Författare: I knopp och hjärta

Berättelsen om ditt liv skriver du själv

Livet tar bara slut en dag. Berättelsen om ens liv går inte att ändra. Den består av de dagar som man har levt, de beslut man har tagit och de handlingar man har gjort. Drömmar man har haft men inte uppfyllt finns inte där. Ingenting går att ändra eller ångra. Gjort är gjort.

Min fina moster gick bort för en vecka sedan, endast 65 år gammal. Den elaka sjukdomen var övermäktig. Den sista punkten på hennes livs berättelse. Inget lyckligt slut på ett ganska händelserikt liv för övrigt. Ett liv fullt av fantastiskt fina stunder men också många misstag som fick stora konsekvenser för både henne och hennes närmaste. Ett vanligt liv, som många andras, men ändå tillräckligt för att fylla en bok. Hon var bl.a. högst ansvarig till att jag en sommar för länge sedan träffade mitt livs kärlek och så småningom fick två underbara söner med. Tack kära moster! (Vill klargöra att vi är ansvariga för sönerna och moster frias från allt ansvar där.)

Eftersom hennes liv även innehöll en stor sorg har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt varje beslut man tar i livet faktiskt är. Även de små besluten skriver historia. De är lika viktiga som de stora. När man tar dem är man inte alltid medveten om deras betydelse och avtrycket de kan lämna efter sig. Egentligen precis som varje dag i ens liv betyder något och till slut utgör ens liv. Vi förmår inte ha det stora perspektivet i vardagen och se hur det lilla påverkar det stora. Varför är det så? Varför har vi så svårt för att lyfta blicken och ta tillvara på de ögonblicken vi tilldelas? Jag vet att jag många gånger lägger mer betoning på mina drömmar och önskemål än på min vardag. Men det är vardagen som är livet.

I teorin har jag fattat att det är så och sagt att jag ska ändra på mitt tankesätt men i praktiken har det ändå tuffat på som vanligt. Många vardagar har förlorats för att mina tankar är någon annanstans. Nu vill jag ändra på det. Ta tillvara på varje stund, varje beslut, varje dag medan jag kan påverka det. Ta tillvara på livet innan det tar slut. När det tar slut är det för sent. Påverka mitt livs historia innan sista punkten är skriven. Förhoppningsvis återstår många beslut och många dagar kvar innan dess.

P.S. Inte min mening att göra detta till någonting sorgligt utan snarare som ett första steg till en stor positiv förändring. En lärdom. Inte om död utan om liv.

Ordens makt är stor

Att ordens makt är stor har jag verkligen fått bekräftat genom mitt debattinlägg i Aftonbladet. Vad man väljer att betona mest sätter tonen för hur man tolkar och läser resten av texten.

Som kommunikatör och marknadsförare kan jag detta utan och innan. Otaliga är de korrektursvängar som jag har varit med om i jakt på den perfekta rubriken. Ordvalet är helt avgörande för budskapets framgång. Den rätta målgruppen ska attraheras. När man träffar rätt ökar försäljningen och förtroendet. När man inte gör det handlar det oftast om att man inte var tydlig i sitt budskap och målgruppen uppfattade inte det man försökte säga.

Inlägget i Aftonbladet Debatt skrev jag för att jag ville få fram min syn på upploppen i förorten. Kände att det var hög tid för mig själv att ta ställning och föra fram min åsikt. Jag har ju levt i förorten sedan jag flyttade till Sverige. Min första tid var i en av de numera drabbade orterna, Jordbro, men det var på 70-talet då Sverige var ett annat land med en annan politik. Själv har jag klarat mig bra och kan formulera mig väl så jag kanske kan föra fram en annan vinkling på problemet. Det var min intention i alla fall. Jag satte mig ned och skrev ihop inlägget Att leva på skuggsidan. Blev otroligt glad över möjligheten att få den publicerad på bästa utrymmet man kan tänka sig, Aftonbladet Debatt. Vet ej om någonting slår detta. Hur många hobbydebattör får göra det som första debattinlägg?

Fantastiskt eller hur? När jag väl såg inlägget på aftonbladet.se/debatt blev jag lite överraskad över rubriken som Aftonbladet hade valt Att bränna en bil är ett rop på hjälp. Den var som ett lättare slag i magen. Aj! Hur tolkar man detta? Men det är ju mina ord. Nästan exakt. En liten variation bara. De är plockade från min text. Det Aftonbladet hade gjort var bara att betona just det specifika partiet. Den delen provocerar förmodligen mest och resulterar i fler klick än Att leva på skuggsidan hade gjort. Precis som jag själv alltid har jobbat med mina reklamannonser.

