Författare: I knopp och hjärta

The real housewife of Haninge

Hemmafrutillvaron som jag nästan lever eftersom stor del av dagarna tillbringas hemma är ganska kul. Om jag hade en bra anledning som t. ex. små barn eller extra mycket pengar på sparkontot skulle jag kunna ge järnet fullt ut. The real housewife of Haninge. Why not?

Gillar att laga mat. För det mesta. Älskar att baka. Tvätta har jag rutin på sedan småbarnsåren och alla träningsår därefter. Stryker gör jag stötvis och städar allt mindre och mindre men kan naturligtvis inte skippa det helt. Stora projekt vågar jag inte påbörja för då blir jag uppslukad. Det börjar med en sak och slutar med en totalrenovering eller byte av möblemang eller kanske ännu värre, en flytt.

Den glamourösa delen med lång sovmorgon, mycket luncher, shopping och spabehandlingar är jag en jäkel på. Saknar bara lite extra egna resurser eller en rikare man. Sorry baby!

Så med en sann real-housewife-anda har jag varit ute och shoppat. Bara det bästa är gott nog. Nu har vi förnyat oss med ett nytt strykjärn, ett av de bästa av bäst-i-test modellerna, och ett strykbräde som skulle kunna liknas vid en formel 1 bil. Om inte bäst så absolut dyrast. 10 års garanti avgjorde det hela. Ett racerbräde! Inget lämnas åt slumpen här. Slätt ska det bli!

Ett litet problem dock. Brädet får inte plats i skåpet där det är tänkt att det ska stå så nu kanske vi måste bygga om för det känns inte ok att ställa det i garderoben. Oj, oj! En möjlig dominoeffekt på g….

Love to hate – på gränsen till sammanbrott

Efter denna fredag vet jag inte om jag hatar att älska eller älskar att hata detta land. Ibland bara älskar jag det och ibland bara hatar jag det. Den som känner mig väl vet att jag ogillar byråkrati. Om det dessutom är helt ologiska krav som ska genomföras kommer jag slå bakut. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap har jag behov av serbiska handlingar. Mitt ID-kort löper ut i november så jag bestämde mig för att förnya det nu när jag är här. Det skulle jag inte ha gjort!

Myndigheter och deras bemötande av klinter är någonting som väldigt ofta är obeskrivligt kundovänligt här. Dessutom är det postkommunistiskt stenålders. Har många gånger lekt med tanken på hur mina svenska vänner skulle uppfatta systemet om de betraktade eller lyssnade på konversationer som utbyts mellan tjänstemännen och oss sökanden.

Jag är född i Belgrad, Jugoslavien nuvarande Serbien. 1985 gifte jag mig i Sarajevo, också Jugoslavien på den tiden men numera Bosnien och Hercegovina. Någon gång därefter bytte jag handlingar för att ha uppdaterad version med mitt nya efternamn. Detta jobbade jag på otaliga semestrar eftersom det ständigt uppstod något fel i underlagen som gjordes. Underlagen är alltid i pappersform, gärna med stämplar och underskrifter på. Ibland tror jag att alla felen gjordes med flit för att man ska komma tillbaka och begära nya papper. På så sätt får tjänstemännen en maktposition och möjlighet att bli ”mutade”. Efter att man bollas runt mellan kontor och luckor är man beredd att dra i alla trådar som kan hjälpa en att lösa ärendet.

Alla mina ändringar gjordes under epoken i forna Jugoslavien. Efter kriget och upplösningen behövde vi helt plötsligt skaffa olika underlag från två olika länder.

För att förlänga mitt ID-kort behöver jag
– bevis om medborgarskap (hämtas i min pappas födelseort ca 139 km från Belgrad)
– födelseattest
– bevis om att jag bor längre än 60 dagar utanför Serbien för att påskynda ärendet
– blanketter för att fylla i (köps vid en separat lucka och betalas in i bank innan de lämnas in)
– mitt gamla ID-kort
– kopia på min flygbiljett hem (också för att påskynda ärendet).

Hade allt som behövs! Trodde jag. Det visade sig att alla handlingar har mitt rätta nya ( 28 år gamla) efternamn men inte datasystemet. Där står mitt flicknamn kvar. Tjänstekvinnan förstår inte varför och ber mig gå till kontoret som utfärdade mitt ID-kort först.
– De får rätta sitt fel först eftersom det är de som har missat att uppdatera ändringen i datasystemet. Vill de inte hjälpa er kan ni komma tillbaka, säger hon.

