Allvar

Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Plans pressekreterare Sofia Klemming-Nordenskiöld har besökt Tacloban på Filippinerna ett halvår efter tyfonen Haiyans framfart. Läs hennes beskrivning av situationen idag. Starkt reportage om de tuffa förutsättningarna som drabbade familjer lever under. Fortfarande finns det massor att göra. Vi som befinner oss på tryggt avstånd från liknande katastrofer är inte alltid medvetna om det långsiktigtiga engagemanget som krävs för att återställa ett förstört samhälle. Vill du stödja arbetet gå in på http://www.plansverige.org

Profilbild för Plan SverigePlan Sverige | Blogg

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som…

Visa originalinlägg 506 fler ord

Vänner i nöd

Det är i nöd man upptäcker vilka som är ens riktiga vänner. En riktig vänskap håller även när det är tufft och inte endast när man har roligt. Att få ett cancerbesked är förmodligen det svåraste någon kan råka ut för. Den som aldrig har drabbats kan inte förstå hur hemskt det är. Även om prognoserna är goda pågår det en kamp om livet för den som är sjuk. Den känslan sitter för evigt kvar även om man friskförklaras. Cancer blir man aldrig helt fri från. Den gör sig ständigt påmind.

En av mina fina vänner har oförtjänt fått ett för tungt lass av denna sjukdom. Men hon är lika stark som hon är vacker och jag vet att hon kommer klara även denna kamp. Vill sända så många styrkekramar till dig Nadia och säga att du verkligen är värd all lycka i livet! Och att du inte är ensam. Dina vänner är med dig.

Såg denna fantastiska film och vill tillägna dig den Vänner i nöd.

Ketchupeffekt

Helt galen dag idag. Det händer så mycket så jag hinner inte riktigt hänga med. Det är väl så när det helt plötsligt lossnar. Har våndats och våndats det senaste året. Det har gått upp och ned med humöret och jobbsökeriet. Har haft en tydlig bild på vad jag väldigt gärna skulle vilja jobba med och vilken typ av företag jag ska söka mig till. Under långa perioder har det känts helt omöjligt att nå det målet. Senast i början av denna vecka var humöret nere i botten. Och så helt plötsligt händer någonting och jag har mycket god chans på hela tre stycken jobb! Inom den branschen jag helst vill till!

Gissar att det är det som kallas för ketchupeffekt. Så istället för att skrika och dansa av glädje har jag fått lyxbekymmer. Hur ska jag göra nu? Vilken väg ska jag välja? Tänk om jag väljer fel och ångrar mig sen. Osannolikt! Typiskt mig också. Så ni som har sett mig våndas kring färgen på yogamattan fattar genast att detta är ett problem. Det här är nästan livsviktiga beslut.

Så just idag håller jag på och läser avtal, ringer samtal och skriver mail för att komma fram till någonting bra. Håll nu tummarna för mig och försök inte pumpa mig på information ännu. Jag kommer berätta när det är klart. Kan hälsa att jag har en klar favorit och det finns de som vet vilken den är.

Respektera mig 365 dagar om året

Är otroligt kluven inför specifika dagar som ska markera en viktig fråga. Den internationella kvinnodagen är inget undantag. Enligt mig ska alla dagar ha samma fokus på jämställdhetsfrågor.

Är uppvuxen med att kvinnor uppvaktas med blommor den 8 mars. I det kommunistiska Jugoslavien var alla kamrater med varandra och således på papperet likvärdiga. I arbetslivet, skolan och politiken gjordes det ingen skillnad mellan könen. I hemmen och i privatlivet var skillnaden däremot stor. Patriarkatet styrde 364 dagar om året och på den 365:e fick kvinnor uppskattning genom blombuketter eller tillställningar dagen till ära. Hyckleri, om ni frågar mig. Tanken är god men ihålig. Respektera mig för att jag är människa året om och inte för att jag är kvinna en dag om året.

Nu finns varken Jugoslavien eller det jämställda kamratskapet kvar längre men behovet av att lyfta kvinnofrågan är fortfarande högst relevant. Där har det inte hänt så mycket. Det som kanske är mest förvånande är att frågan är lika aktuell i Sverige, ett av världens mest jämställda länder (trodde vi ja men där gick vi bet) som den är i andra delar av världen. Det händer så lite att vi t o m backar i utvecklingen enligt mig.

Tyvärr är jag inte hoppfull när det gäller total jämställdhet heller, hen till trots. Så länge det finns människor som delar in oss i vi och dem kommer inte heller jämställdhet råda. Först när ALLA människor har ett lika värde och vi kan acceptera varandras olikheter kommer vi kanske också kunna närma oss en jämställdhet mellan könen. Inget som jag kommer få uppleva under min livstid dock. Om jag ska vara lite optimistisk och vi har tur så kanske våra barnbarn slipper uppmärksamma en spefik kvinnodag.

Med denna text vill jag inte på något sätt förminska behovet eller ansträngningarna som görs för att förbättra villkoren för så många flickor och kvinnor runt om i världen. Jag fattar att våra förutsättningar varierar oerhört. Det vi har uppnått här är en önskedröm för kvinnor i andra delar av världen. Mest är jag frustrerad över att det går för långsamt och att vägen mot målet är så lång och mödosam. Men den är inte omöjlig. Så steg för steg, dag för dag, alla dagar om året från och med nu.

Kungen av mittenfilens rike

Missbruk av mittenfilen är en företeelse som jag har bevakat ganska länge och som stör mig till vanvett. Vet inte om jag har fått dille på denna i mitt tycke ”störning” som så ofta påverkar min egen bilkörning. Det jag syftar på är alla dessa människor som på en trefilig väg väljer att ligga i mittenfilen. De håller väldigt ofta lägre fart än den tillåtna och på så sätt tvingar in dem som inte vill köra om från höger att sicksacka sig förbi till vänster. Dessa människor ligger i mittenfilen inte enbart när de ska köra om någon utan även när de har hela vägen för sig själva.

Efter många års bilresande på tyska autobahns med strikta förhållningsregler om hur man behåller rytmen i bilkörningen och släpper förbi fortkörande bilar utan en pretigekamp, kan jag inte riktigt förstå det svenska fenomenet. Den enda förklaringen jag har är att det är tryggt att ligga i mittenfilen. Man behöver inte tvingas byta fil om högerfilen plötsligt förvandlas till en avfart eller om annan anledning uppstår. Så här kan man ligga tryggt och rulla på. Inte tänka så mycket på den övriga trafiken. Ve den som vill susa förbi.

Just i detta mittenfilens rike Sverige föddes en kung som tar sig fram i hög fart med hjälp av alla andra filer förutom just mittenfilen. Den kungen är inte kungen Kungen utan fotbollskungen Zlatan. Han sicksackar sig fram i hög fart förbi alla dessa människor som föredrar mittenfilen. De i mittenfilen tycker inte att han visar hänsyn till dem medan andra förstår att han inte skulle klara det utan ett stort hänsynstagande till de andra trafikanterna.

Hur han än beter sig på vägen Zlatan så väcker han känslor. Starka känslor. Nu senast har han delat Sverige genom sin reklam för Volvo. Mannen som vanligtvis inte sjunger nationalsången inför sina fotbollsmatcher läser den nu som en hyllning till Sverige och Volvo på sitt eget speciella sätt. Ett genidrag från Volvos marknadsavdelning skulle jag vilja säga. De har förstått att mittenfilens rike håller på att förvandlas och att det finns en hel värld av möjligheter om man lämnar det trygga och säkra. Om man nu vill sicksacka sig fram i hög fart istället för att tuffa på i mittenfilen så finns det ingen annan mer lämplig person att sätta bakom ratten än just Zlatan.

Han är både hatad och älskad men han berör. Ingen kan sälja svenskhet bättre än just Zlatan. Hatarna till trots. Han representerar alla svenskar. Invandrade svenskar, svenska svenskar, kristna svenskar, muslimska svenskar, rika svenskar, fattiga svenskar. Han är allt i ett. Alla kan identifiera sig med honom oavsett bakgrund. Han säljer in Sverige till hela världen men allra mest till alla dem som vill vara del av detta land men inte riktigt känner sig hemma än. Han får dem som aldrig har läst en bok att vilja börja läsa böcker. Nu är det dags att lära hela svenska folket ”Du gamla du fria” och att få Volvobilar att rulla överallt även utanför mittenfilen. Ingen kommer kunna göra det bättre än Zlatan.

