Vaknade med lite hopp om denna dag. Såg fram emot det sedan länge inbokade Yoga-passet. Skulle få sällskap av Jessica vilket var extra roligt. Randig klänning dagen till ära. Väl framme på jobbet vid kaffeautomaten möter jag Jessica, även hon med ränder på. ”En Yogi-klädsel?” undrar jag. Inte riktigt visade det sig för Jessica har ett tajt schema idag och ett lunchpass stjäl för mycket tid. Tråkigt. Men nästa vecka då är Jessica med.

Fullt inställd på att ändå köra själv. Jag vill röra på mig och hostan borde klara av lite yoga. Tar mina väskor och beger mig. ”Ska du verkligen träna med den hostan?” frågar John. ”Ja, jag måste röra på mig” säger jag och går iväg. På vägen ut inser jag att yogan förmodligen inte klarar av min hosta så jag vänder på klacken och slår mig ner igen.

Det här börjar bli irriterande och jag vill inte vänta mer. Bestämmer mig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. Kanske har de något råd att ge. En kvarts väntan senare får jag tala med en sköterska. Rådet jag fick var att återuppta hostmedicinen (som den senaste doktorn tyckte att jag kunde vara utan eftersom han aldrig tar den själv) och att stanna hemma för att vila. Även om arbetet inte är ansträngande så måste du tala och då hostar man mer var hennes råd. Fortsätt också att ta tempen för det är viktigt och vänta en vecka till.

Ja, ja, the story goes on and on and on. Vänta och se hur det går. Men om man inte orkar vänta då? Vid det här laget är vi alla trötta på min hosta. Och då menar jag inte enbart de som hör den hela dagarna. Då vilar vi då. Träningsväskan, den fick sig en liten utflykt den.