Har precis avslutat en sen lunch på Kungshallarna och stegar över Kungsgsgatan med mitt sällskap, Aleksandra, en släkting på besök i Sverige. Tänkte visa henne Konserthuset och ta några turistfoton då någon går fram till oss och säger:
– Hjälp mig snälla du!.
Jag tittar upp och ser en afrikansk kvinna i något omoderna kläder.
– Vad handlar det om? frågar jag henne. Vad behöver du hjälp med? Under tiden börjar hjärnan gå på högvarv och jag känner mig lite besvärad. Varför frågar hon just mig och just nu? Vet inte vad hon vill ha hjälp med.
– Jag behöver någonstans att sova och behöver pengar. Snälla hjälp mig.
– Hur mycket behöver du för kunna få sova?
– 100 kr för att sova och få ett mål mat.
I det ögonblicket känner jag att jag kan avvara en hundring om det är det som krävs för att hon ska få sova inomhus. Jag plockar fram plånboken och ger henne 100 kr. Hon blir så glad att hon tar tag och kramar mig riktigt hårt samtidigt som hon börjar hulka och skaka av gråt. När hon väl släpper mig ber hon mig om en hundring till så att hon kan få till två nätter på rad. I det ögonblicket börjar mitt tvivel gro. Konstig känsla. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Behöver hon verkligen hjälp eller såg jag lättlurad ut? Slår bort tanken för fy så hemskt om hon verkligen inte har någonstans att sova och jag är så cynisk och tror att hon har satt detta i system. Hundringen har hon fått men en till är inte aktuell eftersom jag nu inte litar på att hon verkligen talar sanning.
– Jag är ledsen men jag har inte mer att ge.
Mina ord känns inte alls trovärdiga eftersom jag i ena handen håller i två fulla shoppingkassar. Mitt dåliga samvete jobbar för fullt.
– Någon annan kan säkert hjälpa dig inför den andra natten.
Hon tittar på mig och säger:
– Hur många så här snälla personer tror du att det finns? 1 på 10 000 kanske. Snälla kan du ge mig 100 kr till?
Här för mitt sunda förnuft och mitt dåliga samvete en kamp. 200 känns som lite för mycket så jag drar till med en bortförklaring som är så ihålig som den bara kan bli men den enda jag kommer på just då:
– Jag är själv arbetslös och har inte mer.
– Aha.
Där avstannade hennes fortsatta försök till att få ytterligare pengar. Ursäkten verkade fungera och vår konversation avslutades. Aleksandra som inte förstår ett ord svenska och som hade betraktat hela händelsen undrade vad det hela handlade om. Jag började förklara och för ett ögonblick vände jag mig om för att se mig om efter kvinnan. Hon skyndade sig bort från Hötorget. Det som förvånade mig var att bredvid henne gick en man som såg välstädad och väldigt svensk ut. Han skyndade med och de försvann bakom hörnet på väg mot Sveavägen. Kvar var jag ännu mer förvirrad än några minuter tidigare. Vem var han?

Hjälpte jag en person i nöd eller blev jag lurad på pengar? Har ingen aning. Jag vill verkligen tro att hon behövde min hjälp och att jag gjorde gott men någonstans tvivlar jag på att det var så. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag tvivlar över hennes uppriktighet. Tänk om den där mannen inte alls var en kumpan utan nästa person hon frågade om pengar? Tänk om hon frågade mig om ytterligare en hundring för att hon kände att hon vågade passa på när den första kom så snabbt? Tänk om de var kumpaner och i mig såg ett lämpligt offer, drog en story och fick en hundring? Tänk att en avlurad eller bortskänkt hundring kan betyda så mycket? För oss båda. Hur många hundringar kan man egentligen få ihop eller göra sig av med på en dag?

Märklig upplevelse med en bitterljuv eftersmak. Tanken var att jag skulle köpa mig lite gott samvete men resultatet blev istället ett dåligt samvete och total förvirring.