Författare: I knopp och hjärta

Politisk snilleblixt för de behövande

Idag har jag fått några politiska snilleblixtar. Det som triggade igång det politiska tänkandet var mina snabbväxande och envisa gråa hår. Då är välförtjänta och har ett visst existensberättigande de med. Men ack så jobbiga. Och så onödiga. Inte är de smickrande heller. Ännu mindre välkomna.

De smyger sig på en. Dag för dag. Små små millimetrar i taget tills de en dag har tagit över knoppen på en. ”Bort, bort!” vill man skrika. Hjälper inte alls. De är kvar ändå. Det enda som hjälper är att dränka dem. I färg, förstås. Men det är inte så enkelt. Jag fixar inte det själv så bra. Får låta en frisör göra det åt mig. Nice. Ser snyggt ut nu! De gråa är dränkta. So far so good. Sen kom notan och det var betydligt mindre roligt. Mina grå kommer att ruinera mig på sikt. Det känns inte alls rättvist.

Detta var triggern till min politiska insikt. Jag tycker att man som komplement till RUT- och ROT-avdrag borde inför ett (g)Rått-avdrag för att hjälpa oss alla utsatta och drabbade gråhåriga människor. Det är inte mer än rätt att vi får lite ekonomisk avlastning. Inte nog med alla de orsaker vi har fått utstå som i slutänden har genererat det gråa håret men att dessutom behöva betala en förmögenhet för att bli av med dem. Istället för att fuska och kladda själv kan man hålla uppe sysselsättningen i frisörbranschen. Bra va?

När vi ändå är på g har jag några förslag på andra avdrag som vi skulle kunna införa. vad sägs om:

– Bar-avdrag för alla som behöver festa hårt men har ansträngd ekonomi. Gynnar alla!

– Hemmavarandebarnöver21-avdrag för DET är kostsamt. Vet inte riktigt vilken bransch som skulle gynnas men bidrag behövs.

– Resabort-avdrag. Gynnar många branscher men allra mest en själv.

Känner mig riktigt nöjd. Tror på det här stenhårt. Behöver bara få gehör för mina idéer. Vad säger ni? Är ni med mig?

En sund kropp med en osund själ

Att en sund kropp hyser en sund själ vill man gärna tro på. I vilken ordning det ena ger det andra är svårare att klura ut. Att träning hjälper till att rensa tankarna, bli av med spänningar av både det ena och andra sorten och att orka med stämmer definitivt. Jag har hittat en mix som passar mig. Två träningsvarianter som står i motsats till varandra och just därför ger mig en bra balans.

Body Combat är min senaste passion. En mix av olika kampsporter i en koreografi. Här får jag utlopp för frustration och överskottsenergi. Lite lustig träningsform där man vifta med tomma slag mot en låtsas motståndare. Sparkar i luften gör man också. När vi är riktigt laddade, vilket vi oftast är i Haninge, skriker vi kamprop i kör så att håret reser sig på vår ledare. ”Mäktigt Haninge! Ni är bäst!” säger Marco. Kan hända att Marco far med en liten osanning men det bryr vi oss inte om. Vi vill tro att vi är bäst så vi skriker ännu högre nästa gång! Förlösande skönt.

På den andra sidan av ytterlighetslinjen hittar man yoga! En kärlek som jag har odlat i minst sju år. Älskar yoga! När jag började utöva denna meditativa träning hade jag fördomar om vad den stod för. Det kändes konstigt och lite märkligt att försöka fokusera så intensivt på andningen. Ännu svårare var det att få bort alla tankar som objudna dök upp precis när man försökte slappna av. Sakta men säkert har jag börjat förstå mig på både andningen och rörelserna. Nu tror jag inte att jag skulle klara mig utan min yoga. Skulle aldrig finna det där lugnet som jag så väl behöver.

Yoga är mycket svårare och mer krävande än vad betraktaren tror. Man rör sig knappt ur fläcken men blir både trött och varm av den. Varje övning utmanar kroppen på sitt sätt. Hur man klarar av övningen varierar från gång till gång. Dagsformen styr. Jag känner inte till en träningsform som har så många moment och så mycket variation som yoga. Det är alltid lika kul att få köra ett pass men en ny instruktör eftersom det med 100%-ig säkerhet dyker upp nya övning som man aldrig har testat tidigare. Man blir aldrig fullärd i yoga.

