Bibizzzi

Orkar inte följa John

Har visat sig att jag är en periodare när det gäller mitt bloggande. Eller snarare min inspiration pendlar ganska rejält. Med tanke på inläggstorkan har den varit i botten den senaste tiden. Inte för att det inte skulle finnas stoff för mig att skriva om utan mer att jag inte har lust att göra det. Så kul är det att följa mig.

Själv följer jag John på fler sätt än ett. Hans blogg naturligtvis men även i jobbet. Att följa honom är inte alldeles lätt måste jag erkänna. Man får vara pigg och alert om man ska hänga med. Delvis för att vi skiljer ganska mycket i ålder, vilket inte borde vara så svårt för mig med tanke på mina två söner som nästan är jämngamla med honom, och dels för att det händer massor kring John. Han är svårfångad helt enkelt men nödvändig för mig i jobbet.

De senaste veckorna har vi haft massor att uträtta på vår lilla tvåmannagrupp John och jag. Julstressade redan är vi båda. Så är det när man jobbar med marknadsföring, man är alltid mentalt flera månader fram i tiden. Allt har inte heller alltid rullat så som vi har velat att det ska göra. Febrilt har vi parerat alla uppkomna puckar och nu känner jag mig mest utpumpad. Inga fler puckar tack! Orkar inte följa någon mer, allraminst John. Han får följa mig istället tänker jag. Då kommer det gå undan. Så håll i dig nu John!

IMG_8252.JPG

Hittade denna bok med temat. Tydligen kan det medföra en personlig utveckling om man slutar följa John 🙂

Ställ om tänk om!

Vissa saker går inte min väg. Något jag länge har sett fram emot blir inte av. Nu deppar jag över det. Hade ställt in mig på en förändring men får tänka om istället. Det tar emot lite att göra det. När man vill någonting väldigt mycket då är det lätt att vara där innan alla bitarna är på plats. Om sen bitarna inte landar där de ska blir besvikelsen desto större.

Ett sätt att glömma är att förflytta tankarna till något annat. Ställa om fokus. Just nu tänker jag jul för hela slanten. Förbereder våra kommande kampanjer. Får jobba på att få de bitarna att falla på plats i stället. Julen är ju inte för intet förväntningarnas högtid.

IMG_8087.JPG

Idag skulle det ske

Vaknade med lite hopp om denna dag. Såg fram emot det sedan länge inbokade Yoga-passet. Skulle få sällskap av Jessica vilket var extra roligt. Randig klänning dagen till ära. Väl framme på jobbet vid kaffeautomaten möter jag Jessica, även hon med ränder på. ”En Yogi-klädsel?” undrar jag. Inte riktigt visade det sig för Jessica har ett tajt schema idag och ett lunchpass stjäl för mycket tid. Tråkigt. Men nästa vecka då är Jessica med.

Fullt inställd på att ändå köra själv. Jag vill röra på mig och hostan borde klara av lite yoga. Tar mina väskor och beger mig. ”Ska du verkligen träna med den hostan?” frågar John. ”Ja, jag måste röra på mig” säger jag och går iväg. På vägen ut inser jag att yogan förmodligen inte klarar av min hosta så jag vänder på klacken och slår mig ner igen.

Det här börjar bli irriterande och jag vill inte vänta mer. Bestämmer mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Kanske har de något råd att ge. En kvarts väntan senare får jag tala med en sköterska. Rådet jag fick var att återuppta hostmedicinen (som den senaste doktorn tyckte att jag kunde vara utan eftersom han aldrig tar den själv) och att stanna hemma för att vila. Även om arbetet inte är ansträngande så måste du tala och då hostar man mer var hennes råd. Fortsätt också att ta tempen för det är viktigt och vänta en vecka till.

Ja, ja, the story goes on and on and on. Vänta och se hur det går. Men om man inte orkar vänta då? Vid det här laget är vi alla trötta på min hosta. Och då menar jag inte enbart de som hör den hela dagarna. Då vilar vi då. Träningsväskan, den fick sig en liten utflykt den.

IMG_7848.JPG

Nu får det vara nog

Det står still. Total stiltje. Det tycker jag är tråkigt. Vill ha lite mer liv i luckan för att tycka att det är roligt. Ger det denna vecka men sen får det vara nog. Om inte semesterlunket är över ser jag till att liva upp stämningen på något sätt. Och då menar jag inte med min hosta eller med att fira när ett mail hittar fram till mig utan mer handfast återkalla mina gamla Helga-takter och jaga fram handling. Ur vem får vi se.

Lite roligheter blev det idag trots allt. En lunch med en av mina favvo exkollegor på finsushistället förhöjde dagen. Mycket har hänt sedan vi sågs senast och det behövde processas igenom ordentligt. Han såg ut att må bra min vän. Check!

Har också haft en ny liten bordsgranne på besök idag. Hon följde med pappa till jobbet och jag förärades hennes sällskap. Smart och klurig liten tjej som producerade fina armband på löpande band. Alla fick ett. Mamma, pappa, lillebror, hon själv…. Om inget annat dyker upp så kanske jag kan producera lite armband till hela arbetsgruppen nästa vecka 🙂 I värsta fall kan jag bläddra igenom den Se&Hör som John hade med sig från gårdagens event.

Det plingar! Men oj, fick visst ett mail. Nog händer det lite trots allt! See ya.

