Bibizzzi

Nöjdare än nöjd

Nu är första arbetsdagen avverkad. Hängde på låset imorse och fick vänta ut min nygamla chef Annika. Snacka om förväntansfull. Första mötet var en introduktion med generalsekreteraren för nytillkomna medarbetare. Som ni förstår var jag nyast. Att jag har börjat på en internationell organisation blev fort tydligt då vi gick över till engelska. En kollega från Jordanien var nämligen närvarande. Engelskan kommer dammas av känner jag.

Mycket lära känna nya kollegor också. Var medlyssnare på några viktiga möten. Spände öronen ordentligt och försökte hänga med på allt som sas. Inledningsvis finns inte något filter för väsentlig och oväsentlig information. Kommer väl utveckla det så småningom. Under tiden suger jag åt mig allt. Hann även med lite kaffeprovning. Ny kaffesort testades och då var alla kallade till samkväm. Bra tillfälle att lära känna fler.

Åkte hem otroligt nöjd och glad över att jag valde Plan. Dagen bekräftade verkligen valet och jag känner mig lyckligt lottad. Ska bli riktigt roligt när jag är klar med introduktionerna och kan börjar med riktiga arbetsuppgifter.

För att göra dagen ännu bättre ska jag avsluta den med att gå ut och se på fotboll i denna snöyra. Heja IFK Haninge Brandbergen!

Bitterljuvt beslut

Nu är beslutet taget. Det var det jobbigaste jag har gjort på väldigt väldigt länge. Hade ont i magen även efter att jag hade skrivit på. Här har jag gått och inte önskat mig annat än ett bra jobb och så när jag äntligen har fått ett får jag erbjudande om fler. Att man samma dag tackar ja till en och tackar nej till en annan drömarbetsgivare är ingenting jag var beredd på. Inte konstigt att den olustiga känslan ligger kvar och förtar del av glädjen över det tagna beslutet. Gjorde jag rätt val nu?

Det var inte riktigt så här jag hade föreställt mig det. Trodde att jag skulle skutta runt i glädjedans men i stället blev det lite bitterljuv upplevelse. Förrän man verkligen har börjat arbeta är det svårt att helt veta om man har gjort det rätta valet. Som tur är behöver jag inte vänta länge för att ta reda på hur det blir. Redan på onsdag kommer jag nämligen slänga mig rakt in i hetluften. Trots min vånda ska det faktiskt bli riktigt roligt att upptäcka en helt ny bransch men framför allt att bita tag i nya utmaningar och att lära känna helt nya arbetskamrater.

Tänkte hålla er på halster lite till och inte uppge var jag börjar. Men på onsdag kommer ni få veta var jag har hamnat 🙂

Freudiansk klantighet

Klant. Klant. Superklant! Det är jag det. Snällt formulerat. Kan fortfarande inte fatta att jag kan klanta mig så. Det handlar om ett freudianskt klanteri om nu något sådant existerar.

Bakgrund: Biljana söker nytt arbete och jobbar hårt på dokumentationen och underlagen. Formulerar och formulerar om. Letar och letar. Lyssnar in, läser på och anammar goda råd. Formulerar om och rättar till underlagen igen. Letar och letar. Hittar en fantastiskt intressant annons med mycket hjärta och ett företag som hon gärna vill arbeta på.

Scenario: Biljana känner sig extremt motiverad att söka tjänsten och är jätte mån om att det framgår. Hon arbetar om en tidigare ansökan då mycket av grundmaterialet går att återanvända. Under arbetets gång funderar hon på hur hon ska se till att bli vald för hon vill detta sååå gärna. Hon skriver ihop, läser igenom, sparar, formulerar ett personligt mail, bifogar ena filen, bifogar andra filen, sänder iväg mailet. Nöjd! Samma kväll kommer ett svarsmail om att ansökan är mottagen. Ett personligare svar än vad hon är van vid att få. Det här företaget är verkligen rätt. Bekräftat! Så spännande att vänta på nästa steg. En dag går. Hon vill ha detta så gärna. Svårt att vänta. Vad var det jag skrev? Kollar igenom mailet, öppnar brevet och KATASTROF!!!! Fel brev bifogat. Ett brev som var riktat till ett annat företag. Biljana bryter ihop. Hon tror inte att detta är sant. Jobbet med stort J på företaget med stort F som hon så gärna ville ha ser hon nu glida henne ur händerna fullständigt. Panik. Klant. Superklant!

