I knoppen

Baklängesåkning genom landet Sverige

Åker baklänges genom öppna landskap. På tåg är det möjligt. Glömde ta med mig en bok så jag läser nyhetsapparna, scrollar igenom Facebook- och Twitterflödet. Vet inte hur klokt det är egentligen. Så många anledningar till att bli upprörd eller känna hopplöshet. Inte många ämnen som får en att må bra. Kanske skulle man som en av mina kloka jobbkollegor kasta ut tv:n och sluta läsa nyheter helt. Bättre att leva i okunskap om omvärldens händelser än att matas ihjäl med allt elände som vi ändå inte kan lösa. Eller kan vi? 

I hetsen att ständigt skapa nyhetsflöden dränks vi av det ena budskapet värre än det andra. För balansens skull lyfter man först upp en fördelaktig röst för att sedan några rader längre ned ge utrymme till en motröst. Så ska det vara i ett land med yttrandefrihet så länge det inte går till överdrift vilket det oftast gör. Vissa budskap bankas i oss så hårt att de till slut blir ett mentalt faktum. 

Skulle vilja veta hur resonemanget går hos medieredaktionerna när det handlar om att inte spela olika propagandamaskiner i händerna, vilket ofta sker, medvetet eller omedvetet. Jakten på säljande rubriker överdriver problemen och skrämmer upp folk. Som läsare tar man ställning, för eller emot. Sociala medier piskar därefter upp stämningen ännu mer genom frånvaron av sakliga debatter och vips har vi fullskaliga ideologiska krig. Tror inte att jag behöver ge er exempel på vilka de är eftersom ni säkert redan har era egna oroshärdar.

Konstaterar att baklängesåkning genom öppna landskap rensar hjärnan. Sex timmar räcker till många tankar och ännu fler inlägg.

   
 

En politisk resa

Allt i livet har minst två sidor. Hur man än vänder och vrider på saker och ting kommer man inte ifrån att man bara har ett perspektiv åt gången. Jag har mitt och du har ditt. Påverkat av platsen man står på i livet, både fysiskt och mentalt. 

Varför denna något filosofiska inledning av någon vars dagar just nu tycks vara fyllda av lättja och njutning undrar ni? Jo, man hinner tänka en hel del när man inte gör något mer meningsfyllt än funderar över om man ska ligga på mage eller rygg den närmaste halvtimmen. Har en heltigenom förnämlig och vilsam semester. Allt man behöver på en och samma plats. Service av bästa klass. Har inte ägnat en tanke på mitt eget levebröd. Nästintill glömt vad jag sysslar med numera. Precis som man vill ha det på sin semester. Ett perfekt tillstånd man vill ska bestå ett tag till. Bekymren får stanna hemma, regnet likaså (bara tanken på regniga semesterdagar får en att jubla över att man är där man är just nu).

Jag har det bra, trots att jag befinner mig i Grekland, eller snarare just därför! Allt hänger på vilket perspektiv man har. Vet inte hur vår fina gästvänliga hotellpersonal ser på saken. Vilken oro de bär på? Vad än Grekland går igenom just nu så syns det inte i deras ansikten. De jobbar på flitigt. Ser till att vi mår bra. Själv försöker jag se igenom om det går. Kan man se på folk när ett land är i kaos? När allt rämnar? Märker man det? Vet ej. Hoppas och tror att de inte ska behöva uppleva det. Att de klarar sig rakryggade ut ur denna svacka. Inget av det som pågår i Athen eller skrivs i kvällspressen märks här.

”Är det en politisk resa?” undrade Lasse när vi stötte ihop i hans butik på Arlanda och berättade vart vi skulle. Nej det var det inte Lasse. Varför inte Grekland, tänkte vi? Vad kan hända? Från detta perspektiv kanske Lasse hade rätt. Kanske var det ett politiskt beslut att ta sig till Grekland just nu. Men kan man hjälpa till genom att köpa sig en perfekt semester så gör jag gärna det. Ingen förlorare här. #supportinggreece

   
    
 

Andningsuppehåll

Long time no see. Har varit skönt att ta en paus från bloggen. Behövde den tysta perioden. Hade huvudet fullt av andra bekymmer och hittade inte det fokuset som krävs när man ska skriva. Lite märkligt ibland hur vissa saker när de ställs i perspektiv blir ynkliga. Totalt oväsentliga. För ett ögonblick blev bloggandet det. Känns som att jag höll andan länge men nu kan andas ut ett tag. Skönt. Inspirationen kan väckas till liv igen.