Inte blir man färdigtränad någonsin heller. Ett evighetsarbete. Ju äldre man blir desto jobbigare verkar det vara. Undrar varför det är så svårt att att uppnå den där sunda kroppen? Är det själen som spelar en ett spratt? Den vill hellre ägna sig åt mindre sunda aktiviteter som bullbak, trerättersmiddagar och gott vin. Vilken tur att jag numera är en mer balanserad person och börjar söndagen med ett yogapass så att jag kan avsluta den med en riktigt god middag 🙂 Det är balans det!

Vi dansar för dig Bebo

Idag läste jag i DN att Bebo Valdés har gått ur tiden. Bebo blev 94 år gammal. För många var Bebo okänd. De flesta vet inte att han var en legend inom kubansk musik. 9 st Grammys. En pianist som sedan 1963 har bott i Sverige, varav under lång tid i Brandbergen.

Bebo var inte bara en stor musiker utan också en stor och varm personlighet. Vi lärde känna Bebo och hans familj under några underbara veckor på Mallorca 1992. Mötet med familjen Valdés och den tillbringade tiden tillsammans har för alltid etsat sig fast i mitt hjärta.

Ett möte över generationer. Vi, en småbarnsfamilj från Haninge, möter familjen Valdés även de från Haninge. Redan på bussen på väg till hotellet fann vi varandra. Resten av tiden tillbringade vi tillsammans. Bebo, Rosa, Rickard och Lena gjorde den sommaren oförglömlig.

Bebo var en ödmjuk och varm person. Karismatisk. Lågmäld. Aldrig långt till skratt. Tyckte om att handla och laga mat. Ofta stötte vi på honom många år senare just när han var ute och gjorde sina inköp. Han kom alltid ihåg oss trots sin stigande ålder.

Jag har alltid undrat varför denna gömda pärla aldrig fick den uppskattning av Sverige som han var värd. Hur kommer det sig att hans storhet gick oss alla förbi? Men det är inte så konstigt. Det beror nog på Bebo själv. Han nöjde sig med det enkla i tillvaron. Något som gör honom till en stor man.

”Att dö är detsamma som att födas” lär Bebo ha sagt. ”Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa”.

Bebo, i kväll dansar vi för dig. ❤

Jag älskar måndagar!

Måndagar är speciella dagar. De kan vara jobbiga och tunga. Den första arbetsdagen på veckan. Direkt efter ledighet och troligtvis rolighet kommer måndagen. Som en glädjedödare. Nu är det allvar. Upp och hoppa. Här ska en massa måsten göras. Vad finns på listan att beta av? Måste 1- check, måste 2 – check, måste 3 – check….och så går det på. Check! Check! Check!

Samtidigt som det första steget in på en ny arbetsvecka kan vara tungt så finns det också en förväntan på vad den nya dagen och veckan har att komma med. Allt är fortfarande möjligt. Varken de bra eller de dåliga sakerna har inträffat. Hoppet lever! Tänk om jag får det där samtalet idag. Tänk om just det där jobbet jag vill ha blir mitt. Tänk om…. Allt är öppet och möjligt. Hääärliiiiigt.

Måndagar är speciella dagar i mitt liv. Flera stycken har haft avgörande betydelser för mig. Riktigt svåra och tunga måndagar där livet hängde på en skör tråd. Tursamt nog har både utgången av sjukdomsbeskedet och bilolyckan med totalkvaddad bil och hela familjen i bilden haft positiv utgång. Måndagen den 31 juli 2000 och måndagen den 4 oktober 2009 visade sig vara riktigt bra måndagar. Avgörande sådana.

Men det finns två måndagar som slår alla måndagar, både förgångna och kommande sådana. De är de bästa måndagarna i mitt liv. Alla kategorier. Måndagen den 12 december 1988 och måndagen den 23 april 1990. Omvälvande dagar. Oförglömliga dagar. Inledningsvis jobbiga de med men i slutänden ack så belönande. De måndagarna levererade kan man säga. Och det gjorde jag med. De två viktigaste personerna i mitt liv dök upp just dessa måndagar. Mina underbara älskade söner.

Svårt för mig att ”hata måndagar” hur de än blir. Mycket lättare att älska måndagar. För mig är de för alltid början på någonting nytt. Någonting bra. Så måndagen den 8 april 2013 vad gömmer du för mig? Kommer jag minnas dig eller flyter du förbi osedd? Hatad eller älskad?