Upplösning: Biljana skriver ihop ett nytt mail med erkänt misstag och bifogar det rätta brevet som förmodligen inte skiljer sig tillräckligt mycket från det felaktiga eftersom grunduppgifterna är desamma. Det är bråttom. Hon vill rätta till det tidigare misstaget så fort som möjligt för hon vill detta sååå gärna.

Men var det så klokt gjort? Fel på fel på fel blir inte rätt. Har ingen aning vad som kommer hända nu. Kommer företaget med stort F ha förståelse för mitt misstag eller kommer man bara att skratta åt denna klantskalle. ”Ha,ha har du sett det här? Kolla brevet? Vad lika det var det där tidigare? Hur klantig får man vara? Ha, ha.”

Ja, hur klantig får man vara? Freudianskt klantig skulle jag säga för någon annan förklaring har jag inte.

Schas Jante schas!

Så här mycket tid med mig själv och mina egna tankar har jag nog aldrig haft. Börjar bli aningen trött på mitt eget sällskap, framförallt när tankarna börjar loopa och det gör de rätt ofta numera. Kan delvis bero på ålder men också på att samtalsämnena börjar ta slut. Lite tjatigt blir det allt. Och svårt att överraska sig själv.

När jag nu börjar ifrågasätta min egen förmåga att roa mig själv kan jag inte låta bli att fundera över hur rolig jag är att umgås med överhuvudtaget. Tänk om alla andra tycker att den där Billan är en tjatig typ, analyserar ihjäl tillstånd och hänger upp sig på små saker i onödan. Prestera ska hon göra hela tiden. Kan hon inte slappna av? Ja, det kan man faktiskt undra, kan jag inte slappna av? Vad handlar det om?

Efter mycket grubblande har jag hittat svaret. Billan is possessed! By Jante! Jante har invaderat mitt liv. Hur detta överhuvudtaget är möjligt kan jag inte svara på. Mina juggegener borde ha bildat starka antikroppar mot just Jantes påverkan men inte heller de tycks ha förmått stå emot hans kraft. Om man bor i Sverige och ska passa in så måste man följa Jante. Punkt slut. Jante is the man!

Visst sprattlar jag emot emellanåt, juggegenerna försöker trots allt, men oftast fogar jag mig för hans krav. Hans makt är stor och om man ska stå emot den måste man vara riktigt stark och modig. Som situationen är nu känns det inte som att det finns ett stort utrymme för mod. För nu mer än någonsin vill jag passa in. Någonstans. Samtidigt vägrar jag att boxas in (juggegenerna igen). Som ni förstår för jag en inre kamp med mig själv. Är det nu jag ska vara rebellen som löper linan ut och köra mitt race men riskera att inte passa in eller ska jag acceptera Jantes vilja och tråka ut mig själv och alla andra? Svår fråga. Eller inte! All in på rebellspåret. Så, schas Jante schas! Jag är ju jugge trots allt och måste gå mot strömmen.

Fikasugen och bubblig

Snart har jag bloggat i en månad. En konstig företeelse egentligen. Som att tala rakt ut i universum. Inte vet man om någon hör eller bryr sig om det man säger. Kan också liknas vid att man talar högt för sig själv ute bland folk. Omgivningen kan tolka det på många sätt. Visserligen kan jag se hur många som har varit inne på sidan men inte mer än så.

– Bla, bla, bla….