Själva rubrikvalet sätter tonen på debatten. Många reaktioner handlar om min uppmaning till våld och att det skulle vara synd om de som kastar sten och bränner bilar. Några tolkar min text som en vurm för SD, något som jag tydligen inte vågar erkänna för mig själv (chockerande). En del tycker att det är sådana som jag som ”förstår” för Sverige (av resten av kommentaren att döma gissar jag att det skulle stå ”förstör för Sverige” men jag väljer att läsa ”förstår” då det passar mig bättre). De flesta har läst och förstått. Många är otroligt positiva och uppmuntrande. Det bästa de har läst i frågan.

Nu försöker jag förstå hur man kan tolka en och samma text så olika? Är det så att man har en uppfattning innan man läser en text och bara läser och lägger på minnet det som bekräftar den egna uppfattningen? Kan en text någonsin förflytta någon annans synfältet om den inte är exakt samma som textskrivarens? Hade min text tolkats annorlunda om min egna rubrik hade lyfts upp högst på Aftonbladets debattsida? Skulle man uppfattat budskapet bättre eller sämre då? Hade Aftonbladet genererat lika många klick?

Det kommer jag förmodligen inte att få reda på men det får mig verkligen att tänka efter. Att behärska språket väl och att välja orden med omsorg är det mest kraftfulla vapnet en människa kan ha tillgång till. Slår stenkastning och bilbrännande med hästlängder. Likväl som ordval kan uppvigla och manipulera massorna så kan det också vara vägen ut ur elände och hopplöshet. Om jag ska uppmana ungdomarna i förorten till något så skulle det vara att byta ut stenarnas makt mot ordens. Det är mycket mer effektivt än något annat. Själv hade jag en fantastisk svenskalärare som uppmanade oss att alltid kritiskt granska det vi läser och hör. Hennes uppmaning har jag tagit tillvara.

Att leva på skuggsidan

Vet inte om det är medvetet eller ej men jag har hållit mig undan bevakningen av upploppen i förorten trots att det brinner och kastas sten inte så långt ifrån min tillvaro. Som ett Jorbrobarn borde jag ta ställning. Jag vet ju hur det känns att växa upp på skuggsidan. Har förmodligen inte velat bli upprörd, ledsen och besviken över allt som kommer upp i diskussionerna. Oavsett anledning vill jag säga att det inte är ok att vandalisera sin egen eller någon annans egendom. Det ska tydligt stävjas och fördömas. Men det är inte heller ok att dra lika-med-tecken mellan förort, invandrare, kultur och problem. Det är aldrig bra att stigmatisera någon grupp, oavsett vilken.

Min egen analys av sakernas tillstånd är att det är svårt att växa och frodas på skuggsidan. Det är få växter som är anpassade för det. Alla är inte maskrosbarn. Det krävs så mycket mer näring, omvårdnad och kärlek för att lyckas. Det hjälper inte att man planterar fler och fler växter, ofta importerade från exotiska miljöer och inte alls anpassade för svensk skuggtillvaro, om förutsättningarna för dem att växa till sig inte finns där. Att sedan i uppföljning efter uppföljning jämföra de frodiga växterna från solsidan med de som har halkat efter på skuggsidan skapar bara en massa missförstånd. Att dessutom skylla på att de är importerade och därför inte lyckas med sin utveckling blir ännu mer fel. Ni fattar säkert metaforen.

Den som mår bra kastar inte sten och bränner bilar. Omöjligt. Snarare ropar den på hjälp. Se mig. Förstå mig. Hjälp mig. Jag är vilsen. Att peka finger åt dem är dödfött. Hjälper nada. Uppmuntrar till mer vandalism möjligtvis. Ja. Ska vi då bara se på och tycka synd om dem? Nej. Vi behöver tänka om och göra rätt istället.

På en punkt kan jag, och detta bär mig enormt emot, hålla med SD om att man måste föra en ansvarsfull invandringspolitik (vill också påpeka att jag är allergisk mot ordet ”invandrare” och skulle helst av allt stryka ordet från all framtida användning). Men någon måste ärligt och uppriktigt ta ansvar för den politik som förs, våga säga att den inte fungerar tillräckligt väl. Som det är nu känns det som att de etablerade partierna sopar det jobbiga under mattan och låtsas som att det regnar. Av rädsla för att trampa fel på det politiska minfältet. Men allt hänger ihop. Orsak och verkan, ni vet. Vi sitter alla i samma båt och det som sker i ena änden kommer ge återverkningar på den andra. Vi måste behålla jämnvikten annars kantrar båten. Det kan inte komma som en överraskning för någon. Ingen revolution utan orättvisa.

Så vem har modet att säga att politiken som förs idag inte fungerar? Jimmie Åkesson får inte vara den enda. Vi spelar alla i händerna på de främlingsfientliga strömningar som finns. Då menar jag verkligen alla. Politikerna som är ytterst ansvariga men inte säger hela sanningen, vi som ser på och duckar (inklusive undertecknad) och stenkastarna själva som lever upp till de fördomar som finns. Alltså bör vi alla ta ställning. Utan undantag.

Vi är ett öppet land och det ska vi fortsätta att vara men vi måste ta ansvar för de baksidor som kan uppstå om man inte sköter om alla blommor i trädgården. Ju tidigare man inser att blommorna på skuggsidan behöver mycket mer resurser för att växa och inte mindre desto snabbare kommer stenkastningen att avta. Det är jag övertygad om. När vår trädgård på skuggsidan väl blommar och frodas kommer det inte spela någon roll varifrån de vackra blommorna ursprungligen kom.

Detta inlägg kan du också läsa på aftonbladet.se/debatt. 

Bild

Mamma mia

Mamma mia

Min mamma Rosa är världens bästa och sötaste mamma. Bara så att ni vet.

Syns man inte finns man inte – konsten att sticka ut

Fick ett fantastiskt gensvar av er på inlägget Söka jobb som att dejta där jag liknade jobbsökarprocessen vid dejting. I båda fallen handlar det om matchmaking. Först måste vi hitta varandra. Därefter gilla varandra. Slutligen vilja tillbringa tid tillsammans med varandra. Tycke måste uppstå.

För att komma så långt behöver en massa saker först falla på plats. Det räcker t. ex. inte att jag dras till företaget och verkligen kan se mig själv som anställd där. Inte ens att jag är helt övertygad om att jag har alla egenskaper som krävs och goda förutsättningar att göra ett kanonjobb. Inte heller att jag har paketerat det så bra jag kan och gör mitt bästa för att bli upptäckt i vimlet. Nej, nej. Det räcker inte. Det krävs mycket mer än så. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad.

– Hej, hej! Här är jag. Kolla vad jag kan. Duktigt eller hur? Visst skulle vi vara det perfekta paret? Vad säger du? Hallå! Hallllååååååå!!!!???? Men svara då….

Ingen reaktion eller återkoppling är det värsta. Det är verkligen som att gå förbi den där supersnygga killen som inte ens kastar en blick på en. Att vara helt osynlig stärker inte direkt ens självförtroende. Ännu svårare är det om föräldrarna först måste välja ut och godkänna en innan man får gå vidare. Nu undrar ni säkert vad det är jag svamlar om men det är så det känns när ett rekryteringsbolag filtrerar ens försök att nå fram. Kliniskt, rationellt och oerhört effektivt. Inga eller mycket få känslor inblandade. Svårt att försöka sälja in sin personlighet när det mest handlar om att bocka av rätt egenskaper. Förlorad är man om man inte lyckas tolka signalerna i annonsen rätt och formulera ens eget erbjudande så att det faller alla i smaken. Ibland är man förlorad oavsett för jag har förstått att det många gånger finns krav som inte är öppet uttalade, typ en viss ålder eller erfarenhet krävs. Jag är inte helt säker men ibland känns det som att det räcker med att hårfärgen är fel. Eller kan det kanske vara namnet?

Svårt att veta. Frågar man varför får man alltid snygga svar tillbaka. Ingen säger att ”Du är för gammal. Vi tror inte att du kommer snappa tillräckligt fort.” eller ”Nja, vi är lite osäkra på om du skulle klara av det här eftersom du inte har jobbat med oss förut.” eller ”Du formulerade ditt personliga brev lite för personligt så vi blev fundersamma om du kanske är lite för mycket. Av allt.” Istället är det oftast ”Vi har fått väldigt många ansökningar och har valt att gå vidare med några. Du är inte en av dem men vi behåller gärna ditt CV.”

Hur tolkar man ett svar som lämnar en som ett frågetecken. Vad var det som inte riktigt räckte till denna gång? Var jag för tradig eller för personlig? Skulle jag har skrivit si eller så? Sagt ditten istället för datten? Verkar jag för desperat eller lyser det igenom att jag inte brinner helt och fullt för detta ännu? Svårt att veta. Behöver någonting ändras på till nästa gång eller var det bara så att alla alltid är så mycket bättre och vassare än vad man är själv.

Som sagt har jag ingen aning eftersom jag inte riktigt lyckas nå ända fram. Någonting verkar fattas men vad? Säg det den som vet. Kanske söker jag på fel plats. Kanske är vi för många som vill samma sak. Kanske är det så kinkigt att varje ord måste vara perfekt och tillrättalagt innan någon återkopplar och bokar intervju med en. Kanske måste man ha ett jobb för att få ett jobb. Kanske måste man gasa mer. Eller kanske ska man tagga ned lite….. Eller kanske man måste använda alla kontakter man har så att någon tipsar en om jobb innan andra hinner anmäla sitt intresse. Vem vet. Vem vet. Inte jag i alla fall. Ännu. Vet du?

Bild

Shop until you drop

Uttrycket Shop until you drop gäller inte för mig. I mitt fall heter det snarare Drop before you shop. Det som en gång i tiden var bland de roligaste nöjena man kunde ägna sig oss är numera bara tröttsamt. Fötterna värker avsett skor. Hittar jag något jag gillar är det troligtvis inte det jag behöver eller så är det för dyrt. Ju mer jag letar desto mindre hittar jag och desto mindre behöver jag. Hinner bli helt slut innan något är inhandlat. Om det blir det överhuvudtaget.

Ibland klickar det dock och då kan jag komma hem med så konstiga saker som t.ex. häromdagen då jag letade efter en lite större väska men kom hem med ett par skinnshorts och en skinnkjol. Det kändes helt rätt att införskaffa båda dessa samtidigt. De tar inte alls ut varandra och ett par skinnshorts klarar man sig inte utan. Inte om man är i min ålder och bara längtar efter att visa upp de vita välsvarvade benen.

Idag blev det bara drop och inget shop alls. Agerade sällskap till Fille som skulle inhandla en kostym. Som den äkta son han är hittade han inte det han sökte och vi gav upp våra försök. Det största utbytet av dagen var att vi två fick umgås och att vi stötte på en massa trevliga bekanta som härliga Dennis och ”hans lilla hjärta”. Det blir man också riktigt glad av. I synnerhet var det bra temperaturmätare på Filips trendkänsla. Dennis och han var nästan identiskt klädda. Pluspoäng till båda!

Nu pausar vi shoppandet until next time…

Konsten att vända en kurva

Att livet går upp och ned är vi alla förtroliga med. En dålig händelse drar gärna med sig en till och så åker man utför. Har man flyt så har man mycket flyt och då leker livet. Ibland är det svårt att förstå vad det är som gör att det ena ger det andra. Handlar det om karma? Eller sitter det i huvudet? Högre makt eller öde? Kanske rent av slump, intuition eller magkänsla. I vilket fall som helst är det för mig en gåta hur vissa saker hänger ihop. Visst har jag som alla andra funderat över de stora sammanhangen i livet och pendlat mellan olika förklaringar utan att kunna finna svaret. Förmodar att det också så kommer att förbli. Facit lär man inte riktigt hitta innan allt är över.

Oavsett hur allt hänger ihop så finns det situationer i livet som är fantastiskt smutt sammansatta. Som idag. Vaknar med lätt huvudvärk och en viss nedslagenhet över hela arbetssökarsituationen. Trots en fantastiskt trevlig dag igår, full av nätverkande, kom jag hem med mer oro än hopp om snabba lösningar. På något vis lyckades de olika samtalen bara ytterligare befästa min oro över hur svårt det kommer vara att tränga igenom bruset. Suck. Pust. Skit. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Det är nu som det oförklarliga sker. Kraften som lyfter mig. Millimeter för millimeter. Steg för steg. Som på beställning träder mina fina vänner in. Några helt ovetandes om att deras budskap har en sådan precision och träffsäkert som om de hade läst mina tankar. Som små tecken till mig att rycka upp mig. Inte deppa ihop. Tänk på det som är viktigt i livet. Jobbet är bara en del av det, inte allt. Njut av det du har, av det fina livet har att erbjuda. Det otroliga är att uppmaningarna kommer i random form. Ett inlägg på Facebook. Lite senare ett uppmuntrande mejl. Några meddelanden. En lunchdejt. Och jag har glömt att det är jobbigt. Kan skönja ljuset.

