Multisportsöndag

Söndagar i vår familj är vigda för sport. Alla typer av tävlingar följs. Gärna tennis- eller fotbollsmatcher men annat går också hem. Huvudsaken är att det handlar om idrott. Har accepterat att jag inte har så stor talan på söndagarna eftersom jag som enda tjej i huset är i minoritet. Inte ens Malin J med sina superkrafter lyckas ändra på vårt tittande. Istället hänger jag och Malin J på och försöker lära oss en massa om de olika idrotterna såvida vi inte stirrar ner på våra egna mobila skärmar.

Vissa dagar som t ex idag händer det mycket samtidigt. Milan möter Inter vilket aldrig får missas, VM i snooker och NBA-slutspel samtidigt! Vad gör man då när en skärm inte räcker till? Jo då kör man multidisplayvarianten. Snooker på TV:n, Milan på datorn och basket i mobilen! Problemet löst! Just när bilden nedan togs zappades det dessutom mellan snooker-VM och matchen mellan Real Madrid och Valencia, därav fotboll på två skärmar. Snacka om multitasking på hög nivå!

Sport, sport och åter sport

Sport, sport och åter sport

Tiden flyger

I morse var jag på väg till en workshop i stan. På vägen skulle jag möta den utflyttade sonen Fille som dagen innan hade lånat vår bil för att flytta in flickvännens prylar till sig. Tanken var att den kvarvarande sonen Dario som hade ärenden i stan på vägen hem skulle hämta bilen och köra hem den samma kväll. Nu var det så att Dario just igår var ganska vimsig och helt uppe i sina nya kameror så han glömde bort överenskommelsen. Istället åkte han hem kommunalt. Av den anledningen fick jag hoppa in och överta bilnycklarna av Fille på väg till jobbet för att sen kunna köra hem bilen efter jobbet. Fille som är en upptagen man överlämnade uppdraget till flickvännen Malin som i sin tur var på väg till ett viktigt möte. Malin och jag sammanstrålade vid Gullmars samtidigt som Natti, kompisbarn och barndomsvän till mina barn, dök upp från ingenstans. Också på väg till jobbet. Nice! Gillar överraskningar.

Vi tre hann avhandla ett litet möte i tunnelbanan. En snabb avstämning om vad alla hade på gång, vad vi sysslade med just nu och vart vi var på väg för dagen. Malin som är i full gång med att planera sin utbildning och framtid hoppade av tunnelbanan först. Lycka till Malin! Natti och jag fortsatte några stationer till och hann stämma av läget något djupare. Trivs du på jobbet? Pojkvänsstatus Natti? Vem blir först med att leverera barnbarn av kompisgänget? Borde det inte vara brorsan Niko? Men han kan ha levererat utan att vi vet om det. Vad sysslar Dario egentligen med på dagarna? Vad vill han jobba med? Vi kan inte se honom på ett 9 till 5 jobb. I samma veva som vi diskuterar allt detta inser vi att hela kompisgänget faktiskt är vuxna på riktigt. Inga ursäkter. Det är där och då Natti levererar den där insikten som hör vuxenlivet till. Tiden flyger. Hon har hört oss föräldrar prata om det när hon var liten men aldrig förstått innebörden förens nu. När börjar den flyga egentligen? Är den när den inte räcker till som den flyger iväg? Är det när man har roligt? Eller är det när man har blivit vuxen?

Tyvärr hann vi aldrig komma fram till rätt svar för tiden den flög iväg och jag skulle hoppa av tunnelbanan. Hejdå Natti! Hälsa alla! Just det mamma flyttar närmare oss nu. Kanske vi kommer ses lite mer. Om vi har tid…

 

Festlig och modern

Min kollega John tycker att jag är festlig och modern. Trots min höga ålder får man lägga till. Komplimangen levererades över skrivbordet i fredags. Någonting jag hade sagt eller gjort utlöste den. Själv blev jag riktigt glad eftersom den kom från en modebloggande ung man som jag dessutom gillar skarpt. Att den kunde uppfattas som mindre ickekomplimang bekom mig inte. Har inga problem med min ålder och tror inte att John har det heller. Han var nog mest förvånad över att jag inte beter mig enligt ett förväntat mönster och ville förmedla det till mig. Inget konstigt med det.

Det intressanta i sammanhanget är att vi egentligen är så omaka som man kan bli, John och jag, men ändå verkar vi befinna oss på samma våglängd. Vi klickar. Alltid lika fantastiskt när det sker. När man möter någon och känner lite extra för den och vet att vi kommer ha kul ihop framöver. Vilken ynnest!

