om – som kungen skulle ha sagt.
Värt all möda
Vardagen på en arbetsplats kan få en att fokusera på praktiska saker. Likt vilken annan arbetsplats som helst. Kontorsgöromål dominerar. Planera, boka, mötas upp, stämma av, rätta till. Alla gör vi likartade saker. Det som skiljer oss åt är inriktningen på verksamheten vi befinner oss i.
Väldigt ofta absorberas man av uppgifterna och nästan glömmer det som ligger bakom ansträngningarna. Denna vecka har det varit tvärtom. På Plan har vi haft en fokusvecka där vi har blickat framåt och samverkat över avdelningsgränserna. Väldigt givande att dyka ned i vår verksamhet. Veckan avslutades med en fotoutställning och en fantastiskt väl genomförd presentation av vårt viktiga arbete i Filippinerna efter tyfonen Haiyan.
Bilderna i utställningen som vi fick se är tagna av Pieter ten Hoopen och uppföljningsarbetet av vår pressekreterare Sofia Klemming Nordenskiöld. De har träffat och följt ett antal drabbade barn och deras familjer direkt efter katastrofen och ett halvår senare när mediebevakningen har tystnat helt. En omskakande resa.
Bakom varje bild gömmer sig ett öde som Sofia på ett varmt och välbeskrivet sätt återberättade för oss idag. En tårögd och berörd grupp medarbetare lyssnade på hennes fina skildringar. Där och då när jag fajtades med tårarna kändes det som att det skulle vara svårt att hitta ett mer meningsfullt arbete än det jag har just nu. Ingenting är jobbigt när man vet att det man gör på dagarna gör nytta för någon i nöd på andra sidan jordklotet.
I knopp och hjärta 