Längtar bort

Längtar bort idag. Känner mig trött. Kan hända att någonting sitter i kroppen men mest troligt är det handlar om knoppen. Det mesta startar där. Mycket anspänning med deadlines och leveranser har dränerat mig på kraft. Skulle behöva en minisemester. Eftersom det inte går att få till just nu får jag istället drömma mig tillbaka till några härliga stunder. 

Onsdagen som blev en torsdag

Idag har jag haft en felkoppling i hjärnan. Har återkommande trott att det är torsdag. Ett flertal gånger har stressen över allt som behöver färdigställas innan helgen sköljt över mig. Hur ska jag hinna med alla måsten på en dag, för att i nästa sekund inse att det bara är onsdag. Märklig känsla det där. 

Egentligen hänger det ihop med att måldatumet för mitt stora projekt närmar sig med stormsteg och allt som behöver slutföras sammanstrålar nu. Marknadsföringsdelar ligger oftast sent i kedjan och de produktioner som behöver göras görs i slutfasen. Som projektledare behöver jag se till att alla delmoment levereras i tid. För tillfället känner jag mig som Shiva, med tre ögon och fyra armar. Koll på allt och många bollar i luften. På vägen dyker det titt som tätt upp hinder som man får sopa undan om man ska hinna fram i tid. 

Min teori är att denna högre växel gör att man hinner med mer på kortare tid vilket ger känslan av att mer tid har förflutit än det faktiskt har gjort. I huvudet är onsdagen redan avverkad och torsdagen pågår för fullt redan idag. Tror att det bästa sättet att återställa klockan blir att lägga sig i soffan och meditera resten av kvällen. Förhoppningsvis är det torsdag morgon imorgon.

Gå vidare eller fastna

Totalstopp. Nu går det inte längre. Hur man än försöker rädda det som räddas kan går det inte. Vissa saker kan inte slätas över även fast man försöker. Till slut finns det ingen återvändo. Det gäller att acceptera att man har kört fast, trycka på ”Delete” och börja om.

Att jobba med marknadsföring och vara del i kreativa processer är bland det roligaste som finns samtidigt som det också kan vara det svåraste som finns. Skiljelinjen mellan framgång och flopp är supertunn. Det gäller verkligen att alla inblandade parter är synkade och att man inte talar förbi varandra. Det är ofta lättare sagt än gjort. Inte heller går det att stressa fram kreativitet. Den måste få ta sin tid vilket man sällan har tillräckligt av. Blir man, som man ofta blir, kär i en idé finns alltid risken att man håller fast vid den för länge. Skruva och fixa tills det inte längre går. Det är där vi är just nu. Fast. Antingen ger vi idén ett försök till eller helt enkelt överger vi den och starta om. Marknadsföring ska man inte kompromissa med, det blir sällan bra.

Tar mig an våren

Idag skulle jag behöva ge mig på en rejäl vårstädning hemma. Om det där med vår är för stort åtagande så skulle bara en städning räcka. Men inte ens det orkar jag mig på. Troligtvis på grund av prefixet vår i kombination med trötthet.  Den drabbar mig så fort lite ljusare tider kommer. Precis när det för övrigt börjar ljusna och spira i naturen blir jag oförklarligt orkeslös. Naturligtvis finns det en förklaringar till det, men i mitt huvud känns den förklaringen väldigt ologisk. Rent känslomässigt och även fysiskt längtar jag till våren, så självklart borde bara den längtan i sig generera mer energi och kraft när våren väl kommer, tycker man. Ändå blir det precis tvärtom, energin rinner ur mig. Brukar återkomma så småningom men måste alstras först.

Får väl börja med att knapra i mig Omega3 och en massa B- och D-vitaminer för att avhjälpa lite. Förstår också att jag behöver vistas ute i ljuset samt röra på mig. Någonstans läste jag att milda vintrar med mycket mörker, vilket det blir hos oss i Norden när snön saknas, genererar en ökning av vårtrötthet och vårdepressioner. Kan tyckas orättvist. Inte nog att vi lever i kyla och mörker under långa perioder men sen ska vi inte helt orka ta oss an våren när den väl kommer. 

Tror att jag för dagen ska fokusera på att ta mig an våren och lämna vårstädningen där hän. Den får jag ta mig an en annan vårdag.