Ok, beger oss dit, pappa och jag. (Pappa är min följeslagare eftersom han har mer koll på var alla kontor ligger). Chefen för kontoret kollar med kvinnan som kan rätta till felet i systemet men hon svara att det inte går utan en kopia på ett giltigt vigselbevis där det nya namnet finns med. Vi måste vidare till vigselförrättarkontoret tvärs över gatan eftersom de förmodligen har en kopia av vårt vigselbevis. Någonstans någon gång verkar man ha sett något papper som bevisar mitt nya efternamn. Det syns ju trots allt på alla handlingar jag har uppvisat. På vägen ut frågar mannen:
-Ni bor i Sverige eller hur? Skulle min son på något sätt kunna bosätta sig där? Han ler lite finurligt.

Vi går vidare till den nya tjänstekvinnan som är vårt sista hopp.
– Näe, ni har inte lämnat in något vigselbevis. Här syns ingenting i systemet. Ni får skaffa ett nytt i Sarajevo där ni är vigda.

Ni förstår säkert att det är här både mitt och pappas tålamod tryter. Vi har försökt hålla vår svenska inställning hela vägen men här rasar fasaden.
– Det är inte mitt problem att ni har felat, säger jag. Har lämnat in allt redan på 80-talet.
– Vi har ändrat lagarna för fem år sedan och allt måste bokförs in på nytt, säger hon som den mest självklara sak i världen.
– Jag bryr mig inte om era lagar för jag gifte mig 1985 och ändrade alla era dåvarande fel inklusive namnet redan då. Felen får ni rätta själva nu! €$#{£!!!

Efter att ha brutit ihop i flängandet mellan kontoren och tjänstemännen i 40-gradig värme med en 77-årig pappa i släptåg som dessutom hade fler andra ärenden att uträtta går vi tillbaka till det första kontoret. De är vårt enda hopp! Gubben med sonen vill jag inte tillbaka till och Sarajevo hinner jag inte till denna gång. Väl framme är jag nästan gråtfärdig vilket kvinnan ser.
– Vänta, jag ska se med chefen vad vi kan göra. Efter en stund kommer hon tillbaka och säger – Vi kan hjälpa dig!

Detta var fredag. Mina handlingar blir klara på tisdag. What??!!! Är det nu jag skulle ha belönat henne med en kaffepeng eller chokladask eller räcker tack så hemskt mycket? Ska jag vara glad för att hon hjälper mig eller arg för att hon med berått mod skickade iväg oss på denna turné mellan kontoren? Jag vet inte. Känner mig kluven och helt konfunderad. Konstaterar att ingenting är möjligt här samtidigt som allt alltid är fullt möjligt. I landet med en byråkrati som inte är av denna världen.

Livet i 180

Befinner mig på besök i min födelsestad Belgrad. Landade igår förmiddags. Rakt ned i 40-graders värme. Det går inte att titta ut mitt på dagen utan att smälta bort. T.o.m. sent på kvällen är det runt 30 grader. Stan blir som en stor kittel under de varma semestermånaderna.

Trots min korta tid på knappt ett dygn och mestadels av tiden tillbringad inomhus har jag hunnit med massor. Förstår inte riktigt hur det går till. Här är tempot högt utan att det syns utåt. Otålighetens förlovade land. Allt är nära och allt är tillgängligt nästan hela tiden. Restauranger, bagerier, klubbar och butiker har öppet dygnet runt. Några stänger vid 22.00 men resten håller öppet. När dygnet utnyttjas till max hinner man med mer. Livet kan då gå i 180!

Minns en sommar i början av 90-talet när min svägerska var på besök hos oss i Sverige. Detta var juni månad och hon kunde inte riktigt förstå var alla människorna och barnen höll hus. Det var så tyst på gårdarna runt om. ”Var är alla?” undrade hon. Inget man kan undra över i Belgrad. Alla är ute på kvällarna. Såg verkligen alla generationer ute på stan igår. Pensionärer som ungdomar. I samma park, på samma gator och caféer. Sent på kvällen dessutom. Verkligen alla tar sig ut och umgås. Underbart! Detta folk är verkligen socialt begåvade. Den sinar heller aldrig, denna törst efter att umgås och snacka. I like! Känner mig hemma.

Makarska en ort av betydelse

Min semestervecka i Makarska tar slut om några timmar. Istället för att passa på och ta några sista dopp och pressa i solen, fördriver jag tiden i skuggan på café DiVino. En ny och trevlig upplevelse, som ett vitt hav av renhet och ljus. Cafét ägs av Alen Bokšić. För den insatte i fotboll är namnet känt eftersom Alen är en av de stora kroatiska fotbollsspelarna. Väl värt att våga titta in här om ni är i krokarna. Ligger intill strandpromenaden. Man kan nästan doppa tårna i vattnet från cafét.

För 35 år sedan träffade jag min stora kärlek i Makarska. Vi fattade inte då att vi skulle bli ett par för livet sju år senare. Makarska har därför en viktig plats i mitt hjärta och det var roligt att upptäcka den på nytt. Verkligen på nytt för det är inte mycket som man känner igen. Orten har ändrat karaktär och är mycket mer turistig. Synd tycker jag. De yngre gästerna gillar säkert det.

Trots det har vi hittat många pärlor som vi varmt kan rekommendera. Förutom DiVino måste ni besöka restaurang Ivo som serverar ortens bästa fisk. Om ni vill lyxa till det lite kan ni med stor rekommendation välja rött eller vitt vin med, för oss alla kända namnet, Zlatan, som betyder ”gyllene”. Har inga kopplingar till allas vår Zlatan men lika kraftfullt och högklassigt som han är är också vinet.

Båtutflykt till närliggande öar Hvar och Brač är bra ombyten. Fantastiskt badvatten och genuina miljöer. På båten bjuds det på gratis ”rakija”, det lokala brännvinet, vilket kan bli lite för mycket för vissa turister eftersom det slår hårt mot huvudet i värmen. Kan bero på att en del shotar den istället för att smutta och njuta.

Under veckan har vi haft några riktigt minnesvärda möten, förutom Alen själv också våra hotell- och strandgrannar, en massa trevliga servitörer och barägare och till sist men inte minst några underbara ungar. Silvio, den lilla söta romska pojken som är ortens maskot samt Marija den sötaste och smartaste åttaåriga tjej jag har träffat. Men den mest intressanta upptäckten var Sadeta, en bosnisk kvinna boende i Norge, och hennes undersköna 12-åriga dotter Alma (jag tror att jag i henne har scautat en kommande supermodell). Sadeta är en säregen och helt underbart avväpnande varelse. Hon tar en med storm. Det är dessa möten som lämnar avtryck och avgör hur bra semestern blev.

Känner mig nöjd med denna vecka. Vem vet vilka resultat den genererar om 35 år.

Hennes glans kan du också sola dig i

Läste följande artikel i Aftonbladet där en ung manlig landslagsspelare hånar en kvinnlig ”kollega”. Varför tar han sig sådana friheter? Okunskap eller osäkerhet? Jag brukar rationalisera det mesta i hopp om att finna en förklaring till ett visst beteende. Förstå varför vissa gör som de gör eller tänker som de tänker. Just nu lyckas jag inte riktigt förstå varför fotbolls EM för damer genererar så mycket näthat. I Sverige 2013. Vad handlar det om? Varför sker det? Måste vara samma mekanismer som vanligtvis ligger bakom all sorts intolerans d.v.s. bristande trygghet i den egna personligheten eller i det här fallet könsrollen. Samma mekanismer som förtrycker homosexuella manliga fotbollsspelare förtrycker även de kvinnliga. Förtryckarens mekanismer är alltid sprungna ur egna tillkortakommanden och har ingenting med personerna den riktar sig till att göra. För inte är det fel på fotbollstjejerna, de gör bara det de tycker om att göra och det de är riktigt bra på. Något som borde glädja oss andra och inte tvärt om. Till den unge mannen skulle jag därför vilja skicka följande budskap:

Tjejer idrottar, om du inte visste det. Springer, simmar, cyklar, gymnastiserar. Tjejer boxas och utövar kampsporter. Judo, karate, brottning, boxning. Tjejer utövar bollsporter. Tennis, basket, volleyboll, bandy, hockey, handboll OCH fotboll. Är det konstigt tycker du? Eller kan det verkligen vara så att du inte hade en aning om att de kan allt det där? Kanske är det bara fotboll som du tycker är konstigt att tjejer spelar? Blev du så förvånad över att tjejer också kan sparka boll så att du var tvungen att håna en landslagskollega? Känner du dig hotad på något sätt? Hon kommer inte att ta din plats, det hoppas jag att du vet. Hennes sexuella preferenser har ingenting med dig att göra och kommer aldrig att påverka ditt eller hennes fotbollsspel för den delen. Varken fotbollsspel eller preferenser smittar. Ingenting att oroa sig för. Om hon misslyckas har det inte med dig att göra för hennes misslyckande är bara hennes. Om hon lyckas har det ännu mindre med dig att göra så du har ingen anledning att vara rädd. Hennes glans däremot kan du också sola dig i. Om du vill. Det enda du behöver göra är att öppna ögonen och bli lite mer upplyst.

Ung + Gammal = Kärlek

Helt på egenhand och utan min eller makens påverkan har våra två grabbar, 23 och 25 år gamla, bestämt sig för att åka ned till Sarajevo och hälsa på sin 80-årige farfar. Samtidigt passar de på att träffa och lära känna sin 3-årige kusin och att umgås med sin 30-åriga farbror och hans gravida hustru. Efter fem dagar hos farfar fortsätter de vidare till Belgrad där mormor och morfar, 72 respektive 76 år gamla väntar på att förutom dessa två unga män även hysa in kusinen Igge, flickvännen Malin och kompisen Jocke, alla med ett åldersspann på mellan 20 och 25 år.

Underbart tycker jag! De prioriterar att umgås över generationerna framför att åka iväg på en röjarresa någon annanstans. Visserligen kommer det röjas en hel del i Belgrad, vars uteliv på senare tid jämförs med Berlins, men det är fortfarande så att man äter, sover och umgås hos och med mormor och morfar på dagarna. Detta är jag väldigt glad och stolt över, att de faktiskt värdesätter och uppskattar det utbytet. Kanske är det ett sydländskt familjearv och en mer påträngande generationsgemenskap som mest ligger bakom deras beslut eller så är det bara ren och skär kärlek. Vilken anledningen är är mindre viktigt. Huvudsaken är att de umgås över generationerna.

Ibland kan jag t o m bli lite sotis över deras goda relationer. På något vis har de mer förståelse och tålamod för varandra än vad vi 50-åringar lyckas uppbringa gentemot våra föräldrar och barn. Det kanske är så att de riktigt unga fortfarande har en naiv optimism till allt och alla och de äldre har sina besvikelser och missnöjen bakom sig vilket gör mötet friktionsfritt. De bara trivs ihop.

Jag skulle önska att det var mer så överlag, att generationer får mötas oftare. Som i alla andra sammanhang skulle toleransen för varandra öka och insikten om våra olika skeden i livet bli ännu större. Att lyssna på varandras berättelser, att sätta sig in i varandras tillvaro att lära känna varandra bättre. Det ger så mycket mer.

Den första dagen

Idag har jag varit med om en helt ny upplevelse. Jag var på Arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv. Den här dagen bävade jag för. Försöka undvika den men utan framgång. Hade en massa fördomar om hur det ska kännas att officiellt vara inskriven som arbetssökande. Ville egentligen slippa all byråkrati som följer med den. Otaliga blanketter, om än digitala sådana, intyg och betyg, ansökningar och uppföljningar som ska samlas in och registreras. Allt för att man inte ska stå där utan ersättning den dagen det kommer behövas. Det finns lite luft kvar innan dess men för säkerhets skull.

En del av fördomarna besannades. Det var rätt så långa ringlande köer av folk som väntade på sin nummerlapp. Olika ärenden som ska sorteras och fördelas mellan tjänstemännen (läs: kvinnorna och en kille) som ropade in oss till ett bord med en dator. Ordentlig som jag är när det gäller att vara ute i god tid, var jag bland de första i kön. Det är jag tacksam för. Trots min framförhållning där jag redan hade matat in alla nödvändiga uppgifter så tog inskrivningsproceduren mer än 45 min. Kände mig nöjd över mig själv och över att jag slapp tillbringa någon timme extra i den stora salen där en massa andra arbetssökande trängdes kring det begränsade antalet tillgängliga datorer.

Gillade verkligen Cecilia som tog hand om mitt ärende. Hon överträffade mina förväntningar vad gäller bemötande och inställning. Som ni förstår var de inte höga när jag gick dit. Hon skötte det snyggt och smärtfritt så jag gick därifrån rätt nöjd med upplevelsen. Om jag ska jämföra med någonting så skulle det vara som att lämna blod eller få spruta, vilket jag hatar, utan att ens märka att man har gjort det. All cred till Cecilia!

Och en sak till hör ni, när mina uppgifter om ålder, erfarenhet etc var inmatade kom det upp en liten återkoppling från systemet om att det finns goda förutsättningar för mig att hitta jobb. Wow, hur kunde systemet klura ut det så fort kan man undra? Kanske för att man för att få ut ersättning så småningom måste kryssa i rutan att man är sökbar eller anställningsbar över hela landet. Så någonstans i detta avlånga land kanske det finns en tjänst som jag kommer passa perfekt för. Frågan är bara om min kära make är beredd att lämna sin verksamhet för att hänga med mig till någon avlägsen ort någonstans i Sverige eller om jag måste lämna honom för att kunna bli anställd. Oklart. Och lite skrämmande. Vilket det blir får framtiden utvisa.

Sociala medier ”gone bad”

Firade Midsommar med goda vänner. Massor av trevligheter och en hel del foton tagna. Ett av dem levererades via Facebook paketerat i en Photomaniaram. Klickar fram fotot för att se bättre och hamnar på en sida som jag inte kan klicka mig bort från. Lyckades varken backa ut eller välja bort detta. Reflekterade överhuvudtaget inte på vad det var för sida utan var mest irriterad över ett så ”påträngande” sätt där du mer eller mindre tvingas att trycka på en bekräftelseknapp för att ta dig ut ur sidan. Vet att jag borde ha varit mer redig och rationell och hittat annat sätt att ta mig ur situationen men det var jag inte just då. Var mest irriterad som sagt.

Kort efter detta misstag börjar jag få en massa mail med flörtinvitationer från intresserade killar. Det visade sig att jag utan mitt godkännande (eller åtminstone ett omedvetet sådant genom en feltryckning) har hamnat på en dejtingsajt som heter Zoosk. Så nu tvångsdejtar jag. Helt ooootrooooligt! Hur sjutton kan det gå till? Eftersom jag inte har varit inne på den sajten kan jag inte se vad det är för någonting dessa trånande killar ser. Hur mitt dejtingkonto ser ut. Själv misstänker jag att den har kopplat ihop mitt Facebookkonto till dejtingsidan. Helt utan mitt samtycke. Sjukt!

Genast försöker jag kontakta någon på Zoosk men detta företag verkar inte nåbart. Försöker avprenumerera mailet med alla dessa inviter men utan framgång. Har förstått att det finns en gräns på 10 dagar från avbokningstillfället innan mailen måste upphöra att komma och innan man kan anmäla detta vidare till andra instanser. Naturligtvis har jag blockerat applikationen på Facebook. Upptäcker samtidigt att Facebook inte heller är enkelt att kontakta. En djungel av knapptryckningar och specifika frågeställningar som man måste gräva sig igenom. Och ändå hittar jag ingenstans där just mitt specifika problem finns beskrivet. Det känns som att man medvetet försvårar kontakterna. Finns inget utrymme för fritextanmälan.

Nu väntar jag på att mailen ska upphöra att komma. Samtidigt börjar jag fundera över om alla dessa killar som ”Puzz”, ”Manuel” och ”Deluxlt43” verkligen existerar eller om de är autogenererade på samma sätt som mitt konto skapades. Ve och fasa om mitt namn på motsvarande sätt figurerar i någon killes mail där jag påstås vilja flörta med honom. Tänk om mailen upphör att komma till mig men ett konto med mitt namn och bild finns kvar på Zoosk?! Jag vill ju inte in på sidan och rota för då lär Zoosk uppfatta det som en bekräftelse och godkännande av mitt konto.

Hur kan man på ett seriöst sätt bedriva en verksamhet där du ”kidnappar” in användare? Tvingar in dem i din applikation. Det kan inte vara en affärsverksamhet med ett långsiktigt tänk. Eller så är det bara extremt dåliga utvecklare utan känsla för användarvänlighet som ligger bakom det hela? Hur som helst vill jag uppmana alla till att vara mycket mer försiktiga med de knapptryckningar ni gör även när ni befinner er på säker mark, vilket jag trodde att Facebook var. Såvida ni inte vill ”dejta” och ”flörta” frivilligt förståss.