Att börja på en ny arbetsplats för per automatik med sig nya bekantskaper och nya möten. Oavsett arbetsuppgifter och utmaningen som följer med dem så är det faktiskt människorna som är den största behållningen. Det är de som sätter tonen för trivseln. Ju större mix desto bättre lag skulle jag vilja hävda. Mer dynamik och mer nytänk kommer ut ur ovanliga konstellationer. Fördomar bryts och större förståelse skapas. Känns som att vi har en riktigt bra mix på Plan. Ser fram emot det som kommer ut ur den framöver.

Apropå nytänk så har min kollega Jessica lyckats med det omöjliga. Fattar fortfarande inte hur det gick till men jag är nu anmäld till att springa Vårruset den 26 maj. Gissar att jag såg framför mig ett litet gäng tjejer som springer ihop och får dela på en picknickkorg och inte den jobbiga delen där man ska springa utan bra kondis. På kort tid har Plan transformerat mig helt. Var kommer detta sluta tro? En festlig modern Billan som hälsoguru?

Vill ni se vad John har för sig på sin modeblogg så gå in på johnevalencia.se. Om ni vill se mig springa får ni vänta lite till.

Världens bästa Dario

Tänk vad tiden flyger! För drygt 24 år sedan slog lyckan till och vår lilla familj blev komplett. Världens gladaste och varmaste kille kom till oss. En glädjespridare med ett stort hjärta. Är så otroligt tacksam över att du finns i våra liv bästa bästa Dario!

Världens bästa Dario

Världens bästa Dario

Hot Mojo eller Not Mojo?

Tjohoo! Nu är även detta gjort! Äntligen tog jag mig till ett Hot Mojo pass. Yogaövningar i 38-gradig värme. Kroppen mådde bra men andningen var det lite värre med. Har aldrig svettats så mycket heller. Måste ha blivit av med minst ett kilo kroppsvätska. Är det bra månde?

Just nu sitter jag på bussen hem och är inte helt övertygad om fördelarna med denna träningsform. Visst kan man stretcha lite extra i värmen men till vilken nytta när man andas som genom ett sugrör. Kan bli första och sista gången för mig. I vilket fall som helst kan jag bocka av det från min vill testa lista. Hot Mojo kan bli Not Mojo.

Har annars varit väldigt på g den senaste veckan. Som vanligt med mig är det lite jo-jo över det hela. Tränar en-två gånger ena vecka för att sen träna varje dag veckan efter. Sedan i fredags har jag kört alla dagar utan lördag. Fredag Yoga – söndag Yoga – måndag Body Combat – tisdag Pump – idag onsdag Hot Mojo. Ni förstår i vilken form denna 50+ :are kommer att befinna sig i i sommar. Äntligen hemma i en bikini! Får extra draghjälp av mina Plankompisar som är så nyttiga i maten att jag inte har annat val än att också haka på. Why not hot känns överkomligt. Såvida inte Påskhelgen förstör hela mitt hot in a bikini-upplägg. Egen cuisine med massor av godis och ingen träning på ett tag kan resultera i Hot? Not! Why?

Bra flyt idag

Befinner mig i ett riktigt bra flow. Går upp tidigt. Lägger mig tidigt. Däremellan är jag effektiv. Att ha tydliga rutiner gör skillnad. Inte många minuter av min vakna tid försummas. Idag flöt allt på och uppdragen bockades av ett efter ett. Ger mycket tillfredsställelse när man uppnår rätt tillstånd. Kan inte annat än att vara nöjd med mig själv.

I vanliga fall när denna effektivitet slår till kan den generera en viss stress. Idag var det precis tvärtom. Det var en avslappnad effektivitet. Hann både med en långlunch i solen och ett rejält träningspass mellan uppdragen. Har också tvättat, lagat mat, diskat, betalat fakturor och jobbat av en hel arbetsdag. Avslutar den med att förbereda morgondagen och skriva denna text. Återstår bra att sova och drömma sött, om det nu går när det är fullmåne.

I morgon hoppas jag kunna hitta samma effektiva flow igen.

 

Mammas lilla fotbollsproffs och Stockholms snyggaste lag

Jag är inte bara en av grabbarna på jobbet, jag är även en grabbmamma med allt vad det innebär. Följer mina grabbar i vått och torrt. Mamma är deras största beundrare och i mina ögon är de bäst på allt de tar sig för. Gissar att det är en mammas viktigaste uppgift att alltid finnas där och heja på. Det har jag nu gjort i väldigt många år. Oavsett vad det handlar om så är jag där och stöttar. Framförallt har jag stått vid sidan av otaliga idrottsarenor. Tennis, basket och fotboll har jag full koll på. Brukar skryta med att jag hittar till de flesta planer, hallar och banor i Stockholmstrakten. Det har varit fantastiskt roligt att hänga med och få dela både framgångar och förluster. Det senare vill man helst undvika. Vinster däremot radar man gärna upp på rad.