Söka jobb som att dejta

Tänker spinna vidare på relationstemat men med en annan vinkling. Under min sista verksamma tid på exarbetsplatsen liknade jag hela förloppet vid en skilsmässa. Jag visste att relationen började gå mot sitt slut men eftersom jag inte var den som hade tagit initiativet till uppbrottet kände jag mig sviken. In i det sista ville jag inte riktigt tro på att det var slut. Det blev tydligt först när vi skrev på pappren.

En gång i tiden hade en attraktion uppstått som ledde till ett långt och kärleksfullt förhållande. Inledningsvis var det, som i de flesta kärleksförhållanden, passionerat och spännande för att över tiden gå över till en mer mogen kärlek. Visst fanns det stunder där den ena gav mer än vad den fick tillbaka men över tiden brukar det jämna ut sig. Gör det inte det kan uppbrottet komma fortare än man anar. Inte riktigt så i vårt fall. Relationen och kärleken höll länge men spänningen hade försvunnit. Någon behövde ta första steget. Ett rationellt logiskt beslut men känslomässigt ändå tungt. Det tar tid att komma över sitt ex. Snygg och vänskaplig uppdelning till trots.

Nu är jag ute och dejtar igen. Lite tafatt och motvilligt i början. Det var ju så länge sedan. Självförtroendet behöver jobbas på. Hur kaxig och uppklädd ska man vara? Vilka ska man flörta med? Är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet? Behöver jag en makeover? Vilken typ av relation söker jag? En mängd frågor och ännu fler svar. Har fått massor av råd och tips på hur man ska skriva ett CV, vad som ska stå i ett personligt brev, hur man presenterar sig själv på tre minuter och en massa andra tips. Allt i syfte att bli utvald av en framtida arbetsgivare.

För ett kort tag lyssnade jag på alla goda råd jag fick men insåg ganska fort att jag kommer förlora mig själv på kuppen. Det går inte att sticka ut om man följer givna mallar. Ingen vill vara den gråa musen som inte märks och det är en riktig köttmarknad därute. Svårt att sticka ut. Lika hopplöst att söka jobb via jobbsajter som att finna sin stora kärlek på krogen. Utbudet är det som sagt inget fel på men det måste kännas rätt i magen. Man vill ju att det ska klicka ordentligt och klockor börja ringa när man träffar på den rätta arbetsplatsen. Lite väl romantiskt med tanke på att det är ett jobb jag söker men sådan är jag. Passionerad.

Eftersom jag känner mig mer redo nu och vet vad jag vill ha har jag ändrat taktik. Jag stöter bara på de som jag gillar och som jag kan tänka mig att leva ihop med länge. Risken att bli ratad tar jag. De får se mig som jag är. Ingen hårdsminkning av personligheten. This is me. Love it or leave it.

Vill inte förekomma någonting men kan säga att jag har både flörtat och dejtad sedan dess. Så nog finns det hopp för mig. Det gäller bara att ha tålamod.

Relationer som luften vi andas

In och ut ur relationer

Relationer har alltid fascinerat mig. Framförallt relationer mellan människor. De är lika viktiga för våra liv som syret vi andas in. Vissa av oss har en bättre syreupptagningsförmåga än andra men ingen klarar sig utan.

Vissa relationer väljer man att gå in i själv. Andra får man på köpet. Några är livslånga. En del klara inte ens av den kortaste stunden. Många är givande och anpassningsbara. Ett fåtal är tärande och destruktiva. Alla sorter finns. Utmanande. Roliga. Formella. Bejakande. Hämmande. Utflippade. De flesta är nödvändiga. Men oavsett form lämnar alla spår efter sig.

De där spåren fyller vår minnesbank med erfarenheter. De formar oss. De lär oss att välja rätt. Att inte göra om samma misstag som vi har gjort tidigare. Alla människor kan man inte klicka med hur man än vill. Hittar man rätt ska man hålla i så länge man kan. Funkar det inte är det lika bra att lämna och gå. Släppa taget. Gör det bara snyggt och med respekt. Skada inte.

De svåraste att hantera är förmodligen de som betyder mest. De ska man vårda ömt. Inte ta för givet. Inte ens då det är som mest självklart. Tänker på föräldrar. Barn. Syskon. Vänner som alltid är där. Eller är de kanske inte det?