IMG_7844.JPG

IMG_7845.JPG

Dags att jobba

På väg till jobbet efter en lång och skön semester. Det gäller att hitta lunket som funkar. Kan bli svårt att komma in i rätt stämning då vädret nästan kräver sol och bad. Får se hur jag mäktar med denna arbetsdag. I vilket fall som helst ska det bli kul att träffa arbetskamraterna! Here I come!

20140804-082437-30277998.jpg

Bra flyt idag

Befinner mig i ett riktigt bra flow. Går upp tidigt. Lägger mig tidigt. Däremellan är jag effektiv. Att ha tydliga rutiner gör skillnad. Inte många minuter av min vakna tid försummas. Idag flöt allt på och uppdragen bockades av ett efter ett. Ger mycket tillfredsställelse när man uppnår rätt tillstånd. Kan inte annat än att vara nöjd med mig själv.

I vanliga fall när denna effektivitet slår till kan den generera en viss stress. Idag var det precis tvärtom. Det var en avslappnad effektivitet. Hann både med en långlunch i solen och ett rejält träningspass mellan uppdragen. Har också tvättat, lagat mat, diskat, betalat fakturor och jobbat av en hel arbetsdag. Avslutar den med att förbereda morgondagen och skriva denna text. Återstår bra att sova och drömma sött, om det nu går när det är fullmåne.

I morgon hoppas jag kunna hitta samma effektiva flow igen.

 

Tiden går fort när man har roligt

Har redan betat av en hel vecka på det nya jobbet! Kan inte förstå hur fort det går. Känns som att jag har jobbat en månad. Kanske för att det är en helt ny värld för mig och mycket att ta in. Är lite förvånad över att jag lyckas hålla huvudet kallt fortfarande. Har inte snurrat ihop sig helt där uppe. Förmodligen för att jag får en väldigt pedagogisk introduktion.

Inledningsvis har jag fått möjlighet att sitta med var och en av mina kollegor. Vilken förmån! Själv är jag som vanligt lite otålig och vill börja arbeta på riktigt. Som om detta var fusk. Är oerhört fascinerad över den kompetens och det engagemang som man hittar på Plan. Inser att jag kommer lära mig massor om världen och barns förutsättningar. Så otroligt spännande!

Just nu verksamhetsplaneras det för fullt. Lite andra utmaningar att ta tag i än de man är van vid. Väntar med spänning på den plan som vi slutligen kommer jobba med. Men det absolut bästa med allt är mina nya arbetskamrater. Inga konstigheter alls att smälta in och vara en i gänget redan från start. Antar att det är det som gör att jag känner mig som hemma efter bara en vecka.

Ingen vila ingen ro

Lång, lång dag idag. Hade tidigt frukostmöte. Mer introduktion på jobbet. Träff och pizza med mina chefer från Åhlénstiden. Och slutligen fotbollsmatch på Torvalla. Hemma efter kl 22.00. Hann inte få till ett vettigt blogginlägg men jag ger mig inte. Ska prestera ett varje dag i 100 dagar. Antar man en utmaning måste man fullfölja den också.

Ledsen för det. Lovar att kvalitén ska bli bättre snart, när jag hinner ikapp mig själv.

Gräset är alltid grönare

Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.

Limboläget är över

Känns otroligt skönt att slippa detta limboläge som jag befann mig i under förra året. Äntligen får man sträcka på ryggen. Limbo är kul under små korta perioder men absolut inte länge. Att leta jobb kan verkligen liknas vid limbo på låg höjd. Man befinner sig i en obekväm ställning under en för lång tid helt enkelt.

Alla de som tror att man hinner njuta av den ledighet man helt plötsligt får möjlighet till genom att inte arbeta vill jag bara säga – ni tror fel. Korta stunder av ledighet finns där så klart men den mesta tiden går åt till att söka jobb. På alla möjliga sätt. Annonser, kontakter, sociala medier, seminarier, luncher, vänner, nätverk, rekryteringsbolag. Om och om igen. OM det dessutom drar ut på tiden tills man får napp ifrågasätter man allt. Sig själv, jobbsökarmetoden, kontaktnätet, nivån på jobben man söker.

När man sen sitter med facit i hand tycker man självklart att det egentligen var ganska tydligt hur man skulle göra för att lyckas. Och visst ligger det mycket sanning i den insikten samtidigt som det inte går att veta vilken metod det är som verkligen funkar innan man de facto har ett jobb. Tvivel kan få vilken människa som helst på avvägar. Man vacklar och det tränger igenom. Vågar inte söka kvalificerade jobb eller vågar inte visa personligheten eller vågar inte tro på den egna magkänslan. Man vågar inte vara sig själv. Det är så klart aldrig bra.

Den här tiden har lärt mig massor om mig själv, om samhället och om livet. Har insett att individen oftast bara är en siffra eller en vara. Väldigt få ser en som en helhet. Ännu mer sällan ser de den potential man besitter. Myndigheter finns mestadels till för att kontrollera och ifrågasätta. Inte för att hjälpa. Rekryteringsbolag har jag ingen bra erfarenhet av heller. Tycker att de enbart är i vägen. Löpande-bandet-rekryteringar där inget utrymme finns för att se andra värden än de som snabbt kan bockas av. Det är här man förvandlas till kronor och ören.

Jag vet vad jag går för och vad jag klarar av men ändå fick hela denna process mig att ifrågasätta min egen förmåga. Trots att jag var riggad för att anamma alla goda råd och metoder som jag matades med så var det stundtals hopplöst att nå fram till de som man behövde nå. Hur är det då för de stackare som inte har samma förutsättningar. De har ingen chans. Arbetslöshet är nog näst efter sjukdom och mobbing det värsta man kan drabbas av.