Hur det än hänger ihop så funkar det. Universums krafter, eller ska jag kanske skriva sociala mediers krafter, och mina vänner har sett till att kurvan har ändrat riktning och är på väg upp igen. Var och en på sitt sätt. Precis det jag behövde höra levererades precis då jag behövde höra det. Man kan bli troende för mindre.

Bild

Det bästa i mitt liv…

Det bästa i mitt liv...

…är att jag är mamma till två underbara söner. Om det finns någon prestation värd att belönas för så är det att ha fostrat dessa fina killar. Stolt är jag. Oerhört tacksam för att livet har belönat mig med dem.

Lite vemodig över att tiden går så fort och att de nu är unga vuxna män som inte behöver sin hönsmamma i samma utsträckning som tidigare. I mitt hjärta är de fortfarande de där glada snälla småkillarna som tror att de är tvillingar och som bombarderar mig med ”Visst mamma?” varje gång de vill få sitt eget påstående bekräftat. Som leker, gnabbas och kramas om vartannat. Ens barn förblir alltid ens barn även som vuxna.

I vilket fall som helst vill jag hylla mina söner för att de ger mitt liv den största mening. Ger mig hopp och fyller mitt hjärta med en massa kärlek. Jag må vara en hönsmamma men jag är en framgångsrik sådan. Belöningen är den bästa tänkbara.

Mamma älskar er killar!

Livet förbereder mig för något stort

Den arbetslösa tillvaron, eller snarare den oanställda tillvaron som Stefan Hyttfors väljer att uttrycka det, är fylld av arbete. Hårt och slitsamt arbete. Arbetslösheten är inte förlagd på kontorstid utan pågår non-stop. Både knopp och kropp är konstant involverade. Som anställd kan man lämna arbetsbekymren kvar på arbetsplatsen när man åker hem för dagen men som oanställd bär man dem med sig. Hela tiden. Dygnet runt.

Nu har jag redan i mitt första inlägg erkänt att jag är ett kontrollfreak som inte gillar ovissheten som denna tillvaro bär med sig. Om det kommer finnas någon som helst mening med min oanställda tillvaro så kommer det vara att den verkligen övar upp mitt tålamod. Det är någonting som jag behöver bli bättre på. Trodde faktiskt när jag gav mig in i det här att jag skulle hinna njuta lite mer av den arbetsbefriade tiden. Jag hade fel. Det går inte riktigt att slappna av och njuta av tiden när den går så fort. Kanske har det något med behovstrappan att göra. Vissa grundläggande behov vill man ha lösta innan man kan bygga på andra delar. Att ha ett arbete och en säker försörjning hör till de grundläggande behoven.

Egentligen har jag ingen som helst tvekan om att jag snart kommer hitta min drömarbetsplats. Rent rationellt behöver jag inte oroa mig kring de grundläggande behoven heller. Kommer ha mat på bordet ganska länge till. Ändå är känslan den att tillvaron är osäker. Om jag känner så efter några månader hur jobbigt är det inte då för de stackare som riskerar att bli utförsäkrade. Tror inte att någon människa kan njuta av tillvaron då.

Det är en förberedelsetid. En mellanfas man måste igenom. När den här tiden är förbi för min del kommer jag absolut vara mycket klokare, mycket mer medveten om sakernas tillstånd och med en massa insikter om hur det borde vara. Närmare politiken än så kommer man inte. För det är på det viset att politik är mycket viktigare för oss när vi behöver förlita oss på den i något skede än den är för oss när vi är trygga och har det bra.

Avslutar med kloka ord från en okänd person. En filosofi som jag vet stämmer:

”An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means it’s going to launch you into something great. So just focus, and keep aiming.”

Bild

Billans bakverk dagen till ära

Billans bakverk dagen till ära

Idag fyller världens bästa Dario år! Den lille glade killen har blivit hela 23 år. Otroligt så fort tiden går. Passade på att uppvakta guldgossen med lite god mat och en ny bakelse. Lyckades ganska väl med bakverket. Mäktig, god och riktigt snygg. Precis som födelsedagsbarnet!