Köpte jag mig fri eller smakar det bara illa?

Har precis avslutat en sen lunch på Kungshallarna och stegar över Kungsgsgatan med mitt sällskap, Aleksandra, en släkting på besök i Sverige. Tänkte visa henne Konserthuset och ta några turistfoton då någon går fram till oss och säger:
– Hjälp mig snälla du!.
Jag tittar upp och ser en afrikansk kvinna i något omoderna kläder.
– Vad handlar det om? frågar jag henne. Vad behöver du hjälp med? Under tiden börjar hjärnan gå på högvarv och jag känner mig lite besvärad. Varför frågar hon just mig och just nu? Vet inte vad hon vill ha hjälp med.
– Jag behöver någonstans att sova och behöver pengar. Snälla hjälp mig.
– Hur mycket behöver du för kunna få sova?
– 100 kr för att sova och få ett mål mat.
I det ögonblicket känner jag att jag kan avvara en hundring om det är det som krävs för att hon ska få sova inomhus. Jag plockar fram plånboken och ger henne 100 kr. Hon blir så glad att hon tar tag och kramar mig riktigt hårt samtidigt som hon börjar hulka och skaka av gråt. När hon väl släpper mig ber hon mig om en hundring till så att hon kan få till två nätter på rad. I det ögonblicket börjar mitt tvivel gro. Konstig känsla. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Behöver hon verkligen hjälp eller såg jag lättlurad ut? Slår bort tanken för fy så hemskt om hon verkligen inte har någonstans att sova och jag är så cynisk och tror att hon har satt detta i system. Hundringen har hon fått men en till är inte aktuell eftersom jag nu inte litar på att hon verkligen talar sanning.
– Jag är ledsen men jag har inte mer att ge.
Mina ord känns inte alls trovärdiga eftersom jag i ena handen håller i två fulla shoppingkassar. Mitt dåliga samvete jobbar för fullt.
– Någon annan kan säkert hjälpa dig inför den andra natten.
Hon tittar på mig och säger:
– Hur många så här snälla personer tror du att det finns? 1 på 10 000 kanske. Snälla kan du ge mig 100 kr till?
Här för mitt sunda förnuft och mitt dåliga samvete en kamp. 200 känns som lite för mycket så jag drar till med en bortförklaring som är så ihålig som den bara kan bli men den enda jag kommer på just då:
– Jag är själv arbetslös och har inte mer.
– Aha.
Där avstannade hennes fortsatta försök till att få ytterligare pengar. Ursäkten verkade fungera och vår konversation avslutades. Aleksandra som inte förstår ett ord svenska och som hade betraktat hela händelsen undrade vad det hela handlade om. Jag började förklara och för ett ögonblick vände jag mig om för att se mig om efter kvinnan. Hon skyndade sig bort från Hötorget. Det som förvånade mig var att bredvid henne gick en man som såg välstädad och väldigt svensk ut. Han skyndade med och de försvann bakom hörnet på väg mot Sveavägen. Kvar var jag ännu mer förvirrad än några minuter tidigare. Vem var han?

Hjälpte jag en person i nöd eller blev jag lurad på pengar? Har ingen aning. Jag vill verkligen tro att hon behövde min hjälp och att jag gjorde gott men någonstans tvivlar jag på att det var så. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag tvivlar över hennes uppriktighet. Tänk om den där mannen inte alls var en kumpan utan nästa person hon frågade om pengar? Tänk om hon frågade mig om ytterligare en hundring för att hon kände att hon vågade passa på när den första kom så snabbt? Tänk om de var kumpaner och i mig såg ett lämpligt offer, drog en story och fick en hundring? Tänk att en avlurad eller bortskänkt hundring kan betyda så mycket? För oss båda. Hur många hundringar kan man egentligen få ihop eller göra sig av med på en dag?

Märklig upplevelse med en bitterljuv eftersmak. Tanken var att jag skulle köpa mig lite gott samvete men resultatet blev istället ett dåligt samvete och total förvirring.