Tro på gott och ont

Är förvånad över hur många tankar som väcks hos mig bara för att jag passerar Sergelstorgsplattan dagligen. Imorse stod en ung kvinna där framför ett liten modul som egentligen var en hylla med böcker och skrifter. När jag kom närmare förstod jag att hon spred ett kristet budskap. Hon utstrålade precis ett sådant lugn och fromhet som man förväntar sig av en troende person. Det gick tydligt att se att plattan inte var hennes rätta element. Ändå stod hon där i hopp om att få ut sitt budskap och övertyga någon av de förtappade själar som rörde sig på plattan, om att hennes väg är den rätta vägen. Detta gav mig en, kalla det insikt eller teori, om att tro i mycket högre utsträckning får oss människor att agera än vad fakta och kunskap någonsin gör. Åtminstone kan inte jag komma på många sammanhang där rena fakta har fått människor att gå ut på barrikaderna, däremot mängder där tro har varit en katalysator till både bra och dåliga skeenden. Inte för intet säger vi att ”Tro kan försätta berg”. 

Tro är långt ifrån det rationella. Tro är teorier om tillstånd eller sammanhang. Ibland önskningar eller drömmar om ett idealtillstånd. Skulle även kunna kallas för kvalificerade gissningar om sakernas natur. Den är inte baserad på fakta. Det finns oftas inget belägg för det vi tror på men ändå gör vi det. Vår tro kan vara så stark att vi är beredda att investera och offra våra liv för den. Ibland t o m dödar vi för trons skull. Tron lever i symbios med känslor även om vi  försöker att rationalisera den. Vi argumenterar för den, vi klassificerar utifrån den, vi dömmer och fördömer andra p g a den, vi slåss för den, vi brinner för den. Den kan föra oss framåt och den kan kasta oss bakåt, beroende på om vi använder den i positiva eller negativa syften. Den är verkligen på gott och ont. Den kan ge oss kraft och den kan förgöra oss. 

Och tro inte nu att min teori enbart handlar om religion för det gör den inte. Den handlar lika mycket om ideal, politik, nationalitet, kön, självinsikt, miljö, kroppsideal, kärlek, hälsa, livet och allt annat som vi människor ständigt spekulerar kring. Oavsett vilket så är det så att vi väljer själva vad vi vill tro på. Så välj med omsorg.

Den stora myrstacken

Gillar att betrakta folk på stan eller tunnelbanan och tänka mig in i deras liv. Att tolka utseende, klädval, hållning. Mycket kan utläsas av det yttre. En del av tolkningen bygger på fördomar men resten är faktiskt rätt träffsäkert. Vi alla skickar ut signaler om vilka vi är och hur vi vill uppfattas av vår omgivning. Helsvart, brokigt, färgglatt, högklackat, bekvämt, sportigt, tillknäppt. Rent, skrynkligt, koordinerat, skrikigt, utmanande, ambitiöst, blygt.

Även om jag är intresserad av de yttre attributen så är det som göms invändigt ännu mer spännande. Ibland när jag står mitt i den överfulla tunnelbanevagnen och ser ut över ett myller av huvuden kan jag inte låta bli att tänka att vart och ett av dem gömmer ett helt universum av hemligheter, drömmer, upplevelser, dumheter, bekymmer, sorg, lycka, kunskap och Gud vet vad mer. Önskar ibland att jag hade förmågan att se in i deras liv. Vad gjorde den långa blondinen precis innan hon steg på tåget? När träffades det här paret som inte kan slita sig från varandra? Vad jobbar hon med? Varför haltar han?

Även om mycket knyter ihop oss så finns det lika mycket som skiljer oss åt. Vi är alla individer och var och en av oss unika på vårt eget specifika sätt. Det är det härliga med livet, att vi alla fyller en funktion i vår stora myrstack.

 

Påt’ igen

I min, för övrigt ganska händelsefattiga tillvaro, får man göra stor sak av små saker, så som att lyfta fram små skeenden på vägen till jobbet. Ni kanske tröttnar på mig snart men tänker att det kan vara intressant för er att veta var Bajenhalsduken befinner sig för dagen eller om städaren hejar på mig igen.

Idag vaknade jag inte av Jante utan av att en mobil vibrerar upprepat. Så där lite dovt. Känner på min egena mobil och förstår att det inte är den. Klockan är exakt 6:00. Det är för tidigt för mig. Maken stänger av sin på natten så det är inte hans. Återstår endast en rimlig förklaring och det är att det är grannens. Otroligt! Antingen så har jag oklanderlig hörsel, vilket är mindre troligt, eller så är det väldigt lyhört hos oss. Istället för Jante gör sig grannen tillkänna. 