Sen finns det de viktigaste som lämnar de djupaste avtrycken och som bara utgörs av kärlek. De är speciella och säregna. De är nyckfulla och svåra att förstå sig på. Ids inte försöka göra det för det har så många andra gjort före mig. De är ändå omöjliga att få grepp om. Men de är de nödvändigaste som man bara inte kan vara utan. Som fyller lungorna med syre. Som gör att man lever. De ska man vårda och hålla i. Tro på och aldrig släppa taget om.

Så idag hyllar vi kärleken!

Hur tar man ledigt från ledighet?

Det här var verkligen en lååååång fredag. Har gått från en låg växel till att nästan stå still. Hela dagen har varit så långsam och lång att jag nästan deppar ihop. Mycket var redan gjort i veckan så inga stora projekt på gång idag. Det som skulle kunna göras känner jag inte för att göra. Zexxx som har längtat efter att få rada upp flera lediga dagar på varandra ligger och snörvlar och hostar i soffan. Typiskt! När vi får lite gemensam tid ihop går det inte att hitta på roligheter.

Räddningen är ett träningspass på SATS. En timme Pump höjer både pulsen och farten. Pizzahut kommer höja energin en stund och sen går vi ned i fart igen. I bästa fall kommer fötterna digga till Lets dance senare i kväll men i så fall från ett liggande läge. Och så går vi ner i varv ytterligare denna lååååånga fredag.

Viktigast för skolresultat är bra skola. Inte familjebakgrund.

Nu blir jag riktigt förbannad och upprörd. Förstår inte riktigt hur man kan dra sådana slutsatser som man gör i DN’s artikel ”Viktigast för skolresultat: Familjebakgrunden” http://www.dn.se/nyheter/viktigast-for-skolresultat-familjebakgrunden?a= och skriver följande:

”Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.”

Varför väljer man att lägga med en sådan kommentar när artikeln i övrigt tar upp det som är det faktiska problemet, den socioekonomiska bakgrunden och segregationen? Att nyligen invandrade grupper i stor utsträckning tillhör de med sämst förutsättningarna vet vi redan, måste vi också stigmatisera dem?

Nu kommer jag svära i kyrkan men det är avregleringen av skolväsendet som har skapat de ständigt sjunkande resultaten. Kopplingen till familjebakgrund blir så klart tydligare när klyftan mellan de barn som har bäst stöd, resursstarkaste föräldrarna och de bästa skolorna sticker ifrån i resultat från de som inte har det. Att göra koppling till sämre resultat och invandring är att avleda fokus från det som är det riktiga problemet och istället börja sparka på den som redan ligger ned. Varför går man den vägen? Man kan lika gärna skriva att bättre resurser hjälper inte om man har fel bakgrund eller är invandrare.

Jag vet att jag kanske överreagerar men journalister måste ta ansvar för det de skriver och inte enbart söka sensation. Mata inte en massa missuppfattningar med fler missuppfattningar.

Skolresultat har inte kopplingar till familjebakgrunden om skolan håller måttet, punkt slut.

Från en som som är förortsbarn med föräldrar som inte är högutbildade, som inte kunde ett ord svenska när hon började i svensk skola i tredje klass men som i sjuan hade skolans bästa betyg. Skillnaden på mig och de barn som ramlar utanför idag är att skolan var lika för alla när jag gick i den och segregerad för dem som går i den idag.

Fille – The Spectacular One

Fille - The Spectacular One

Eftersom så många av er som läste förra inlägget missade att klicka på rubriken fick ni inte heller se min skäggige snygging till son. Här kommer Fille iklädd slim TSO-kostym och skor ämnade endast för modiga män.

http://www.thespectacularones.com/en/

Kärleken till skor har gått i arv

Det är inte bara jag som hyser en stark kärlek till skor. Min äldste son Filip har ärvt samma gen. Han har dock tagit det ett steg längre och driver tillsammans med Max och Christopher Sveriges mest spännande skobutik. Vad sägs om att skräddarsy dina egna handgjorda italienska skor? Välj vilken modell, läder, foder och sula du vill ha på dina skor och någon vecka senare får du dem levererade precis så som du vill ha dem. Snygga är de såklart! De är ju i din smak.

Måste säga att jag är oerhört stolt över hans inriktning, precis i min smak. Kolla in vad de har för sig på The Spectacular Ones för de har annat kul också. Och ja, denna skäggiga snygging i bild är min son.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: