Med stigande ålder har jag blivit mer och mer lik mina föräldrar. Chockerande lik i vissa sammanhang. Ibland skrämmer jag mig själv när jag upptäcker en rörelse, grimas eller egenskaper som jag starkt förknippar med någon av dem. Vissa upptäckter är bara positiva och vissa är mindre smickrande. Kan vara något man har retat sig på hos föräldrarna som man nu själv har anammat. Förmodligen med den effekten att samma något istället retar mina barn som får se upp så att detta något inte dyker upp hos dem om ett antal år.
Rent fysiska likheter blir mer uppenbara av åldrandet. Det var mycket svårare att se likheter mellan en själv som ung och en delvis åldrad förälder. En av mina vänner, hon kommer säkert känns igen sig här, utryckte en gång att ju äldre hon blir i ålder desto närmare är hon sin mamma i ålder. Hennes mamma var ung när hon fick henne så den där skillnaden krympte med bådas stigande ålder. Så känns det även med dessa egendomligheten som man känner igen.
Själv var jag hos husläkaren idag, som råkar vara både mina föräldrars och hela min familjs husläkare, och han har full koll på vår genetik. Inser att jag lider av precis samma krämpor och utvecklar precis samma sjukdomar som min mamma. Och då har vi levt väldigt olika liv som borde ha lämnat större spår och gjort större skillnad mellan oss. Men icke, vi är nästan identiska istället. Sitter nu och funderar över vilka av dessa egenskaper som har gått i arv verkligen är bra och vilka som är mindre bra. Vill det sig illa kan man ha ärvt en cocktail av dåliga egenskaper från båda och har man tur kanske man har det bästa av det bästa. Återstår att se hur mycket starkare arv är än miljö.
Känner mig nöjd med resultatet. Vi gjorde vårt bästa gubben och jag. Nu är det upp till dem att förvalta det vi har påbörjat.
I knopp och hjärta 