Med åren har ambitionerna förändrats för både mig och sönerna. Från att tro att man fostrar ett litet kommande proffs till att glädjas åt att idrottandet ger så mycket mer än tillfälliga framgångar. Framför allt handlar den om engagemang och gemenskap. Fantastiskt att vara del av en grupp som strävar åt samma håll. Därför är det extra roligt att Dario fortfarande spelar fotboll och att han gör det just för sin hemmaklubb där han en gång började, IFK Haninge Brandbergen. Idag hade de sin säsongspremiär och vann med 3-0 mot Eskilstuna. Mitt lilla fotbollsproffs till son gjorde två av dessa. En stolt mamma stod så klart vid sidan av fotbollsplanen och hejade på.

Heja IFK Haninge Brandbergen! I år är det ert år och nästa blir det tvåan. Heja, heja!! Om ni mot förmodan inte skulle vinna årets serie i fotboll så kan jag lova er att ni absolut skulle vinna titeln som Stockholms snyggaste och trevligaste uppställning. Bara det är värt all möda.

 

Delar av det snygga laget

Delar av det snygga laget

Målgöraren

Målgöraren

Det lilla fotbollsproffset

Det lilla fotbollsproffset

Det stora fotbollsproffset

Det stora fotbollsproffset

Hejaklacken på plats

Hejaklacken på plats

 

En av grabbarna

Andelen kvinnliga anställda på min nya arbetsplats är betydligt större än den manliga. Inte helt ovanlig företeelse i välgörenhetsbranschen. Killarna är således få och väl utspridda över lokalen. Jag har i denna genusobalans fått förmånen att dela skrivbordsfyrklöver med två grabbar. Trevligt! Mina skrivbordskompisar har oftast inga matlådor med sig vilket passar mig utmärkt. Har fått hänga med grabbarna och upptäcka Hammarby Sjöstads matutbud. Förutom fin-sushi-stället Tezukuri Sushi och sallads-meccat Fine Food har en annan favorit seglat upp – Texas Longhorn.

Hela tre gånger har jag hunnit äta på Texas Longhorn och varje gång har jag varit den enda tjejen i sällskapet. Idag hade jag inte mindre än fem manliga kollegor till bords. Kunde inte låta bli att garva åt situationen. Hur jag än gör och var jag än befinner mig så tendera jag att bli en av grabbarna. I alla fall när det handlar om mat. Mina matvanor eller kanske ovanor gör mig ytterst lämplig för grabbställen. Serbisk cuisine i kombination med make och två söner får en inte direkt att räkna kalorier till lunch. Obefintlig karaktär när det gäller att begränsa det egna matintaget underlättar inte heller. På det kan en upparbetad matkondition läggas till och vips så är jag direktkvalificerad till grabbluncherna. Inget kval där inte. De kände igen mig direkt.

Upptäckten att jag var enda tjejen vid bordet och en av få tjejer på hela stället gav mig en tankeställare, inte kring sällskapet för grabbar trivs jag med och jag äter gärna lunch med dem, utan kring mina matvanor. Kanske dags att bryta invanda mönster även när det gäller näringsintag och bli lite tjejigare i maten. Jag är trots allt ingen grabb. Tror att det skulle göra mig gott att skaffa nyttigare matvanor. Om inte annat så skulle det göra mig lättare vilket i sig inte skulle vara helt fel. Det enda lilla bekymret är om jag verkligen klarar av att vara tjej i maten.

När Bregotten reste genom Europa

Nu har de rullat iväg söderut det söta gulliga paret. Precis som på uppresan i en fullpackad bil. Om ni frågar mig vad de har i bilen så är jag lite osäker men mycket är det. Det jag hann uppfatta när jag vinkade av dem var att det fanns många rullar varav en var en inrullad Kina-matta och några andra var toarullar. Har inte tänkt på det men gissar att svenskt toapapper håller bättre kvalité än det serbiska. Lika bra att hålla den standard man är van vid tänker de säkert mina små gullisar. Kaffeförpackningar och filter till bryggkaffe finns garanterat också med. I Serbien dricks det inte lika mycket filterkaffe som det kallas där. Hur ska vi klara oss utan bryggkaffe vi som är vana med det hemifrån? Det går inte så vi tar med oss det ned. De har även med sig en ny laptop. På gamla dar har de blivit datoriserade och vill ha en i varje bostad så att de slipper ha med sig en och samma upp och ned varje gång de reser genom Europa. Varför de inte köper en där nere vet jag ej. Vissa saker håller helt enkel inte måttet.

