Finns det en trotsålder för pensionärer? Någon form av revolt mot hela livet och sina medelålders rediga barn. Börjar misstänka att det kan finnas det. Precis när man har kommit ur föräldrarskapets utmaningar och slipper handskas med trilskande barn då börjar nästa utmaning. Trilskande föräldrar. 

Har inget annat sätt för att beskriva det på. De där något åldrade individerna har slutar lyssna in och känna efter hur det förhåller sig med andras behov. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Istället lägger de allt fokus på sina egna. Fantastiskt bra! Det har jag peppar dem till länge. Får väl skylla mig själv när de sen ringer i tid och otid. De följer bara sin egen pensionärs tidtabell. De har helt glömt bort hur upptagen man är när man går till jobbet varje dag. Allt kretsar kring dem, vilket de på sätt och vis har rätt till, eftersom de är ursprunget till vår existens.

Vad är det då de gör dessa pensionärshuliganer? De vill precis som trotsiga barn ha uppmärksamhet. De har det tråkigt när tiden går långsamt. Då hittar de på en massa som involverar barn och barnbarn. Vill att alla ska äta hela tiden. De gnäller över att ingen frågar hur de har det fast man talas vid minst fem gånger om dagen. De är högljudda, glömska och kan allt själva. Om de vill att något ska hända då måste det hända på stört. De lyssnar på vad man säger men gör precis tvärtemot. De vet vilka trådar de ska dra i för att man ska få dåligt samvete och ge efter så att de får sin vilja igenom. 

Man tycker att de är besvärliga när de är här men man saknar dem när de inte är det. Oavsett vad de hittar på älskar man dem ändå. Får väl ge dem tid. Det blir nog bra när de har mognat lite till. De där kaxiga typerna. Pensionärerna.