På bussen och tunnelbanan var det lugnt. Får sittplats redan vid Skanstull. Även lugnt och nästa ödsligt på väg ut mot plattan. Väl där ser jag en ensam tjej, mitt på plattan. Hon har en ryggsäck med en hög vimpel. Börjar fundera på vad hon gör där denna okristliga tid. Demonstrerar hon? Vad vill hon? Vågar man gå nära? Bestämmer mig för att korsa plattan precis så diagonalt som möjligt vilket innebär att jag nästan går in i flickan. När jag närmar mig säger hon med en loj röst ”Kaffe?”. Jag tittar upp på henne och fattar inte riktigt var kaffet finns. ”Javisst.Vad handlar det om?” undrar jag. Flickan fortsätter lika lojt med att säga något i stil med ” Ett samarbete mellan Stockholms Stad och Vasakronan…” samtidigt som hon plockar fram en pappersmugg från något som ser ut som en ärm och börjar trycka på en liten pump någonstans i midjetrakten. Jag kan se att kaffet som rinner ned i muggen är varmt samtidigt som hon frågar mig om jag vill ha mjölk. Gissar att mjölken finns i en Oatleyförpackning som sticker upp lite ur en ficka. Väljer bort mjölken. Tar muggen, tackar för mig och lämnar den loja flickan kvar på plattan. Kaffet smakar inget vidare och jag grunnar över vad som var grejen. Budskapet gick inte fram riktigt.


Fortsätter vidare. Bajenhalsduken var på plats men städaren var någon annanstans. Något var i görningen i H&M’s skyltfönster men kunde inte riktigt avgöra vad det var de gjorde. Truddilutten från NK’s skyltfönster lät idag som tivolimusik i marshtakt. Marscherade förbi raskt.Inte helt säker på att det är den bästa metoden som får oss att stanna och titta mer noga på de exponerade varorna. Kan vara ett misstag av dem. Grön gubbe idag. Uppför trapporna och påt’ igen.

    Plikten kallar

    Tänk att pliktkänslan är påkopplad även när man sover. Denna måndag, så som förra veckan, vaknar jag exakt två minuter före väckarklockan. Som om Jante bara väntar på att få knacka en på axeln och säger att nu är det snart dags att vakna, förbered dig. Upp och hoppa! Hoppar plikttroget upp när Jante kallar.

    På vägen till jobbet var inte allt som förra veckan. Bajenhalsduken satt inte på sin plats och städarenen hälsade på mig innan jag ens hann göra ett eget försök. Blev riktigt glad! NK’s omklädda skyltfönster andas numera Påsk och vår. En färgexplosion av nyckläckta ägg fyllda med vårplagg samt annat smått och gott, förstärkt av trudiluttig musik som strömmar ut ur högtalarna och hjälper oss förbipasserande att vakna ur vår vinterdvala. Fick stanna för röd gubbe denna gång. Bekom mig inte alls. In på torget och upp för trappen. Och så var vi där igen.

    Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag inte hunnit till min BodyCombat vilket gör mig ganska besviken. Kan inte längre få utlopp för underliggande frustrationer genom luftslag. För att väga upp för den förlusten tänker jag ikväll återuppta Zumba. Kanske kan frustrationerna titta fram med lite höftvickningar. Är dock lite orolig för att mitt flås inte kommer räcka till och att koordinationsförmågan inte längre är som den en gång var. Ser däremot riktigt fram emot glädjen i dansen. Lite skaka rumpa kan säkert skaka bort Jante också.

    Norrländskan och juggen

    Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

    Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

    Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

    Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

    Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

    Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

    Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

    Nu bryter jag tystnaden

    Vet inte varför jag bryter den. Har inget behov av att säga något särskilt just idag. Inte mer än den dagen för ett och ett halvt år sedan då jag gick in i min bloggtystnad. Jag var trött på min egen röst och trött på alla andra oväsentligheter man läser om i media. Ingenting har egentligen ändrat sig sedan dess som ger mig anledning att bryta min tystnad mer än att jag inte kan låta bli att återigen ge mig på Fredrik Wass #Blogg100-utmaning. Denna gång har den ett lite större och mer motiverande syfte än tidigare, att värna om det fria ordet. Allas röster räknas så och min. Om den ska räknas måste man ta till orda – 100 dagar i sträck. Galet av mig, jag vet. 100 dagar är väldigt många dagar och jag kommer antagligen inte orka igenom alla men jag tänker försöka. Tar i och med detta vid där jag tystnade sist och ropar rakt ut i cyberrymden. Igen. Kanske gör min röst skillnad.