Sista arbetsdagen inför semestern återstår. En ynka dag till ska betas av. Känns hanterbart. Det ska jag nog klara av. Därefter hägrar en månads ledighet. För första gången inga planer alls. Helt planlöst. Kan inte minnas när det hände senast. Vi landar där vi landar. Bara det är lugnt och varmt. Ett dopp då och då skulle sitta bra. Om det inte går nöjer jag mig med lite god mat och ett glas vin emellanåt. Och djupa andetag.

Prinsar och prinsessor

Fattar. Fattar. Fattar. Fattar verkligen inte. Vad undrar ni? Jo följande, i den här ordningen:

De är unga, snygga, kära och representativa. Det är vackert att se ett ungt par knyta band. Fattar!

Slott, kungar, drottningar, prinsar och prinsessor tillhör en sagovärld. Det finns ett romantiskt skimmer kring kungahus som går hem över hela världen. Fattar!

Vårt kungahus gör sitt bästa för att sätta Sverige på kartan. De anstränger sig för att följa tidens krav och för att ha ett berättigande hos det svenska folket. Deras existens genererar säkerligen positiv PR för Sverige. Fattar!

Att ett av världens mest jämlika och demokratiska länder fortfarande är en monarki så här långt in i 2000-talet fattar jag verkligen inte. Må vara ett historiskt arv och gammal tradition men ändock ett bisarrt skådespel där aktörerna och deras avkommor, om än frivilligt, för evigt förmodas vara folkets livegna. Märkligt. Fattar verkligen inte.

Trodde jag aldrig

Det uppstod ett vakuum efter de 100 dagarna av bloggande. Behövde inte prestera mer. Inga måsten att skriva. Kunde vara tyst hur mycket och hur länge jag ville. Tyst blev det. Tomt också. Det trodde jag aldrig. Inte att jag skulle sakna själva rutinen.

Har inte alltid ett behov av att säga något men uppenbarligen ett att skriva. När jag började blogga för lite mer än två år sedan gjorde jag det för att jag hade massor att säga. Hade inte skrivit på det sättet sedan gymnasiets uppsatsskrivande vilket är en hel evighet sedan. Bloggandet öppnade upp en ny dimension i mitt liv. En ventil som formulerade mina tankar. Genom att skriva ned tanken, fila och väga orden får man distans till det man skriver. Man ser det från ett utanför perspektiv och kan analysera allt mycket bättre. Jag ger mig själv tid till att reflektera över det som snurrar i huvudet. Skulle inte riktigt ske om inte tanken präntades ned på papper eller skickades ut i cyberspace.

Fördelen men också nackdelen är att det läses av andra. När texten eller tanken engagerar är det roligt att få respons. Hade önskat att fler vågade kommentera och berätta om sina egna tankar. Nackdelen är, förutom den redan kända baksidan av skrivande i det offentliga rummet, att inte beröra alls. Vilket också är en anledningen till att jag inte anstränger mig särskilt hårt för att få spridning. Vill inte behöva redigera och censurera mina tankar för att passa den stora massan. De som läser har snarare hittat till mig för att de känner igen sig i mig eller så tillhör de redan min värld och vet vad de får. Själv anpassar jag mig fortfarande vid tanken på att någon alls läser det jag skriver.

Vill, vill, vill…

Längtar efter helgen. En arbetsdag återstår. Har varit ett för högt tempo även denna vecka. Påminner mig själv om att jag för ett år sedan när jag tyckte att allt gick för långsamt längtade efter att ha många bollar i luften. Trivdes bättre med mer än mindre. Just nu kanske jag får äta upp mina ord. Lagom är trots allt bäst.