Oj, just det, har för mig att de även har med sig någon form av isoleringsväv och annat som hör badrumsrenovering till vilket de ämnar ägna sig åt så fort de kommer till huset i Belgrad. I Sverige är vi bättre på det också, att isolera oss vill sägas. Säkert har de tryckt in lite kläder och kanske någon kudde eller ytterligare en och annan teknisk manick som man inte kan vara utan. I vilket fall som helst brukar bilen vara smockad.

Förra året hade de även laddat med Bregott, flera paket som de skulle ha med sig i en kylväska, eftersom de svenska barnbarnen med vänner och flickvänner skulle hälsa på. Dessa Bregott glömdes i kylskåpet hemma i Haningebostaden. När de insåg det köptes det in nya i Trelleborg som också glömdes i ett kylskåp. Denna gång i Wien. Har en kusin där som de alltid hälsar på på vägen ned. Bregotten behövde stå kallt under besöket. Eftersom de var ytterst nödvändiga att ha med sig för barnbarnens skull vilket inget av barnbarnen känns vid och riktigt vet varför, förmodligen har någon försagt sig vid något tillfälle och mormor och morfar plockade upp behovet, så gjordes det upp en plan. Bregottpaketen skulle kusinen ta med sig nästa gång hon och hennes familj skulle åka hem till mamma, min moster, i Bosnien. Där skulle de så småningom hämtas upp nästa gång min mamma hälsade på syrran. Självklart i god tid innan barnbarnen kommer på besök i Serbien. Det är viktigt att ha rätt smör på mackan om man är svenskt barnbarn!

Ni som läste mitt inlägg Ordningen är återställd från den 18 oktober förra året vet också att de har skapat denna vana att transportera saker de saknar genom Europa från det ena till det andra landet. Mat upp och toapapper ned. Dålig hörapparat upp och ny bra ned. Den ickehörande pappan har faktiskt skaffat sig bättre hörapparat i år så förhoppningsvis kommer han vara lite bättre på att lyssna på vad som sägs. Detta under förutsättning att han verkligen har lyssnat ordentligt när inprovningen gjordes. Vi är inte helt övertygade om att så är fallet så mamma har blivit beordrad att svara i mobilen under den långa bilresan. Tidigare år har han svarat fast han har kört bil och inte hört vad som sägs. Den stressen vill vi slippa. Nu sitter jag på spänn och hoppas att de idag hinner fram till Wien ordentligt, med eller utan Bregott i bagaget.

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret i maj 1960

Det gulliga paret oktober 2012

Det gulliga paret i oktober 2012

Överrösta mig om du kan

Det finns något sorgligt över vårt frenetiska användande av olika sociala medier. Vi flashar oss på olika sätt. Ropar ut våra förehavanden. Delar med oss av synpunkter och händelser hejvilt. Alla samtidigt. Se mig! Gilla mig! Bekräfta mig!

Detta beteende får mig att tänka på ett besök jag gjorde på äldsta sonens skola när han gick i fyran. Man kunde som förälder göra studiebesök och närvara vid lektionerna. Jag tyckte att det var spännande att dyka upp och se hur lektionerna fungerade. Man kan säga att de inte fungerade speciellt bra. Alla pratade i mun på varandra och ingen lyssnade på magistern. Det fanns ingen arbetsro värd namnet. Mitt tålamod prövades ett kort tag men sen kunde jag som vanligt inte hålla mig. Jag gick in och röt till. Det var helt oväntat. Barnen var vana vid magisterns otydliga ledarskap och en bestämd mamma som sa ifrån var något nytt. Nytt men effektivt. Det blev tyst i klassen!

Effekterna av att alla talade i mun på varandra märktes genom att sonen alltid var hes för han försökte överrösta alla andra som annars skulle överrösta honom. Dessutom hade han återkommande huvudvärk av den höga ljudnivån. Ett resultat av en ostrukturerad miljö där en stackars snäll och otydlig lärare inte lyckades få ordning på barnen. Mitt korta inhopp hade lämnat avtryck så till vida att en av kompisarna när det var som jobbigast i klassen frågade Fille om inte Filles mamma kunde komma tillbaka och hälsa på igen. De behövde någon som sa till och sa ifrån.

Jag kom inte tillbaka men en ny lärare med mer pondus ersatte den snälla ostrukturerade föregångaren. Efter en träff med talpedagogen konstaterade vi också att det inte fanns något problem med Filles röst. Han var ständigt hes för att han ville höras.

Vet inte riktigt varför jag berättar detta. Är inte heller säker på att det finns en bra lärdom att hämta i kopplingen mellan denna egenupplevda berättelse från skolan och vårt frenetiska användande av sociala medier mer än att vi både hör varandra bättre och blir mindre hesa om vi undviker att prata i mun på varandra. Varför vi vuxna människor har samma behov som 10-åringar att överrösta varandra förblir för mig en gåta.