Lyft upp mig när jag faller

En sjungande make kan definitivt få en att fundera över tillvaron. Just min make har en förmåga att läsa av mig utan att jag har uttryckt ett ord. Väldigt träffsäkra analyser dessutom. Han är inte sen med att ge goda råd efter att analysen är gjord. Min reaktion varierar beroende på analysens karaktär och exakt var den träffsäkra analysen träffar. Träffar den en öm tå blir jag tjurig och sur men träffar den däremot på ett oväntat ställe kan jag bli lite impad och påminnas om varför jag valde att leva med just denna smarta man.

Idag gick den smarta mannen sjungandes iväg till jobbet. Förvånat frågar jag honom ”Sjunger du på väg till jobbet?”. ”Ja vadårå? Ska jag kanske oroa mig för om det kommer in tillräckligt många kunder eller ej idag? Bekymrar mig inte.” svarar han och fortsätter ”Om du istället för att ta in och låta dig påverkas av så mycket problem via datorn och tv:n lyssnade mer på musik så skulle du också sjunga och må bättre.” Han levererade denna sanning och gick iväg till jobbet. I vanliga fall hade denna levererade sanning genererat ett rappt moget svar tillbaka i stil med ”Jag sitter och letar jobb på datorn, det fattar du väl.” eller ett ännu mognare ”Du då? Du gör likadant” men idag levererade jag inget svar. Jag imponerades över att han faktiskt träffade jätterätt. Denna vecka har jag verkligen fått en överdos av problem och negativitet. Jag kanske ska lyssna på musik istället för att läsa nyheter, titta på tv och söka jobb. Måste vara mycket bättre för humöret.

Några saker som sänkte mitt humör:

– Laziz, en ung skötsam snart 18-årig grabb med ett halvår kvar till studenten och ett stor framtid inom boxningen, utvisas utan sin familj efter sex år i Sverige tillbaka till ett land där han inte har någon. Han ropar på hjälp på planet och ber sina medpassagerare att inte sätta på sina bälten så att planet inte kan lyfta. Till slut lyfts han av planet och sätts i häkte i väntan på jag vet inte riktigt vad. Varför? Pojken har gått på mina barns gymnasieskola och bor i Jordbro, där jag själv är uppvuxen. Känns så nära mig. Det positiva i detta hemska är att Haninge har slutit upp bakom Laziz och det ger mig hopp om hans framtid och om mänskligheten. Vill ni stödja denna kamp kan ni gå med i FB-gruppen Låt Laziz stanna kvar i Sverige.

– Ser en superstark norsk dokumentär av Margreth Olin på SVT 1. ”Dom andra” heter den och handlar om hur ensamma flyktingbarn utvisas så fort de fyllt 18 år. I väntan på sin 18-års dag sitter de förvarade på anstalt. Så deprimerande och sorgligt. Allt vi någonsin har trott att våra välbärgade länder Sverige och Norge står för ställs på huvudet. Det gör ont i hjärtat att inse hur cynisk världen verkligen är och hur byråkratiska byråkrater kan vara.

– Ännu en massgrav har grävts upp i Bosnien. Vill inte höra det jag hör. Vill inte läsa det jag läser. Vill att det ska ta slut och att de öppna såren ska läka men kan inte se hur det ska gå till. Så mycket eländes elände som detta krig har lämnat efter sig får mitt hjärta att gå sönder. Jag är inte ensam om denna sorg.

– En tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson stjälper snarare än hjälper. Bakslag för den goda sidan. Kvinnan skulle ha tänkt efter innan hon agerade. Istället hjälpte hon Jimmie.

– Dokument utifrån visade i söndags en fransk dokumentär som heter ”Rökridåer”. Handlar om hur tobaksindustrin söker sig till nya marknader i Asien och Afrika när försäljningen minskar i väst. Har man sett en 4-åring tända en cigarett efter att mamma har gett honom frukost då mår man riktigt illa. Snacka om cynism!

– Företaget F från mitt inlägg om Freudiansk klantighet har tackat nej till min ansökan. Buhuuu! Jag ger snart upp.

– Har varit förkyld och har inte tränat på mer en en vecka. Det sänker också humöret!

– Vädret: inte så kul.

