Helt på egenhand och utan min eller makens påverkan har våra två grabbar, 23 och 25 år gamla, bestämt sig för att åka ned till Sarajevo och hälsa på sin 80-årige farfar. Samtidigt passar de på att träffa och lära känna sin 3-årige kusin och att umgås med sin 30-åriga farbror och hans gravida hustru. Efter fem dagar hos farfar fortsätter de vidare till Belgrad där mormor och morfar, 72 respektive 76 år gamla väntar på att förutom dessa två unga män även hysa in kusinen Igge, flickvännen Malin och kompisen Jocke, alla med ett åldersspann på mellan 20 och 25 år.

Underbart tycker jag! De prioriterar att umgås över generationerna framför att åka iväg på en röjarresa någon annanstans. Visserligen kommer det röjas en hel del i Belgrad, vars uteliv på senare tid jämförs med Berlins, men det är fortfarande så att man äter, sover och umgås hos och med mormor och morfar på dagarna. Detta är jag väldigt glad och stolt över, att de faktiskt värdesätter och uppskattar det utbytet. Kanske är det ett sydländskt familjearv och en mer påträngande generationsgemenskap som mest ligger bakom deras beslut eller så är det bara ren och skär kärlek. Vilken anledningen är är mindre viktigt. Huvudsaken är att de umgås över generationerna.

Ibland kan jag t o m bli lite sotis över deras goda relationer. På något vis har de mer förståelse och tålamod för varandra än vad vi 50-åringar lyckas uppbringa gentemot våra föräldrar och barn. Det kanske är så att de riktigt unga fortfarande har en naiv optimism till allt och alla och de äldre har sina besvikelser och missnöjen bakom sig vilket gör mötet friktionsfritt. De bara trivs ihop.

Jag skulle önska att det var mer så överlag, att generationer får mötas oftare. Som i alla andra sammanhang skulle toleransen för varandra öka och insikten om våra olika skeden i livet bli ännu större. Att lyssna på varandras berättelser, att sätta sig in i varandras tillvaro att lära känna varandra bättre. Det ger så mycket mer.