Leva ”La dolce vita” och få betalt

Vissa jobb känns inte riktigt som jobb utan mer som ett betalt nöje. Tänk att få göra det man tycker är roligast och samtidigt få betalt. Låter inte det underbart? Hur många av oss kan säga att de har det så? Nu menar jag inte att man inte kan gilla sitt arbete utan att man får göra det som man mesta av allt tycker om att göra och att få göra det på arbetstid. Vad skulle du helst av allt gjort då?

Själv gillar jag när jag får vara kreativ. Har alltid gillat att skapa. Det ger mig en inte ro. Stora delar i jobbet som marknadskommunikatör utmanade den sidan hos mig. Inte så att jag fick skapa själv utan mer att jag fick vara med i valet och utvecklingen av idéerna. Bäst av allt var vägen till slutprodukten. Att få ta del av byråernas förslag var bland det roligaste. Likaså att få vara med på inspelningar eller fotograferingar. Nästan så att det kändes som att man fuskade på jobbet, inte som ett jobb.

På senare tid har jag funderat mycket på vilken inriktning jag vill att mitt kommande jobb ska ta. Tänk om jag skulle kunna tjäna pengar på det jag tycker om att göra mest. Skulle vara fantastiskt! Har inte helt identifierat vad ännu men nosat på vad jag gillar har jag gjort. Skulle vara kul att få skriva och få betalt. Eller varför inte baka och få betalt. Finns nog några riktigt roliga jobb som man skulle vilja ha. Önska får man göra.

I mitt fall kan det vara svårt men inte omöjligt att styra om karriären så här sent i livet. För mina barn däremot är alla dörrarna till drömjobben vidöppna. Att de hittar det de trivs med. Jag tror och hoppas att de båda är nära sin drömtillvaro och på rätt väg. Som förälder är man ofta där och påverkar deras beslut, medvetet eller omedvetet, alltid med ett gott syfte men som ändå kan vara i vägen för deras drömmar. Självklart vill man inte vara den som hindrar drömmar från att förverkligas. När jag tittar tillbaka på mina val så har några ogenomtänkta kommentarer från några vuxna i min omgivning hindrat mig från att göra det jag helst av allt ville göra. De förstod aldrig när de kommenterade hur mycket deras ord skulle påverka mitt yrkesval. Dessa ord avledde mig från att våga följa mina drömmar. Där är jag nog inte ensam. Säkert finns det fler som har liknade erfarenhet. När sen vuxenlivet tar vid skjuts drömmarna bort ännu mer. Synd.

Känns därför extra roligt att yngsta sonen Dario just nu får göra något som han tycker är riktigt roligt. Förra året fick han smak på det ljuva livet genom en inspelning som absolut gav mersmak. Han fick flanera längs med favoritstråken på Söder, uppvakta en söt tjej och få betalt för det. Rena drömmen! Resultatet kan ni se i denna Impulse reklam. I år är det ännu bättre! Tänk att få resa ned till Rom i sex dagar för att spela in reklamfilm. Agera turist och få besöka alla de finaste platserna samtidigt som du får betalt. Mycket bättre än så kan man inte ha det. La dolce vita på riktigt!

Min tidsmaskin är här

Nu startar min nostalgitripp

Om man inte har fattat att man är gammal så gör man det absolut när man ser hur man har bevarat de viktiga händelserna i livet. I vårt fall finns de rörliga bilderna på en massa VHS-band (ja ni läste rätt). Vet inte hur många VHS-spelare som vi har hunnit kassera utan att för den skull ha fört över de viktiga inspelningarna till DVD eller datorn. Katastrof. Eller kan bli.

Idag bestämde jag mig för att rädda det som räddas kan och införskaffade en VHS-DVD-spelare. Tillbaka till stenåldern men nödvändigt. Detta blev också startskottet på min nostalgitripp. Underbart! Det regniga vädret underlättar resan. Nu kommer det gråtas och skrattas så att det står härliga till. Så mycket fina stunder som ska återupplevas. För det är så att det är de fina man filmar och bevarar.

Hör av mig om en vecka eller så när min tidsmaskin har jobbat klart och jag är tillbaka i nuet 🙂

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: