Från hjärtat

En vacker vacker själ – Jedna divna divna duša

Vissa själar är ämnade för stora saker. De behövs utan att vi förstår det. De uppstår för att förändra oss. De tar kraft i det omöjliga. De river ner våra murar och våra barriärer. Deras kärlek är överväldigande och får även det kallaste hjärtat att kapitulera. En sådan underbar själ tillhör Božo Vrećo. Denna vackra kloka varelse slår undan alla våra fördomar bara genom att vara sig själv. Han verkar inom ett extremt traditionellt område där oddsen för hans framgång egentligen är så små att det näst intill skulle kunna anses vara omöjliga. Men genom att vara ärlig mot både sig själv och sin omgivning blir hans äkthet, värme och enorma talang svår att motstå. Han bryter normer utan att ha det som ett syfte. Han vill bara få vara sig själv. Och vi låter honom få vara det eftersom hans fina sorgliga kärlekssånger talar till oss. Jag är helt betagen. Låt mig introducera er för honom genom en av hans sånger Lejlija.

BOZO-VRECO-moj-sevdah-cover-e1421352410574

Neke duše su namenjene za velike stvari. One su nam potrebne i kada to ne shvatamo. Nastaju da bi nas promenile. One nalaze snagu u nemogućem. One ruše naše zidove i barijere. Njihova ljubav je opčinujuća i čini da i najhladnija srca kapituliraju pred njom. Takva jedna divna duša pripada Boži Vreći. Ovo lepo pametno biće razbija sve naše predrasude samo kroz to što je ono što jeste. On deluje u izuzetno tradicionalnom području gde su uslovi za njegov uspeh naprosto nemogući. Njegova autentičnost i prema sebi i nama čini da ne možemo odoliti toj njegovoj iskrenosti, toplini i velikom talentu. On ruši norme i da mu to nije svrha jer samo želi biti to što jeste. Mi mu to i dozvoljavamo kroz njegove divne tužne sevdalinke koje nas dodiruju. Ja sam opčinjena. Dozvolite mi da vam ga predstavim kroz pesmu Lejlija.

Våga vara dig själv

Det här är så på pricken beskrivet. De tankar som snurrar i huvudet på många av oss som inte kan eller får göra anspråk på svenskhet. Skrivet av Pooneh Rohi, doktorand i lingvistik, och publicerad i SvD Kultur.

Vara vaksam. På sin vakt. Känslan i kroppen.

Den där känslan i kroppen den finns bara där. Den har egentligen ingenting med hur man känner sig att göra. Man kan känna sig väldigt svensk, uppfattas som en av de flesta i sin omgivning men ändå drabbas av otillräcklig svenskhet i vissa lägen. Be om ursäkt läget eller smälta in läget skulle det också kunna kallas. När kameleonten i en inte riktigt gör jobbet då kommer den.

Den där känslan i kroppen kan många andra grupper också identifiera sig med. Alla som inte passar in i ett givet sammanhang. Man är för liten, för stor, för grön, för gul, för gammal, för ung, för mycket eller för lite av något helt enkelt. När man inte tillhör den stora majoriteten kan man lätt drabbas av den där känslan. Den går igång när man får den där blicken, hör den där tonen eller bara känner att här sticker jag ut och det är inte ok. Det är då man ska tysta ned den där egna rösten i huvudet som vill tona ned det där utstickande och unika i en. Det där som gör att du är du. Vad andra förväntar sig av dig eller hur andra ser på dig får inte forma dig. Ingen ska behöva smälta in på andras villkor. Det vackra i livet är vår mångfald och våra olikheter. Det är då vi är som starkast och bäst. När vi utgör en enhet i ett större sammanhang och när bara vi kan tillföra det lilla unika som bara vi kan. När vi kompletterar varandra.

Trotsiga pensionärer

Finns det en trotsålder för pensionärer? Någon form av revolt mot hela livet och sina medelålders rediga barn. Börjar misstänka att det kan finnas det. Precis när man har kommit ur föräldrarskapets utmaningar och slipper handskas med trilskande barn då börjar nästa utmaning. Trilskande föräldrar. 