Precis när jag inser att jag ska lyssna mer på musik och följa omvärlden mindre för att lyfta humöret ringer maken från jobbet. Han har fått ett brev som har sänkt hans humör. En plan och en idé som han har haft har skjutits i sank av några tråkiga och fyrkantiga personer. Ett orättvist beslut utan bra argument. Min tur att analysera och peppa. ”Skit i dom! Ett bakslag på vägen. Kanske hjälpte de dig att slippa andra problem. Vi hittar på något annat bättre! Det löser sig, ska du se.”

Veckans största lärdom är att kärlek verkligen är lösningen på de flesta problem. Finns det kärlek så finns det hopp. Och gubben och jag är ett bra inarbetat team. Efter snart 30 år ihop lyfter vi upp varandra av bara farten i förbifarten.

Alla har vi ett val

Det är läskigt det som händer runt omkring oss. Inte bara att jag inte känner igen mig i de tongångar som tar mer och mer utrymme men jag blir också riktigt rädd av tendensen till att dessa tongångar snart sätter normen och blir helt rumsrena. Har egotrenden och vinstintresset helt kastat ut ett sunt förnuft? Innebär den per automatik att djungelns lag gäller? Den starke överlever och den svage ska ätas upp eller trampas på. Eller handlar det i grunden om okunskap, intolerans och smygrasism? What the f-ck happenden with Sweden?

Ursäkta mina svordomar men jag är riktigt förbannad. Känner mig mer än någonsin redo för att gå ut och kasta ”ruttna tomater” på ett och annat ”ruttet ägg” som kallar vissa barn för ”ruttna äpplen”. Mannen i fråga ångrar sina uttalanden nu när de har kommit ut i ljuset. Hur ska man tolka det, att han inte menade det han sa eller att han inte vågar stå för det han sa? Påminner mig om en viss minister som talade om ”blåögda svenskar” i ett annat sammanhang och sedan försökte förklara bort det. Sagt är sagt, går ej att tvätta bort eller förklara bort.

Men det värsta av allt för oss som kan tillhöra de drabbade kategorierna är att inte veta ”vem” det är man möter. När utsätts man för ”smygrasism” och när är man bara ”nojig”? För det är lätt att känna sig nojig när man möts av många nej. Ingen kommer någonsin erkänna att hens beslut bygger på fördomar eller rasism men ändå kommer de att ta beslut som just är fördomsfulla och rasistiska. Det är därför vi har en av världens mest välutbildade taxikårer, lever i ett väldigt segregerat samhälle och har rektorer som vill skydda de ”fina” barnen från de ”onda”.

Men tro inte att du står utanför. Tänkt istället på att vi alla är medskyldiga till denna utveckling oavsett om vi gillar den eller ej. Antingen så har vi röstat fram det politiska klimatet som skapar förutsättningar för egoismen och intoleransen att växa till sig ordentligt eller så är vi för flata och ser på när det tar mer och mer utrymme. Visst, vi ”delar”, ”gillar” och ”kommenterar” en massa på Facebook men vad gör vi mer konkret? När säger vi verkligen ifrån? När sätter vi stopp för det som är uppenbart fel? Och framför allt vem av oss gör det? För det är verkligen så att säger man inte emot betyder det att man är för. Var befinner du dig på skalan? Är du för eller är du emot?

Alla har vi ett val. Avslutar med ett Facebookinlägg från fina Pa Modou Badjie från Panetoz. Han väljer att hylla de goda krafterna framför att kasta ruttna tomater på den ruttna rektorn. Bestämmer mig att följa hans exempel och skippa tomaterna men hylla olikheterna.

Pa skriver följande:

SÅG DET HÄR PROGRAMMET IGÅR OCH TÄNKTE FÖR MIG SJÄLV.. VART HADE JAG VARIt UTAN MIN ”SVARTA MUSIK”?? För att ösa lite ljus och positiv vibe på det här, så måste jag säga TACK till de riktiga lärarna/personerna/rektorerna som öppnade dörrar för mig/oss och många andra. Utan dig/er, hade aldrig det här ”ruttna neger musiker äpplet” fått chansen att utveckla och leva sin dröm. Tack Gud för alla kärleksfulla människor där ute som aldrig dömer eller särbehandlar.

#varthadejagvartomjagintefickenchansenattutövaminmusik         #egentligenärmanarg #stackarsbarneniframtiden                                              #hatföderhatsåjagväljerattle  #älskarfärgblindamänniskor                                                         #älskalikaälskaolika  #vilkenturattjagaldrigslutaderappa                                                         #lovebyforce  #panetoz

Skärmavbild 2013-11-01 kl. 01.07.39

Sanna hjältar går mot strömmen

Beundrar människor som går mot strömmen. Människor som ifrågasätter. Människor som vågar stå för sin övertygelse även när de befinner sig i ett kraftigt underläge. Människor som har modet att höja sin röst när ingen annan vågar. De imponerar stort på mig. De är sanna hjältar i mina ögon. Utan dem hade världen avstannat.

Dessa små och stora hjältar finns runtomkring oss. De är inte många men de finns. De vågar säga sitt hjärtas mening och riskera att inte bli omtyckta eller accepterade av den stora majoriteten. De gömmer sig inte bakom falska fasader för att passa in. De vågar vara sig själva. De vågar stå upp för andra som inte kan eller vågar göra det själva. De ingriper när ingen annan vågar göra detsamma. Det är stort. Det är starkt. Det är modigt. Det är beundransvärt.

Visst kan de upplevas som obekväma ibland, särskilt om man inte delar deras syn på saker och ting. De är gruset i etablissemangets maskineri. De får därför ofta många emot sig. De blir fort rannsakade och ibland t.o.m. förpassade, fängslade eller i extrema fall mördade. De befinner sig ofta vid dumdristighetens avgrund, på sin egen bekostnad så klart men trots det är övertygelsen starkare än risken de tar. (Passar på att markera att min beundran inte avser personer som står för extrema åsikter eller väljer våldsamma metoder för att föra ut sina ståndpunkter. De tillhör inte min hjälteskara.)

malala-yousafzai-pictures-09

Malala Yousafzai är en av de största hjältarna. Vilken fantastiskt klok och modig tjej. Hon förkroppsligar allt som en sann hjälte besitter. Bara 16 år gammal men smartare än majoriteten av världens vuxna befolkning. Hon kommer absolut att förändra världen! Pakistans kommande president, kanske?

Idag upptäckte jag en helt annan rebell som jag måste säga att jag gillar skarpt (är som ni förstår svag för rebeller i synnerhet de som är rock & roll snygga).

Russell Brand, ingen hjälte ännu men definitivt en av dem som går motströms! Fortsätt att sticka ut och utmana etablissemanget även om det stör andra. Det får dem bara att stå på tårna lite mer.

Under tiden kan vi övriga försöka vara små vardagshjältar och säga ifrån när vi ser något som är fel. Våga vara sanna mot oss själva och lita på det egna hjärtats röst även när det blåser. För först då kan vi, sakta men säkert, förändra världen vi med.

Aldrig mer

Torsdagen den 29 augusti 2013 är dagen då jag äntligen bestämde mig för att aldrig mer låta oro styra mitt liv. Jag vet att det inte låter så övertygande om man känner mig väl. T.o.m. jag själv tvekar lite inombords. I vilket fall som helst ska jag göra allt jag jag kan för att ha en mer avslappnad attityd till livet.

Stora ord och stora beslut låter det som men det är nästan en religiös insikt det handlar om. Jag vill aldrig mer behöva sitta i vänthallen på läkarmottagningen och känna ångest och rädsla över beskedet som man kan få. Den rädslan vill jag för alltid ha bakom mig. Det lovar jag mig själv, med er som vittnen.

Har haft massor av tillfällen under de senaste fyra åren att förändra saker och ting. Mycket är gjort men ändå inte tillräckligt. Nu gör jag upp med det sista. Framförallt ska inte oro för små löjliga saker ta det utrymmet de faktiskt tar. Det är så lätt att låta det ske. Helt i onödan oftast eftersom de flesta problem går att lösa.

Denna dag förvandlades från att kunna bli en av de värsta i mitt liv till en av de bästa. Den vändningen tänker jag ta tillvara på och aldrig glömma bort. Jag lovar mig själv det!