Författare: I knopp och hjärta

Plikten kallar

Tänk att pliktkänslan är påkopplad även när man sover. Denna måndag, så som förra veckan, vaknar jag exakt två minuter före väckarklockan. Som om Jante bara väntar på att få knacka en på axeln och säger att nu är det snart dags att vakna, förbered dig. Upp och hoppa! Hoppar plikttroget upp när Jante kallar.

På vägen till jobbet var inte allt som förra veckan. Bajenhalsduken satt inte på sin plats och städarenen hälsade på mig innan jag ens hann göra ett eget försök. Blev riktigt glad! NK’s omklädda skyltfönster andas numera Påsk och vår. En färgexplosion av nyckläckta ägg fyllda med vårplagg samt annat smått och gott, förstärkt av trudiluttig musik som strömmar ut ur högtalarna och hjälper oss förbipasserande att vakna ur vår vinterdvala. Fick stanna för röd gubbe denna gång. Bekom mig inte alls. In på torget och upp för trappen. Och så var vi där igen.

Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag inte hunnit till min BodyCombat vilket gör mig ganska besviken. Kan inte längre få utlopp för underliggande frustrationer genom luftslag. För att väga upp för den förlusten tänker jag ikväll återuppta Zumba. Kanske kan frustrationerna titta fram med lite höftvickningar. Är dock lite orolig för att mitt flås inte kommer räcka till och att koordinationsförmågan inte längre är som den en gång var. Ser däremot riktigt fram emot glädjen i dansen. Lite skaka rumpa kan säkert skaka bort Jante också.

Söndagsritualen

Söndag morgon har blivit heligt för mig. Ett yogapass redan vid niotiden är en ritual som jag inte kan vara utan. Inte ens efter en sen lördag kväll missar jag yogan på morgonen. Den är nödvändig för mitt välmående. Har yogat regelbundet i över 10 år. Annan träning kan jag fuska med men inte med yogan. 

Kan inte hävda att jag är en äkta yogi eftersom åldersstelheten kräver mycket högre yogafrekvens än jag hinner med men tillräckligt ofta för att hålla mig ifrån ryggskott och andra krämpor. Förutom det har min andningsteknik förbättrats oerhört. Otroligt bra att ta till i stressade situationer eller när man har svårt att somna. Det är få tillfällen i våra häktiska liv som ger oss möjlighet att vända oss innåt och bara vara. I yogan får vi det. Kan vara svårt i början men när man har kommit över tröskeln är det svårt att vara utan. 

Namaste!

Rösta – Vem vinner Mello?

Har gjort en egen mätning för att se vad mina vänner och läsare tycker. Ska bli kul att jämföra med det slutgiltiga resultatet.

melodifestivalen2017

Cincin och Gottigottgott

Älskar att arbeta men ännu mer att ta helg. Denna var efterlängtad. Klackarna i taket, från soffan sett. Myspys. Gosigos. Njamnjam. Cincin. Gottigottgott. Dunkadunka. Fluffilifluff. Ni fattar. Allt gottigt på en gång ska jag unna mig. Bara för att jag förtjänar det.

Som ett litet P.S. Det som började mindre bra denna vecka blev ganska bra till slut. När det vänder vänder det. En trevlig lunch, ett erbjudande, ett oväntat möte på stan och en totalt crazy kurdisk gerillademonstration mitt på ett övergångsställe förhöjde min fredag. Det återstår lite till så blir den precis som jag vill ha den. Cincin och Gottigottgott på er!

Trots det

Idag vill jag hylla livet. Trots dess trotsighet. Trots dess ständiga prövningar. Trots dess orimlighet. Trots dess girighet. Trots dess korta varaktighet. Trots dess nyckfullhet. Trots dess uppkäftighet. Trots dess meningslöshet. Trots dess. Det är trots allt det enda liv vi har.

 

I männens dåtid

Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 2013, 2014, 2015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

  1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
  2. IMG_7975I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
    Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
  3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.

Tacksamhet

Man kan aldrig förutse hur livet ter sig från en dag till en annan. Den här tisdagen har varit tung och krävande. Den har kännts som en kraftig käftsmäll följt av ett långt andningsuppehåll och en oviss väntan. En mammas mardröm om det inte vore för ofantliga mängder tur och kanske en och annan skyddsängel. Tacksam för att allt slutade bra!

På väg mot en ny vecka

Måndag morgon. Vaknar två minuter före utsatt tid med de senaste drömmarna i färskt minne. Vissa drömmar sätter sig. I natt trodde jag mig träffa någon kär som inte längre finns ibland oss i min pappas frisörsalong som inte heller längre finns. Lämnar Stockholm för att istället springa ensam och rädd hemåt längs med Belgrads mörka breda boulevarder. Skulle ta en buss som inte kom. Helt plötsligt är drömmen slut och jag vet inte om jag kom fram dit jag skulle men helt klart innehöll den många inte. 

Tillbaka i realiteten äter jag en banan. Klär mig och går ut i kylan. In på bussen som faktiskt kommer och för ovanlighetens skull inte alls är överfull. Den rullar smidigt förbi de långa bilköerna. När vi anländer till Gullmars passar jag på att köpa nytt månadskort för att därefter ansluta mig till det människohav av återvända sportlovsfirare som förflyttar sig ned för trappan till tunnelbanan. Stiger på tåget som förblir stillastående. Det kan inte åka vidare. I utropet säger de att det är på grund av ett sjukdomsfall vid Medborgarplatsen. Vi väntar. Som i en honör till den sjuke. Mina tankar går till personen som var på väg någonstans denna tidiga måndag morgon, förmodligen arbetet, för att sedan det första hen gör falla ihop på tunnelbanan. Ambulanssirenerna hörs ända upp till oss. Någon minut senare rullar vi igen. Stiger av och korsar som vanligt plattan. På vägen passerar jag, som det flesta andra dagar, uteliggaren med Bajenhalsduk. Han sitter allt som oftast på samma ställe. Har hört honom hosta rejält, och de dagar han inte varit där, funderat om någonting kan ha hänt honom. Denna morgon möts våra blickar. Innan jag passerar vill jag ropa ut ”Heja Bajen!” men tror inte att det skulle göra någon skillnad. En dag kanske jag stannar till och ger honom en slant bara för halsdukens skull. Varför sitter han inte på Söder tänker jag men i samma ögonblick inser jag att det förmodligen finns många fler uteliggare med Bajenhalsduk där än här. Fortsätter vidare in under tak där en dekoratör sitter i H&M’s skyltfönstret och skrapar bort dekaler från glasrutan. Dekalerna verkar sitter riktigt hårt och man kan se att det krävs mycket kraft och tålamod för att få ned dem. Får flashbacks till tiden då jag producerade material till skyltfönster och ville undvika samma besvär. Några meter bort ser jag städaren som sköter om denna yta. Ser honom dagligen. Även våra blickar möts och jag vill säga hej men gör det inte. Känner han igen just mig av alla de mörka figurer som springer förbi här varje morgon eller är vi bara en grå massa för honom? Vet ej. Kanske hejar jag nästa gång. Passerar förbi NK’s skyltfönster som skrudar om idag, går över gatan utan att behöva vänta på grön gubbe, rundar hörnet vid McDonalds och passerar in genom porten. Någon trappa upp är jag framme. En ny vecka har börjat.

Tiden bara försvann 

Vart tog helgen vägen? Helt plötsligt är det söndag kväll och det är dags att ställa om till arbetsläge. Kanske skyndade helgen förbi extra fort eftersom jag tog med mig lite jobb hem. Det skulle vara det enda. I övrigt förstår jag inte vad som hände. Den bara smet förbi. Hade hoppats på att hinna med mycket mer. En ambition var att ta mig till Marina Abramovics performance The Cleaner på Moderna Museet för att få träffa denna gigant som för övrigt härstammar från samma stad som jag och som nu var i Stockholm för att utmana vår stressade och digitaliserade livsstil genom att be oss lämna mobiler, klockor och andra yttre element utanför rummet och gå in i ett ovant tillstånd av tidlöshet. I rummet skulle vi mötas av varma mänskliga rörelser och röster. Så träffsäkert! Väl medveten om att kollektiv sång har en nästan terapeutisk effekt på våra frusna nordiska själar. Lika medveten om att Sverige mycket väl skulle kunna vara, och kanske defacto är, världens mest uppkopplade land. Tuff utmaning. Hade gärna antagit den bara att få uppleva lite tidlöshet. Hade gjort det om det inte hade krävt okänt antal kötimmar i kylan för att komma in till detta tidlösa rum. Den tiden hade jag inte tillgodo denna helg då min uppkopplade tillvaro snodde all min tillgängliga tid. Förlåt mig Marina.

Flera nyanser av grått

Går ofrivilligt på stan denna gråa lördag. Mitt pass löper snart ut och behöver ansöka om nytt. För att kunna stå ut med mitt passfoto behöver jag snygga till håret innan jag beger mig till polisen. Enda tiden min frissa hade var just idag. Hade hellre suttit hemma och myst.

Hur som helst tänkte jag passa på att kika in i någon klädbutik på vägen, vilket jag aldrig hinner på vardagarna. Tro det eller ej men trots att jag jobbar så centralt som man bara kan så passerar jag bara förbi alla skyltfönster. Mäktar bara inte med att klämma in en shoppingtur på lunchen eller på väg hem. Idag går jag in i några i hopp om att jag kommer ha lite mer ro och lust att leta kläder eftersom det är helg. Det visar sig att halva stan har tänkt samma sak. Alla är inne och röjer i hyllorna. Den där lusten som jag trodde att jag skulle gräva fram var helt borta. Utbudet såg lika grått och tråkigt ut som vädret ute.

Konstigt det där. Aldrig har vi haft så stort utbud och aldrig har det kännts så likriktat. Det fanns inget som stack ut. Vart tog originaliteten vägen undrar man? Något som får en att känna eufori. Inget blev inköpt däremot lyckades jag maskera över lite av det grå – på huvudet.

P.S. Värt alla pengar att ligga i en massagestol samtidigt som man får hårtvätt och huvudmassage. Känner mig som en helt ny människa nu.