Vänta du bara…

När jag var ung förstod jag aldrig de äldres ständiga tjat om ”vänta du bara tills du är i min ålder” eller när de småhånade min optimism med sin erfarenhet ”det har vi redan testar för länge sedan”. Alla vägar var öppna. Allt var möjligt. Det var bara de som var tråkiga och inskränkta.

På något underligt sätt trodde man att den mentala inställning man hade till livet då var optimal och definitiv. Den skulle räcka för resten av livet. ”Jag kommer aldrig att tröttna på att gå på disco” uttryckte en god vän euforiskt till mig en gång för länge sedan. Då var hon inte mer än arton. Har inte stämt av med henne på senare tid men misstänker att det efter femtio dansas mer hemma än på klubb. Inställningen förändras med tiden och vi med den. Den där gamla ”allt i sinom tid” stämmer faktiskt.

Tycker att jag själv anstränger mig hårt för att vara ung i sinnet men motarbetas mest av min egna erfarenhet. Alla de smällar man har fått på fingrarna under resans gång har gjort en vis. Numera är jag en av de som tänker att ”detta kommer aldrig gå”. Och jag vet att det låter tråkigt och pessimistiskt men så är det.

Nu tänker ni kanske att jag har helt fel inställning till saker och ting. Att jag är en sådan som tycker att ett glas till hälften fyllt med vatten är halvtomt snarare än halvfullt. Nej det är jag inte svarar jag då. Är verkligen inte det. Skulle snarare vilja säga att jag är en drömmare som gång på gång blir besviken på mänskligheten. Som hyser hopp om att det en dag ska bli bättre men kanske inte just idag. För det ska ni veta, det vet jag, av egen erfarenhet. Det är redan testet. Har sett, har hört, har försökt.

Om man ska försöka förklara alla oss som emellanåt tappar hoppet så skulle det vara med att det inte är så konstigt. Om man återkommande slår huvudet i väggen men ändå aldrig inser varför man har huvudvärk borde det rimligtvis vara något fel på ens huvud. Att fortfarande vara obotlig optimist vid den här åldern kan liknas vid det. Så nu fattar jag äntligen vad de menade de där som sa ”vänta bara….”. Jag är ju där för sjutton.

Besvikelser på vägen:

  • att livet flyger iväg för fort
  • politik i allmänhet
  • att drömmar är svåra att förverkliga när vardagslivet tränger sig på
  • människlighetens oförmåga att lära sig av sina egna misstag
  • insikten om att åldern inte bara är en siffra eftersom kroppen säger emot
  • politiker i allmänhet
  • människligheten i allmänhet…..

En krutgumma vill jag bli

Efter att ha läst storyn och sett filmen om Ernestine kan jag inte annat än känna mig inspirerad. Vilken krutgumma! Sån vill jag också vara när jag är 78. Kanske inte så morgonpigg som hon är. Att springa med pannlampa kan jag avvara. Men allt annat tjingar jag. Förresten om jag ens orkar lyfta på fötterna i den åldern skulle jag vara glad än mindre allt annat. Skulle absolut inte tacka nej till den kroppen heller. Inte i något läge. Inte ens idag. Gumman har ju faktiskt plattare mage än jag någonsin har haft. Och hon har också rätt i att ålder endast är en siffra. Den siffran är bara ett mentalt hinder som stoppar oss från att våga göra saker bortom gense åldersnormer. Så nu, inspirerad som jag är, uppmanar jag er 50+:are till en åldersrevolution! Låt oss riva de mentala spärrarna och köra järnet. Om vi är tillräckligt enträgna kommer vi bära upp en bikini resten av livet.

v=na6yl8yIZUI

Ung + Gammal = Kärlek

Helt på egenhand och utan min eller makens påverkan har våra två grabbar, 23 och 25 år gamla, bestämt sig för att åka ned till Sarajevo och hälsa på sin 80-årige farfar. Samtidigt passar de på att träffa och lära känna sin 3-årige kusin och att umgås med sin 30-åriga farbror och hans gravida hustru. Efter fem dagar hos farfar fortsätter de vidare till Belgrad där mormor och morfar, 72 respektive 76 år gamla väntar på att förutom dessa två unga män även hysa in kusinen Igge, flickvännen Malin och kompisen Jocke, alla med ett åldersspann på mellan 20 och 25 år.

Underbart tycker jag! De prioriterar att umgås över generationerna framför att åka iväg på en röjarresa någon annanstans. Visserligen kommer det röjas en hel del i Belgrad, vars uteliv på senare tid jämförs med Berlins, men det är fortfarande så att man äter, sover och umgås hos och med mormor och morfar på dagarna. Detta är jag väldigt glad och stolt över, att de faktiskt värdesätter och uppskattar det utbytet. Kanske är det ett sydländskt familjearv och en mer påträngande generationsgemenskap som mest ligger bakom deras beslut eller så är det bara ren och skär kärlek. Vilken anledningen är är mindre viktigt. Huvudsaken är att de umgås över generationerna.

Ibland kan jag t o m bli lite sotis över deras goda relationer. På något vis har de mer förståelse och tålamod för varandra än vad vi 50-åringar lyckas uppbringa gentemot våra föräldrar och barn. Det kanske är så att de riktigt unga fortfarande har en naiv optimism till allt och alla och de äldre har sina besvikelser och missnöjen bakom sig vilket gör mötet friktionsfritt. De bara trivs ihop.

Jag skulle önska att det var mer så överlag, att generationer får mötas oftare. Som i alla andra sammanhang skulle toleransen för varandra öka och insikten om våra olika skeden i livet bli ännu större. Att lyssna på varandras berättelser, att sätta sig in i varandras tillvaro att lära känna varandra bättre. Det ger så mycket mer.