– ……. (Tystnad)

– Bla, bla, bla…

– ……. (Tystnad)

Trots tystnaden som möter mig när jag skriver av mig och det blygsamma antalet läsare (förutom Jordbrobarnen som med den übersociale sonens hjälp spred sig till nästan 800 pers, jihiiii) så är det här bland det roligaste jag har gjort på mycket länge.

Bloggandet gör att jag får skriva av mig en massa tankar och det lättar på trycket. Ger mig distans. Men det viktigaste och det bästa av allt, helt otippat, är att bloggen har blivit ett substitut för mina arbetskamrater. Sitter man hemma och surfar efter jobb så jobbar man lika hårt som man någonsin gjorde när man jobbade på jobbet. Det man inte har och saknar mest av allt är någon som sitter mittemot och som man kan spontanbubbla med. Man saknar kompisar. Och jag som älskar att stångas och retas med folk. Skoja och skratta även när man sliter hårt. Ta en kort fika. Andas och sedan fortsätta jobba. Det är ju det som gör att man orkar.

Så mina vänner Micke, Ullis, Anders, Anna, Ola, Britt, Charlotte, Tina, Åsa……. och Helena när ni läser min blogg ska ni inte tänka att jag är konstig. Tänk istället. Billan är bara fikasugen. Och bubblig.

Stora lärdomar väntar

Intressant men oroande tweet av MariaCardell. Eftersom jag inte har hunnit så långt som till formulering av spontanansökningar har jag något att se fram emot. Som om det inte är nog svårt att framhäva sig själv på rätt sätt med en tydlig kravprofil så ska man också kunna  framhäva sig själv så att det passar alla typer av krav. Funderar över hur mycket man måste träna för att Jante ska ge med sig och låta Egot ta över så att framhävandet blir effektivt?

Vänder och vrider på formuleringar dag ut och dag in redan som det är. Det verkar inte ta slut än på ett tag. Misstänker att jag kommer råka ut för det traditionella mönstret som vi marknadsförare brukar drabbas av d.v.s. när marknaden är mogen för att ta in vårt budskap så har vi själva ledsnat på det för länge sedan. Förhoppningsvis är budskapet effektivt och gör jobbet. I mitt fall hoppas jag att budskapet gör jobbet och genererar ett jobb innan jag hinner ledsna på min egen marknadsföring av mig själv.

Vårstädning av jaget

Det är många insikter och sanningar om mig själv som ställs på huvudet just nu. Jag vänder på en massa stenar, skakar om föreställningar om mig själv, dammar av mina kompetenser och identifierar framtida utsikter. Det är vårstädning av min professionella identitet.

Att vara arbetssökande är inte kul. I synnerhet inte om man är kvinna över 50 med invandrarbakgrund. Man vet aldrig riktigt vilken av anledningarna som ligger bakom de återkommande smällarna i det berömda glastaket. Var det åldern denna gång eller är det så att jag inte har den rätta branscherfarenheten? Är det för att jag har udda namn eller för att jag inte lyckas sticka ut tillräckligt i CV:t? Eller är det så att jag borde ha läst den där kursen som jag valde bort? Hemma är det aldrig så dammigt och eländigt som när vårsolen tränger igenom glasrutorna och skamlöst belyser det som är ogjort. Precis så utsatt känns det att söka jobb och bli synad in i minsta detalj. Alla små brister och tillkortakommanden uppdagas i ljuset.

Intet ont som inte har någonting gott med sig. Hela processen med att söka jobb är på sätt och vis renande. Kan inte minnas när jag senast hade tid att fokusera så intensivt på mig själv. Vad står jag för? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Vad kan jag bidra med? Vad vill jag? Helt plötsligt blir en massa bortglömda drömmar lite mer verkliga. Nästan så att de tycks realistiska. Man plockar fram dem från det mörka skrymslet i garderoben där de har fått ligga i väntan på att ägarinnan ska vilja bära dem igen.

Allt som kommer upp när man rannsakar sig själv är självklart inte smickrande men desto mer nödvändigt att ta itu med. Att kasta ut ur garderoben. De positiva insikterna är naturligtvis bara bra för självförtroendet. De ger extra luft under vingarna. De behåller vi. Och så sorterar vi allt så att det ser snyggt och prydligt ut. Vad skönt det känns när allt är på sin rätta plats. Rent och snyggt! Nu kan ljuset sippra fram hur mycket det vill. Det är vårstädat i garderoben och jag är redo!

En bänkad Zlatan

I vår familj är vi tokiga i idrott. Nästan all idrott slukas frekvent. Okej då, kanske inte all, men merparten. Bara det handlar om tävling så är vi på. En bunt vinnarskallar är vi. Enligt familjens egna inofficiella stickprovs mätningar är jag vinnarskallarnas vinnarskalle. Jag är den som inte tävlar om jag inte är säker på en vinst. Ett påstående jag själv har myntat.

Som sådan har jag alltid tillhört laguppställningen. Det fattas bara annat. En given plats. Ett tydligt uppdrag. En i laget. Schyst kondis. Bra fart. Slitvarg. Målfokus. Skojig typ. Skrattar mycket. Har talang. Kanske lite uppkäftig. Gillar inte att stöpas i en form. Kan gnälla lite när det går dåligt men ger ändå allt på plan. Låter det bekant? Ni kanske känner igen typen? Klart ni gör. Jag är han. Fast en kvinnlig sådan. Okej, kanske inte just som han. Men nära.

Jaha, du vet, vi har kört det här spelsystemet ett tag och det håller inte riktigt. Vi behöver förnya oss. Ny laguppställning och ändrad speltaktik nästa säsong. Din spelartyp är inte helt given i laget så förbered dig på…bänken.

Bänkad! Jag?! Hur kan man bänka Zlatan?? Vinnarskallarnas vinnarskalle. Men det är så jag känner mig. Som en bänkad Zlatan. Lika arg som han skulle ha varit över att sitta på bänken. Lika otålig på att få komma in i spelet igen. Lika angelägen om att få tillhöra ett vinnande lag. Så hör upp alla tränare där ute, inte vill ni ha Zlatan på bänken? Eller?

För snabb för mitt eget bästa

Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.

För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.

Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!

När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.

Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.

När det oväntade händer

Jag är ett fullblods kontrollfreak. Erkänner. Ingenting som jag är stolt över. Ingenting som jag har djupat eller analyserat. Det finns säkert bra förklaringar till min ständiga oro, en oro för att det oväntade ska knacka på och skaka om min tillvaro. Låter förklaringen bero. Mer intressant för mig att fundera över är vad det är jag tror ska hända om jag tappar kontrollen. Tappar kontrollen som jag förmodligen aldrig har haft. Jag är medveten om det men ändå lurar jag mig själv om att jag har koll och på något vis kan gardera mig mot det oväntade.

Det oväntade kan vara något riktigt dåligt som man inte vill råka ut för, den oron är befogad, men det kan också vara något riktigt bra och det vill man inte gardera sig mot. Yrkesmässigt har denna egenskap varit enbart till godo, en projektledare med total kontroll, effektiv, många pluspoäng. Privat, inte lika effektivt. Möjligtvis effektivt glädjedödande om man frågar min familj.

Det oväntade hände för ett tag sedan, något som jag inte riktigt hade räknat med och som har skakat om min tillvaro ordentligt. Omorganisationer, uppsägningar och kompetensväxlingar har jag varit med om massor av gånger. De har svischat förbi mig. Oftast. Ibland har jag känt av dem mer än vanligt, som den gången när Lasse fick gå. Nu var det min tur. Jag ställdes inför ett vägval, att stanna eller söka ett nytt jobb. Tro det eller ej men mitt val föll på det ovissa och jag är numera arbetssökande. För ett fullblods kontrollfreak är detta tillstånd, som ni säkert redan har klurat ut, en enorm utmaning. Hur det går med det kommer ni få läsa mer om. Lovar. Hur just detta oväntade slutar, det återstår att se.