Människan är allt konstig. Aldrig riktigt nöjd. Det där gräset är alltid grönare någon annanstans än just på plätten man själv står på. Man vill alltid ha det man inte har just nu. Så ock jag.

  • Vill ha semester nu.
  • Vill ha färre puckar från sidan.
  • Vill ha alla helgens bestyr överstökade.
  • Vill, vill, vill…

Denna dagen – ett liv

Livet kan tvärvända på en femöring. Helt uppenbart! Planer man gör vänds upp och ned på en sekund. Ett samtal utanför förväntad tid är alltid skrämmande. Vad kommer sägas? Spänn öronen. Stålsätt dig. Visste att det var allvar. Ändrade planer. Ingen träning. Upp och hoppa. Åk. Finns inget jag inte skulle göra för dig. Här är jag. Omskakad för ett ögonblick. Orolig av att se dig inte må bra. Du vet att jag är så jag försöker att inte visa det för dig. Skit! Här sitter vi och i Tantolunden hoppar massvis av glada löpare. Snart kommer de gå nöjda längst med Stockholms gator färgade i alla regnbågens färger. Vi har vårt universum och de har deras. Ute är det ömsom regn ömsom sol. Ingen vet vad den andre döljer. Skönt! Det lättar. Allt kommer lösa sig. Återgår till neutralt läge. Nu lyser solen igen och fåglarna kvittrar där ute. Och ikväll tävlar Måns för Sverige.

Denna dagen – ett liv

Citatet av 1700-tals romantikern Thomas Thorild, som farbror Melker i Saltkråkan brukade använda, kom på tal under middagen igår. Då kopplade vi det till Ellen Key, en av våra tidiga feminister, som hade citatet hängande i sitt hem. Idag blev jag varse det. Ett citat som står för ett djup och en helt relevant sanning för just denna dagen och alla andra dagar. Varje dag är ett liv. Våra liv. För dig kan denna vackra dag vara den sämsta och för mig den bästa tänkbara. Vi vet aldrig vad som händer just idag. Ta tillvara på varje ögonblick för det är det enda vi har.

Vänta du bara…

När jag var ung förstod jag aldrig de äldres ständiga tjat om ”vänta du bara tills du är i min ålder” eller när de småhånade min optimism med sin erfarenhet ”det har vi redan testar för länge sedan”. Alla vägar var öppna. Allt var möjligt. Det var bara de som var tråkiga och inskränkta.

På något underligt sätt trodde man att den mentala inställning man hade till livet då var optimal och definitiv. Den skulle räcka för resten av livet. ”Jag kommer aldrig att tröttna på att gå på disco” uttryckte en god vän euforiskt till mig en gång för länge sedan. Då var hon inte mer än arton. Har inte stämt av med henne på senare tid men misstänker att det efter femtio dansas mer hemma än på klubb. Inställningen förändras med tiden och vi med den. Den där gamla ”allt i sinom tid” stämmer faktiskt.

Tycker att jag själv anstränger mig hårt för att vara ung i sinnet men motarbetas mest av min egna erfarenhet. Alla de smällar man har fått på fingrarna under resans gång har gjort en vis. Numera är jag en av de som tänker att ”detta kommer aldrig gå”. Och jag vet att det låter tråkigt och pessimistiskt men så är det.

Nu tänker ni kanske att jag har helt fel inställning till saker och ting. Att jag är en sådan som tycker att ett glas till hälften fyllt med vatten är halvtomt snarare än halvfullt. Nej det är jag inte svarar jag då. Är verkligen inte det. Skulle snarare vilja säga att jag är en drömmare som gång på gång blir besviken på mänskligheten. Som hyser hopp om att det en dag ska bli bättre men kanske inte just idag. För det ska ni veta, det vet jag, av egen erfarenhet. Det är redan testet. Har sett, har hört, har försökt.

