Det här inlägget har inget uttänkt tema. Det blir vad det blir. För det mesta får jag en liten snilleblixt, någon reflektion eller annan trigger som jag utgår ifrån när jag skriver ihop mina texter. Något som får igång ett ordflöde. #Blogg100 utmaningen, att skriva minst ett inlägg om dagen i hundra dagar, gör det svårt att pressa fram något läsbart varje dag. Mina idéer sinar i lika rask takt som dagarna flyr.

Så här in på dag nr. 55 i ordningen börjar jag svaja. De två senaste årens försök avbröts betydligt tidigare eftersom jag har svårt för att skriva utan inspiration. Ogillade starkt det urvattnade resultatet som jag till slut lyckades pressa fram.

Detta år får blir ett rekordår. Kommer fullfölja utmaningen och inte ge upp innan. Får acceptera att vissa inlägg inte skulle klara av mina vanliga kvalitetskontroller. Trams får utgöra utfyllnad när annat inte finns att tillgå. Att tillåta mig själv det är en stor framgång i sig. Vad det nu ska vara bra för att sänka sina egna krav, kan man undra. Det där med ”good enough” har jag aldrig riktigt tagit till mig men det kanske är dags nu. I så fall blir min lärdom av #Blogg100 utmaningen följande:

Sänk ribban emellanåt om du vill hoppa högt när det verkligen behövs.