Om och om igen

Upprepande eller gaggig? Något av dessa två kan helt klart appliceras på mig. Hur förklarar man annars att jag lyckas köpa exakt likadana sneakers som jag redan har hemma. Var ute efter nya svarta som alternativ till mina gamla som behövde vila ett tag. Letade i över en vecka  efter den rätta modellen vilket jag slutligen hittade. Kom hem plockade fram dem och jämförde med mina nuvarande. Det visade sig att de var exakt likadana! Av alla Nike modeller väljer jag på nytt exakt den modellen som jag redan har. Klart man börjar undra vad som inte är som det ska hos en? Hur kan jag inte komma ihåg hur mina nuvarande skor ser ut? Eller är det så att gillar man något så gillar man och får man välja vad man gillar så väljer man det som man gillar om och om igen?

Skulle man fråga min make så skulle han säga att jag alltid gör så – väljer om och om igen varianter av samma saker. Korta svarta rockar har jag ägt en massa. Svarta väskor att hänga över axeln och svarta stora väskor att bära extra grejer i. De utslita ersätts av nya liknande modeller. Tjocka tröjor, tunna tröjor, långa tröjor. Allt upprepas och är oftast svart. Överlag är svart något återkommande hos mig som jag skrev om i En periodare.

Svårt att analysera sig själv. Om jag ska försöka mig på det så skulle det kunna handla om att jag vet vad som funkar på mig och går på säkra kort. Eller så är det så att jag bara är extra förtjust i vissa saker och väljer alltid varianter av dem när jag kan. Vilken (o)tur för gubben min att jag inte har behövt ersätta honom med en ny variant. Min vana trogen hade jag väl efter långt letande kommit hem med samme man. Får väl låta maken hänga kvar men de nya skorna kanske jag borde lämna tillbaka och leta upp ett par som skiljer sig lite från de gamla. 

Vi mot resten av världen

D-dagen närmar sig med stormsteg, måldatumet för mitt projekt. Det innebär att farten på det vi håller på med just nu är oerhört hög. Samtidigt kan vi bocka av punkt efter punkt på aktivitetslistan. Verkligen allt tycks falla på plats. Nästan så att man kan göra vågen eller släppa ut ett och annat jubelrop. Anspänningen släpper dock inte helt ännu. Det hoppas vi att den gör när vi har tryckt på knappen nästa vecka. 

Något riktigt fint sker när man jobbar med stora projekt. Alla har sin givna roll och jobbar på mot ett gemensamt mål. Ett teamarbete utförs dirigerat av en huvudprojektledare. Hur lyckosamt det blir beror på så många olika faktorer. Främst handlar det om tydlighet, struktur och inte att förglömma ledarskap. Fungerar de delarna så klarar man av de flesta motgångar på vägen, för problem de dyker alltid upp i en eller annan form. 

Om komponenterna inte fungerar som de ska blir det mycket svårare. Med otydlighet och brist på bra ledarskap följer gränssnitts- och ansvarsfördelningsproblem. Prestige gör sig också lätt påmind då. Ingen struktur skapar oreda och risk för ofas i arbetet. Vad ska levereras, när och av vem? Frustration och missnöje gör entré vilket påverkar arbetsglädjen och teamkänslan som går ut över slutresultatet. Men när det funkar, ojojoj, då är det magi. Då är det vi mot resten av världen, teamkänsla och stolthet. En härlig känsla!

Jämnt humör

Måste skriva något om jag ska klara utmaningen. Har bestämt mig att jag ska hålla ut 100 dagar i följd. Det är dag 27 idag och jag vacklar ordentligt. Tematiskt. Har inget särskilt att fördjupa mig i. Inte mer än att det blev en riktigt bra dag. Fantastiskt väder. Några problem lösta. Avbockade uppdrag på jobbet. Träning. God mat. Nu vila. Inget att klaga på. Nöjd med andra ord. Då har man inget att skriva om. Konstigt det där men så är det. Inspirationen kommer när man stör sig på något, är arg eller superglad, inte när humöret är jämnt. Idag var det väldigt jämnt. 

Längtar bort

Längtar bort idag. Känner mig trött. Kan hända att någonting sitter i kroppen men mest troligt är det handlar om knoppen. Det mesta startar där. Mycket anspänning med deadlines och leveranser har dränerat mig på kraft. Skulle behöva en minisemester. Eftersom det inte går att få till just nu får jag istället drömma mig tillbaka till några härliga stunder. 

Onsdagen som blev en torsdag

Idag har jag haft en felkoppling i hjärnan. Har återkommande trott att det är torsdag. Ett flertal gånger har stressen över allt som behöver färdigställas innan helgen sköljt över mig. Hur ska jag hinna med alla måsten på en dag, för att i nästa sekund inse att det bara är onsdag. Märklig känsla det där. 

Egentligen hänger det ihop med att måldatumet för mitt stora projekt närmar sig med stormsteg och allt som behöver slutföras sammanstrålar nu. Marknadsföringsdelar ligger oftast sent i kedjan och de produktioner som behöver göras görs i slutfasen. Som projektledare behöver jag se till att alla delmoment levereras i tid. För tillfället känner jag mig som Shiva, med tre ögon och fyra armar. Koll på allt och många bollar i luften. På vägen dyker det titt som tätt upp hinder som man får sopa undan om man ska hinna fram i tid. 

Min teori är att denna högre växel gör att man hinner med mer på kortare tid vilket ger känslan av att mer tid har förflutit än det faktiskt har gjort. I huvudet är onsdagen redan avverkad och torsdagen pågår för fullt redan idag. Tror att det bästa sättet att återställa klockan blir att lägga sig i soffan och meditera resten av kvällen. Förhoppningsvis är det torsdag morgon imorgon.

Gå vidare eller fastna

Totalstopp. Nu går det inte längre. Hur man än försöker rädda det som räddas kan går det inte. Vissa saker kan inte slätas över även fast man försöker. Till slut finns det ingen återvändo. Det gäller att acceptera att man har kört fast, trycka på ”Delete” och börja om.

Att jobba med marknadsföring och vara del i kreativa processer är bland det roligaste som finns samtidigt som det också kan vara det svåraste som finns. Skiljelinjen mellan framgång och flopp är supertunn. Det gäller verkligen att alla inblandade parter är synkade och att man inte talar förbi varandra. Det är ofta lättare sagt än gjort. Inte heller går det att stressa fram kreativitet. Den måste få ta sin tid vilket man sällan har tillräckligt av. Blir man, som man ofta blir, kär i en idé finns alltid risken att man håller fast vid den för länge. Skruva och fixa tills det inte längre går. Det är där vi är just nu. Fast. Antingen ger vi idén ett försök till eller helt enkelt överger vi den och starta om. Marknadsföring ska man inte kompromissa med, det blir sällan bra.

Tar mig an våren

Idag skulle jag behöva ge mig på en rejäl vårstädning hemma. Om det där med vår är för stort åtagande så skulle bara en städning räcka. Men inte ens det orkar jag mig på. Troligtvis på grund av prefixet vår i kombination med trötthet.  Den drabbar mig så fort lite ljusare tider kommer. Precis när det för övrigt börjar ljusna och spira i naturen blir jag oförklarligt orkeslös. Naturligtvis finns det en förklaringar till det, men i mitt huvud känns den förklaringen väldigt ologisk. Rent känslomässigt och även fysiskt längtar jag till våren, så självklart borde bara den längtan i sig generera mer energi och kraft när våren väl kommer, tycker man. Ändå blir det precis tvärtom, energin rinner ur mig. Brukar återkomma så småningom men måste alstras först.

Får väl börja med att knapra i mig Omega3 och en massa B- och D-vitaminer för att avhjälpa lite. Förstår också att jag behöver vistas ute i ljuset samt röra på mig. Någonstans läste jag att milda vintrar med mycket mörker, vilket det blir hos oss i Norden när snön saknas, genererar en ökning av vårtrötthet och vårdepressioner. Kan tyckas orättvist. Inte nog att vi lever i kyla och mörker under långa perioder men sen ska vi inte helt orka ta oss an våren när den väl kommer. 

Tror att jag för dagen ska fokusera på att ta mig an våren och lämna vårstädningen där hän. Den får jag ta mig an en annan vårdag.