Har inget annat sätt för att beskriva det på. De där något åldrade individerna har slutar lyssna in och känna efter hur det förhåller sig med andras behov. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Istället lägger de allt fokus på sina egna. Fantastiskt bra! Det har jag peppar dem till länge. Får väl skylla mig själv när de sen ringer i tid och otid. De följer bara sin egen pensionärs tidtabell. De har helt glömt bort hur upptagen man är när man går till jobbet varje dag. Allt kretsar kring dem, vilket de på sätt och vis har rätt till, eftersom de är ursprunget till vår existens.

Vad är det då de gör dessa pensionärshuliganer? De vill precis som trotsiga barn ha uppmärksamhet. De har det tråkigt när tiden går långsamt. Då hittar de på en massa som involverar barn och barnbarn. Vill att alla ska äta hela tiden. De gnäller över att ingen frågar hur de har det fast man talas vid minst fem gånger om dagen. De är högljudda, glömska och kan allt själva. Om de vill att något ska hända då måste det hända på stört. De lyssnar på vad man säger men gör precis tvärtemot. De vet vilka trådar de ska dra i för att man ska få dåligt samvete och ge efter så att de får sin vilja igenom. 

Man tycker att de är besvärliga när de är här men man saknar dem när de inte är det. Oavsett vad de hittar på älskar man dem ändå. Får väl ge dem tid. Det blir nog bra när de har mognat lite till. De där kaxiga typerna. Pensionärerna.

Hand-i-hand genom livet

Såg detta gulliga äldre par passera förbi hand-i-hand. Vackert. Sött. De till och med gick på samma sätt. Det är väl så att man med åren liknar varandra mer och mer. Tar efter mimik, rörelser och tankesätt. Men det som är finast av allt är att de stöttar och håller i varandra. Hand-i-hand genom livet. Det är kärlek det.

 

Bara att njuta

Underbart med sovmorgon och inga stora uppgifter framför sig. Laga lite mat, ta det lugnt och umgås med familjen.

En långpromenad genom Slätmossens naturpark för att fylla lungorna med ny frisk luft. Våren nalkas på många sätt. Något att se fram emot.

Sköna stunder är alltid välkomna. Långfredagen får gärna bli lång om den är så här avslappnad.

  

Kycklingar är också barn

Igår läste jag som vanligt Metro på bussen och kan inte riktigt släppa en artikel om äggindustrin. Camilla Björkblom från Djurens Rätt star bakom den och ja den är säkert partisk men om en bråkdel av vad som står i den stämmer så är det hemskt. Och ja, jag är den största hycklaren av alla som fortfarande äter både kött och ägg och ändå förfasar mig över förhållandena för de stackars kycklingarna och hönorna. Oinsatt, med huvudet i sanden är vad jag är. Gissningsvis är jag inte ensam om att låtsas som att det regnar samtidigt som jag mumsar i mig mina ägg och kycklinglår. Bekvämt är vad det är. Det här har jag gjort i alla mina år och det är mycket lättare att fortsätta på samma spår än att ändra på sig och bryta mönstret. 

Nej, jag tror inte att äggindustrin drivs av onda människor som tycker om att plåga små kycklingar och hönor. Tror snarare att de på sätt och vis är övertygade om att de gör det bästa möjliga utifrån de förutsättningar och regler som gäller idag. Precis som många andra branscher i övrigt. Om man inte sätter press på dem, oftast krävs det en ekonomisk sådan, så förändras ingenting. Vi fortsätter att skövla, exploatera och tortera för att tillfredsställa våra egna behov. Sådan är människan och det skäms jag verkligen för. 

Om vi läser artikeln och byter ut kycklingar mot människobarn och hönor till kvinnor skulle vi absolut tänka om. Att gasa ihjäl hankycklingar första dygnet bara för att de ur vårt perspektiv är värdelösa är fruktansvärt bestialiskt. Att provocera fram onaturlig värpning i en omfattning som är ohälsosam för hönan och förmodligen även för oss som äter ägget är lika hemskt som att tvinga kvinnor att föda barn på barn på barn tills de inte längre klarar av det. Då gasas de ihjäl och bränns upp. Allt för att vi ska kunna mumsa i oss våra ägg.

Definitivt en tankeställare för oss alla. Dig och mig som äter ägg och kött. Vad får vår bekvämlighet och glupskhet kosta? För visst handlar det om pengar även i detta fall. Det gör det alltid. Camilla Björkblom uppmanar oss att låta fåglarna behålla sina ägg i Påsk. Visst kan vi göra det. Men vad gör vi efter Påsk är den stora frågan.