Om man ska försöka förklara alla oss som emellanåt tappar hoppet så skulle det vara med att det inte är så konstigt. Om man återkommande slår huvudet i väggen men ändå aldrig inser varför man har huvudvärk borde det rimligtvis vara något fel på ens huvud. Att fortfarande vara obotlig optimist vid den här åldern kan liknas vid det. Så nu fattar jag äntligen vad de menade de där som sa ”vänta bara….”. Jag är ju där för sjutton.

Besvikelser på vägen:

  • att livet flyger iväg för fort
  • politik i allmänhet
  • att drömmar är svåra att förverkliga när vardagslivet tränger sig på
  • människlighetens oförmåga att lära sig av sina egna misstag
  • insikten om att åldern inte bara är en siffra eftersom kroppen säger emot
  • politiker i allmänhet
  • människligheten i allmänhet…..

Sent ska synden vakna

Jag är en av dom. De där som tror att de kan köra på utan att de påverkas. Lätt att tro att det funkar när man inte ser effekten på utsidan. Invändigt pågår det säkert en massa som jag inte ser men börjar känna av. Pratar förståss om mat. Det ska till något drastiskt för att man ska fatta.

Under åren har jag byggt upp matvanor som är svåra att bryta. Mycket kolhydrater genom mitt sydeuropeiska arv. Vitt bröd intas till allt. Går ej att äta utan. Dessutom kretsar allt kring kött. Frukost, lunch, middag. Tro det eller ej men jag har blivit serverad ćevapćići (Balkanjärpar) till frukost. Man måste stå sig länge enligt min propsande farfar. För att inte tala om allt sött som jag inte kan vara utan. Socker om något bygger upp ett beroende. Vilket kaffe också gör. Kaffe med mjölk. Många no-no’s släpps förbi i mitt liv.

Har alltid tyckt att vägen till balans är att äta allt. Det man känner för när man känner för det. Tror inte på att man mår bra av att begränsa sig själv. Den linjen har jag följt. Men nu blir det ändring. Måttet är rågat och sent ska synden vakna. Min teori gäller naturligtvis under förutsättning att det man sätter i dig är nyttigt. Kan inte påstå att alla de där ovanorna är det. Efter dagens lågvattenmärke börjar mitt nya nyttigare liv. Mer mörkt bröd, mindre rött kött, mer grönsaker, mindre sötsaker, mer frukt, mindre kaffe. Och så ska jag äta ordentlig frukost. Minus ćevapćići (läses: chevapchichi).

Detta hoppas jag få till ikväll

Det dystra och det glada

Brottas mellan att skriva om något viktigt och krävande eller roligt och lättsamt. Å ena sidan å andra sidan. Mitt vanliga tillstånd ger sig till känna. Vilket ben ska jag stå på? Uppenbart långa pendelavstånd mellan ytterligheterna i min personlighet. För att avvärja långa överväganden bestämmer jag mig för att köra både och idag.

Det dystra och det glada

Är jag. Är du. Är vi. Båda sidorna finns i oss.

Det dystra

Börjar med det viktiga och krävande genom att lyfta upp en krönika i Expressen som har skrivits av en annan Billan rättare sagt Bilan Osman. Mycket välskrivet om avhumanisering av flyktingar.

Kropp nummer 132. Det är allt som står på hans kista. Och jag vill mer än någonting annat berätta om honom. Jag vill berätta om hans förhoppningar och hans mål. Jag vill berätta om allt han förlorade i flykten, om musiken han lyssnade på, hans drömmar om att bli författare, läkare eller om hur han än var för ung för att veta vad han ville bli.

Bilan Osman

När vi degraderar individer till siffror blir det enklare för oss att inte ta ansvar för deras öden. Ingen människa vill enbart vara en siffra i statistiken. Inte du. Inte jag. Inte de heller. Därför kan vi inte vända bort våra huvuden när någon ropar på hjälp. Vi måste orka bry oss om varandra. Om vi vill vara människor.

Det glada

Det roliga och lättsamma får representeras av att det är HEEELG!!!! En extra ledig dag dessutom! Firas med lite humpa-bumpa balkan-latinomusik av Goran Bregovic och Gipsy Kings. Tillåtet att dansa och sjunga med!