Överrösta mig om du kan

Det finns något sorgligt över vårt frenetiska användande av olika sociala medier. Vi flashar oss på olika sätt. Ropar ut våra förehavanden. Delar med oss av synpunkter och händelser hejvilt. Alla samtidigt. Se mig! Gilla mig! Bekräfta mig!

Detta beteende får mig att tänka på ett besök jag gjorde på äldsta sonens skola när han gick i fyran. Man kunde som förälder göra studiebesök och närvara vid lektionerna. Jag tyckte att det var spännande att dyka upp och se hur lektionerna fungerade. Man kan säga att de inte fungerade speciellt bra. Alla pratade i mun på varandra och ingen lyssnade på magistern. Det fanns ingen arbetsro värd namnet. Mitt tålamod prövades ett kort tag men sen kunde jag som vanligt inte hålla mig. Jag gick in och röt till. Det var helt oväntat. Barnen var vana vid magisterns otydliga ledarskap och en bestämd mamma som sa ifrån var något nytt. Nytt men effektivt. Det blev tyst i klassen!

Effekterna av att alla talade i mun på varandra märktes genom att sonen alltid var hes för han försökte överrösta alla andra som annars skulle överrösta honom. Dessutom hade han återkommande huvudvärk av den höga ljudnivån. Ett resultat av en ostrukturerad miljö där en stackars snäll och otydlig lärare inte lyckades få ordning på barnen. Mitt korta inhopp hade lämnat avtryck så till vida att en av kompisarna när det var som jobbigast i klassen frågade Fille om inte Filles mamma kunde komma tillbaka och hälsa på igen. De behövde någon som sa till och sa ifrån.

Jag kom inte tillbaka men en ny lärare med mer pondus ersatte den snälla ostrukturerade föregångaren. Efter en träff med talpedagogen konstaterade vi också att det inte fanns något problem med Filles röst. Han var ständigt hes för att han ville höras.

Vet inte riktigt varför jag berättar detta. Är inte heller säker på att det finns en bra lärdom att hämta i kopplingen mellan denna egenupplevda berättelse från skolan och vårt frenetiska användande av sociala medier mer än att vi både hör varandra bättre och blir mindre hesa om vi undviker att prata i mun på varandra. Varför vi vuxna människor har samma behov som 10-åringar att överrösta varandra förblir för mig en gåta.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s