Tjatar kanske ihjäl er med mina vinklingar kring jobb men eftersom jag har samlat ett helt förråd med tankar behöver jag också rensa ut det då och då. Så här kommer ytterligare en ingång som kan ge några av er som tampas med samma funderingar som jag lite skjuts i rätt riktning.

Under mina sista år på Telia hade jag närt tankar om att det skulle vara roligt att göra något annat. Gärna inom annan bransch än telekom. Men om jag fick önska skulle det vara i en verksamhet som bidrar till ett högre syfte. Något som skulle ge mitt hjärta och mitt samvete näring tillbaka. Vid en viss tid i livet inser man hur fort livet passerar och hur lite vi hinner göra för oss själva och andra. Tänk att få jobba med något som man gillar att göra och samtidigt hjälpa och förbättra förutsättningarna för de som behöver vår hjälp som mest. I min värld finns det inget större behov än att hjälpa små barn som far illa.

Detta var mina tankar. Ingenting mer konkret gjordes med dem. När sedan erbjudandet om avgångsvederlag dök upp var det just dessa drömmar som avgjorde utgången av mitt beslut. Kanske kan jag hitta ett nytt jobb där jag kan bidra på flera plan. Att just Plan skulle vara lösningen anade jag föga.

Omorganisationen blev en trigger. Innan dess hade jag inte hunnit göra slag i saken. Hann inte p g a det höga arbetstempot var en god anledning. En annan var att jag hade bott in mig, jag visste vad jag hade men inte vad jag kunde få. Hade en teori om att gräset inte är grönare på andra sidan. Man vet vad man har men inte vad man får. Allt det gjorde att jag inte var förberedd på att göra slag i saken och jaga mina drömmar. Jag var fast på en plats som kändes trygg.

Att vara trygg kan ibland likställas med feg. Något som jag inte vill identifiera mig med men kanske måste erkänna att jag till en viss del var. Så i detta fega oförberedda gräset är inte grönare på andra sidan tillstånd begav jag mig ut på jakt efter ett drömjobb.

Nu står jag där jag vill vara! Vägen hit har varit både lång och tuff. En Golgata. Den har stundtals känts helt hopplös och omöjlig. Drömmen skulle förbli en dröm trodde jag. Men jag kämpade på och gav inte upp. Jag stod upp för den även när jag tvivlade som mest. När dörrar slogs igen eller aldrig öppnades. När man inte såg det där gräset någonstans. Och just den envisheten och det fokuset ångrar jag inte för en sekund. Det har lett mig hit. Till den gräsplätten jag vill vara på. Här står jag nu och känner mig nöjd och glad!

Det går mina vänner. Det går att följa sina drömmar. Och det ante mig om inte gräset är lite grönare från det här perspektivet.