Belgrad – ett mini-Berlin som aldrig sover

Vill slå ett slag för min födelsestad Belgrad och allt den har att erbjuda. En säljande men träffsäker artikel om Belgrad – ett mini-Berlin som aldrig sover på Lyx.se Sveriges nätmagasin för livsnjutare. 

Behöver inte säga så mycket mer än att staden nattliv utsågs till världens bästa av Lonely Planet 2009. Eller vad sägs om

I Belgrad möts man av en avspänd mentalitet och ett levnadstempo som ligger hälsosamt under den typiska storstadshetsen.

eller kanske det bästa av allt

I Serbien står mat och dryck i högsta grad i centrum.

Kanske inte det mest förväntade stället att åka till med absolut ett värt att upptäcka och uppleva.  

    

Ljud

Pannkakssöndag

Hemma hos oss är söndagar pannkaksdagar. Då är vi oftas samlade och jag hinner steka, eftersom jag är experten, tillräckligt många pannkakor så att alla blir mätta och belåtna. Pannkakorna intas som brunch med en massa olika fyllningar. Hemlagad sylt av aprikoser, plommon eller jordgubbar funkar perfekt. Om man vill gå lite utanför det ordinarie kan de ätas med socker&kanel eller nutella.

Blir det, mot förmodan, pannkakor över kan man använda dem till söndagsefterrätt. Fyll med sylt, rulla ihop och lägg i en ungspanna. Rör ihop gräddfil, socker och lite kanel eller vaniljsocker och häll över kladdet över pannkakorna. Lägg in i ugnen i ca 175 grader och låt vara inne i 8-10 min. Ska hinna bli varmt men inte så att kladdet blir torrt. Bara att äta. Mums!

 

Bild

Så mycket kärlek så lite tid

Satt på bussen på vägen hem. Man hinner tänka mycket på bussen ska ni veta. Tur är väl det för hinna tänka behöver man. Hur som helst där satt jag på väg hem efter en lång arbetsdag. Alldeles för lång. Inte många timmar kvar av dagen att hinna med annat än det arbete man nyligen har avverkat. Ännu mindre tid för umgänge. 

En insikt som slog mig var hur lite tid man egentligen tillbringar med sina närmaste. Maken och jag går väldigt mycket omlott med våra arbetstider. De få timmar vi har tillsammans koncentreras till helgerna, mestadels söndagar. En utflyttad son som man träffar allt mer sällan. Han har precis som vi fullt upp med livets krav. Har vi tur äter vi söndagsmiddag ihop. En stund som vi värderar högt. Tyvärr är den för kort. Att vår andra son bor hemma skulle kunna innebära att vi träffar honom oftare. Kanske något, men även han jobbar, tränar, träffar flickvän och har annat för sig. För att inte tala om den ångest man känner över de få minuter man hinner tillbringa med sina egna föräldrar. De som inget hellre önskar än att man tittar förbi på vägen hem eller bjuder över när man är hemma. 

Hinner inte. Hinner inte. Är mitt mantra. Märklig konstruktion som bär upp våra liv. En obalans vi har skapat och håller fast vid. Vi spenderar merparten av dagarna på jobbet för att ha råd att leva och konsumera. För att kunna göra det försummat vi ofrivilligt de viktiga delarna i livet. Kärleken. 

Jag verkligen älskar att arbeta så för mig handlar det inte om att inte arbeta alls utan om att skapa en balans som är mer rättvis och hälsosam. För alla. Hur bryter man ett sådant mönster själv? Svårt. Så stora förändringar kräver gemensamma tag samt modiga och visionära politiker och företagsledare. Men främst kräver det något av oss. Hur mycket är vi beredda att göra avkall på för att få spendera mer tid med våra nära och kära?

Ord som betyder något

Poesi är ett innersta väsen. Det djupaste djupa. Känslor och tankar som har tyngd, som betyder något, som när de uttalas blottar ens själ. Alla bär vi på dem, de rytmiska orden, de som följer hjärtats slag. Vi vet att de finns där men vi vågar inte säga dem högt. Om vi säger dem så att andra hör kan vi bli bedömda, kanske rentav sårade. Så vi håller tyst om det allra innersta. Istället uttalar vi de ord som inte känns, som inte blottar en och som inte betyder något. Ord som inte följer livets rytm. Ord vi kan vara utan.