Ruinerad och utmattad

Ruinerad och utmattad av sjukvården. Så känns det efter min sex veckor långa kamp för att få klarhet i varför jag hostar och har ont. Idag bestämde jag mig för att inte lämna vårdcentralen utan en diagnos. Orkar inte med mer.

Fjärde besöket och lika många läkare senare, sedan den 1 augusti, gav lite utdelning. En läkare som lyssnade och gav alternativ till vad som kunde ligga bakom. Troligtvis Mycoplasma. Skulle även kunna vara lite värre d v s att jag har fått svamp i lungan (usch!). Har äntligen fått antibiotika i hopp om att det ska kännas bättre om några dagar. En ny flaska hostmedicin också, nummer tre i ordningen. Om detta inte hjälper då ska det utredas vidare. Nu måste det vara klart hoppas jag. Vill inte mer!

Dagens nota på apoteket landade på runt 400 kr. Besökte två olika apotek som inte hade förpackning med 20 st tabletter av den föreskrivna medicinen utan enbart 10-pack. Gör inget skulle man kunna tycka tills man får veta att 20-pack kostar 115 kr och 10-pack 105 kr. Dubbelt så dyrt att köpa 10-pack. Hur kan det vara så? Avregleringen skulle göra det billigare och inte dyrare att köpa medicin. Väljer apoteken medvetet bort den billigare storleken? Vi kan beställa in 20-pack om du vill erbjöd de. Min sinande ork räckte inte till fler apoteksbesök och absolut inte till mer väntan på medicinen så jag köpte två 10-pack till det högre priset.

Man måste verkligen både vara stark och rik för att orka vara sjuk.

IMG_7958.JPG

Idag skulle det ske

Vaknade med lite hopp om denna dag. Såg fram emot det sedan länge inbokade Yoga-passet. Skulle få sällskap av Jessica vilket var extra roligt. Randig klänning dagen till ära. Väl framme på jobbet vid kaffeautomaten möter jag Jessica, även hon med ränder på. ”En Yogi-klädsel?” undrar jag. Inte riktigt visade det sig för Jessica har ett tajt schema idag och ett lunchpass stjäl för mycket tid. Tråkigt. Men nästa vecka då är Jessica med.

Fullt inställd på att ändå köra själv. Jag vill röra på mig och hostan borde klara av lite yoga. Tar mina väskor och beger mig. ”Ska du verkligen träna med den hostan?” frågar John. ”Ja, jag måste röra på mig” säger jag och går iväg. På vägen ut inser jag att yogan förmodligen inte klarar av min hosta så jag vänder på klacken och slår mig ner igen.

Det här börjar bli irriterande och jag vill inte vänta mer. Bestämmer mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Kanske har de något råd att ge. En kvarts väntan senare får jag tala med en sköterska. Rådet jag fick var att återuppta hostmedicinen (som den senaste doktorn tyckte att jag kunde vara utan eftersom han aldrig tar den själv) och att stanna hemma för att vila. Även om arbetet inte är ansträngande så måste du tala och då hostar man mer var hennes råd. Fortsätt också att ta tempen för det är viktigt och vänta en vecka till.

Ja, ja, the story goes on and on and on. Vänta och se hur det går. Men om man inte orkar vänta då? Vid det här laget är vi alla trötta på min hosta. Och då menar jag inte enbart de som hör den hela dagarna. Då vilar vi då. Träningsväskan, den fick sig en liten utflykt den.

IMG_7848.JPG

Ha koll på tempen

Tålamod och lite mer tålamod. Två veckor till på de tre jag redan har spenderat med hostan är vad som krävs för en djupare utredning. Vet inte om jag ska vara glad över att doktorn inte hittade något fel eller oroa mig ännu mer för varför han inte hittar något när jag uppenbart har besvär.

Jobbigt det där med att känna efter i den svenska sjukvården. På något sätt är man alltid ifrågasatt. Vem vill vara en hypokondriker så man väntar in i det sista med att boka tid. För att få tid sen behöver man vara övertygande i sin redogörelse om man ska ta sig förbi sköterskans filter. En lång procedur bara för att få träffa en läkare.

Just idag gick allt supersmidigt och jag fick en tid så fort att jag blev tvungen att rusa iväg från jobbet för att hinna fram i tid. Det var inte lätt måste jag medge. Kollektivtrafiken är inte så smidig utanför rusningstid. Hann i tid men fick ändå vänta ca tre kvart extra. Där kom den första tålamodsprövningen. Stackars läkaren var överhopad med patienter och när han ropade in en annan patient en halvtimme över min bokade tid var jag tvungen att fråga om jag var bortglömd på något sätt. Han lovade att han skulle visa mig hur bokningssystemet såg ut. Om du måste tänkte jag. Är mer intresserad av en diagnos.

Han var ganska rolig läkaren. Fick mig en uppläxning för att jag inte hade koll på tempen. Du har säkert en dyr mobiltelefon och vad kostar en termometer, undrade han. Jag har en termometer men trodde inte att det var nödvändig att kolla när jag inte kände mig varm, var mitt svar. Jodå det var det. Han tittade in i halsen, lyssnade på lungorna och tog tempen. Eftersom allt var bra höll han på att släppa iväg mig. Vad är det då som trycker över bröstet undrade jag? Jaha, då blir jag nödgad att låta dig ta ett stick i fingret, säger han. Hade jag inte ställt frågan så hade jag inte fått lämna blodprovet. Konstigt det där med regler som de måste följa. In i det sista undviker de behandling eller tester för att hålla nere kostnaderna. Om patienten kräver det då kan de bli ”nödgade” att låta en kollas lite extra.

Eftersom blodprovet också var i sin ordning återstår endast avvaktan på att hostan ska ebba ut av dig själv. Ingen träning ännu, yoga räknas visst inte som träning (jag sa ju att han var rolig), vila, ingen hostmedicin behövs men om jag stör mina arbetskamrater med min hosta kan jag alltid sjukskriva mig. Om jag fortfarande hostar om två veckor då ska det utredas. Se då till att boka en ordinarie läkarbesökstid var medskicket. Blev inte så mycket klokare av detta läkarbesök men lätt road av läkaren. Tydligen viktigt att alltid ha koll på tempen. Något man kan implementera på resten av livet.

Låt mig va’

Snabba bud idag. Nu sitter jag och väntar på bussen i Farsta C för att åka hem till Haninge och min husläkare. Hann knapp få i mig kaffet på jobbet innan det blev dags att åka hem igen. Allt på grund av den där enträgna hostan/förkylningen som inte vill lämna mig trots hostmedicin i mer än tio dagar nu. Får se vad denna doktor kommer fram till. Det enda jag vill är att den ska låta mig vara så att jag kan börja träna igen. Pallar inte med den längre.

IMG_7828.JPG

Nu får det vara nog!

Äntligen hemma! Ytterligare en genomhostig natt, egen säng till trots. Vaknar återigen men igenstängt öga. Nu måste det bokas tid för ett läkarbesök. Lyckas missa den sista akuttiden hos husläkaren och får som straff sitta en timme i kö till Vårdguiden. Tursamt nog var sköterskan vaksam och hörde min hosta. Hon bokade en tid åt mig på närakuten. Så nu sitter jag här och väntar på min tur. Lösning i sikte!

20140801-133603-48963608.jpg