Från hjärtat

Att vakna på fel sida

Redan när man vaknar känner man att dagen som väntar kommer vara besvärlig att ta sig igenom. Första gången öppnade jag ögonen två timmar innan och andra bara minuter innan klockan skulle ringa. Ett otålighetstecken. Låt denna dag rinna av mig fort tänker jag medan jag gör mig i ordning för den.

Har en del bekymmer som följer med mig från igår och som jag gärna vill ha lösta idag. Troligtvis blir de inte det på ett tag så det gäller att bita ihop och ta sig igenom orosmolnet. Det bästa är att hitta något positivt som man kan haka på för att glömma det besvärliga för ett tag. Om det går. Besvär är som klister ibland, går inte att skaka av sig. Till råga på allt är jag felklädd för dagen. Grymt-grymt!

Jobbvänner man tar med sig

Det fina med att byta jobb är att man får fler och fler vänner. Några som man aldrig lämnar bakom sig. Idag har dagen just handlat om möten med dessa vänner. Redan på bussen till jobbet stötte jag på Anna från mitt senaste jobb. Bara några veckor har gått sedan jag slutade men en liten uppdatering på vad som händer hos mig och hos henne. Intressant. Hälsa alla från mig Anna!

Lunchen delades med Magnus, min närmaste manliga fiskvän och arbetskamrat från det nästsista jobbet. Numera jobbar vi geografiskt nära varandra och kan luncha oftare. Statusläget i respektives liv. Vad har vi för nyheter från vår gemensamma arbetsplats? Vem är var? Kaffelatte på det. Vi ses snart igen Magnus! Nästa gång kanske storfisken Katarina är med.

Kvällen spenderades med mina två äldsta vänner tillika chefer från ett av mina första jobb, Maj och Gunilla. En helt fantastisk vänskap som vi har närt ända sedan mitten av nittiotalet. Är så glad att ha dem i mitt liv. Berättade allt som händer med mig i mitt yrkesliv till de två glada och pigga pensionärerna. Båda var nöjda över att de numera slipper arbeta eftersom de har fullt upp med sin fritid som det är. Hejdå tjejer! Vi ses snart igen.

Härligt att mötas. Ser fram emot kommande möten redan. Maten var för övrigt riktigt god och jag kan glatt rekommendera denna lilla pärla Noodelhouse på Söder. Asiatiskt och viatnemesiskt när det är som bäst.

#Blogg100

Till min dotter

Om du fanns min kära dotter skulle jag göra allt jag förmår för att du ska veta att du är den viktigaste personen i ditt liv. Du skulle veta ditt eget värde och aldrig tveka över din förmåga att förändra världen. Jag skulle uppmuntra dig att förverkliga dina drömmar och våga leva livet. Älska och bli älskad. Busa. Skratta. Resa. Upptäcka. Vara modig. Ta plats. Drömma. Aldrig låta dig kuvas. Veta att du är vacker som du är. Att du kan förverkliga allt du vill. Bara leva upp till dina egna förväntningar och glömma alla andras. Våga ta ut svängarna. Må bra. Veta att du alltid i alla lägen har någon att vända dig till och att du alltid kommer vara lika älskad av mig. Att vara flicka är inte är en begränsning. Det är en möjlighet.

Det skulle jag se till. Om du fanns.



En knuff i rätt riktning

Under hela min uppväxt har jag tecknat. Det var min absolut största passion. Ett sätt att fly verkligheten och sjunka in i en annan värld. Jag ville t o m välja det som ett yrkesval men vågade inte riktigt. Hur lever man på det? Man måste ha ett riktigt jobb. Så blocket gömdes och glömdes i samma veva som jag bestämde mig för att ekonomi, det är något för mig. Inte visste jag vad en ekonom egentligen gjorde men säkert var det mer tryggt än att teckna sig fram i livet.

Så länge sedan är det jag tecknade. Under åren har jag inte gett mig tid att betrakta eller att drömma mig bort. Livet kom emellan. Har istället haft fokus på att prestera och agera. Men nu ska det bli ändring på det tack vare en uppmuntrande son. Block och pennor i present ger mig en knuff i rätt riktning. Roligt när uppmuntran om förverkligande vänder riktning och sätter fokus på en själv istället för mina söner. Samtidigt är det pinsamt att man inte lever som man lär och inte ens har en bra förklaring till varför man har prioriterat bort den stora passionen.

Värt all möda

Vardagen på en arbetsplats kan få en att fokusera på praktiska saker. Likt vilken annan arbetsplats som helst. Kontorsgöromål dominerar. Planera, boka, mötas upp, stämma av, rätta till. Alla gör vi likartade saker. Det som skiljer oss åt är inriktningen på verksamheten vi befinner oss i.

Väldigt ofta absorberas man av uppgifterna och nästan glömmer det som ligger bakom ansträngningarna. Denna vecka har det varit tvärtom. På Plan har vi haft en fokusvecka där vi har blickat framåt och samverkat över avdelningsgränserna. Väldigt givande att dyka ned i vår verksamhet. Veckan avslutades med en fotoutställning och en fantastiskt väl genomförd presentation av vårt viktiga arbete i Filippinerna efter tyfonen Haiyan.

Bilderna i utställningen som vi fick se är tagna av Pieter ten Hoopen och uppföljningsarbetet av vår pressekreterare Sofia Klemming Nordenskiöld. De har träffat och följt ett antal drabbade barn och deras familjer direkt efter katastrofen och ett halvår senare när mediebevakningen har tystnat helt. En omskakande resa.

Bakom varje bild gömmer sig ett öde som Sofia på ett varmt och välbeskrivet sätt återberättade för oss idag. En tårögd och berörd grupp medarbetare lyssnade på hennes fina skildringar. Där och då när jag fajtades med tårarna kändes det som att det skulle vara svårt att hitta ett mer meningsfullt arbete än det jag har just nu. Ingenting är jobbigt när man vet att det man gör på dagarna gör nytta för någon i nöd på andra sidan jordklotet.

IMG_8255.JPG

IMG_8258.JPG

IMG_8253.JPG

IMG_8256.JPG

IMG_8261.JPG

IMG_8260.JPG

En gul parad

Inte nog med att det är en solig fredag och det nalkas helg för att mitt humör ska vara på topp. Att dessutom råka på en kycklingparad av små dagisbarn på vägen till yogan är ett absolut gott tecken på att dagen blir kanon! Småttingar har den effekten på mig. De förhöjer tillvaron. Det räckte för att göra mig glad. Känns som att jag har många saker att vara extra tacksam över när jag avrundar mitt meditationspass idag. Namaste!

IMG_8152.JPG

Freeday

Inte en fri dag men fri efter idag. Helgen är här och jag ser fram emot den. Sista arbetsdagen blev hektisk. Helt plötsligt fylldes agendan med en massa uppdrag som John och jag hade förträngt eller glömt bort. Massor att göra och massor blev gjort! Känner mig supernöjd. Nu ska jag hem och vila och heja! Basket, fotboll och slutligen valet på söndag. Vinst är det enda som räknas för alla tre. Hjärtat är vässat och med ❤️ i dagarna tre.

IMG_8095.JPG

Laget är större än jaget

Det finns något otroligt starkt och vackert i lagidrotter. Laget är alltid starkare än den enskilda individen. När samspelet i ett lag fungerar kan under ske. Visst krävs exeptionella individer i laget för att kunna prestera på topp men det är ändå den där gemensamma energin som är avgörande. Att kunna lita på varandra. Att alla har en given roll. Att ledaren har förtroende för spelarna. Att spelarna har förtroende för sin egen förmåga. Att man har ett gemensamt mål i sikte. Och framför allt att man ”dör” för varandra på plan. Då sker underverk! Vi mot resten av världen!

Har njutit av att följa basket VM och det serbiska laget. Sådant brukar vanligtvis vara mer plågsamt än njutningsfullt men denna gång har någonting hänt. Ett lagspel utöver det vanliga. En semifinalplats i VM är enormt stort för det lilla landet med den långa baskettraditionen. Även om deras resa stannar här och nu så har laget gjort underverk. Och man ser att de har kul ihop. Eufori för oss basketälskare.

IMG_8091.JPG

Jag är rädd

Jag är rädd för dig.
Du är rädd för mig.
Jag är rädd för att du inte fattar
att vi lever i samma värld
och att vi delar samma framtid
vare sig du vill det eller ej.
Jag är rädd för att du aldrig
kommer att förstå mig
vad jag än gör och hur jag än är
bara för att jag är den jag är.
Jag är rädd för din rädsla för mig.
Jag är rädd för att din och min rädsla består.
Jag vill inte vara rädd mer
för varken dig eller mig.
Tro det eller ej men jag vill dig bara väl.

B. Ljuboje

Lite vila kostade mycket

Hade höga förväntningar på min semester. Stora delar införlivades men en del hade jag inte räknat med. Lite vila och avkoppling förvandlades till mycket möda och besvär. Istället för att komma hem utvilad och ”fit for fight” har jag fajtats med viruset/bakterien jag drog på mig. Det blir inte alltid som man hoppas på.

När jag nu ligger hemma och kurerar mig kan jag inte göra annat än konstatera att hälsan är det viktigaste vi har att värna om. Alla andra bekymmer hamnar på något sätt i skymundan. Allt som oftast, när vi är som starkast, glömmer vi bort det. Det kanske inte är helt fel att ibland bli påmind om människans bräcklighet. Mycket lättare att uppskatta allt det goda man får ta del av.

IMG_7602.JPG

IMG_7321.JPG

IMG_7427.JPG