Poesi är ett innersta väsen. Det djupaste djupa. Känslor och tankar som har tyngd, som betyder något, som när de uttalas blottar ens själ. Alla bär vi på dem, de rytmiska orden, de som följer hjärtats slag. Vi vet att de finns där men vi vågar inte säga dem högt. Om vi säger dem så att andra hör kan vi bli bedömda, kanske rentav sårade. Så vi håller tyst om det allra innersta. Istället uttalar vi de ord som inte känns, som inte blottar en och som inte betyder något. Ord som inte följer livets rytm. Ord vi kan vara utan.