Är det bara jag som har den där känslan av att världen håller på att gå under? Inte som en total apokalyps som släcker allt liv utan mer som en brant och djup svacka som jag inte ser en vändning på. Illa nog bara det. Orolig är jag i vilket fall som helst för alla de tecken som finns på att världen inte mår riktigt bra. Vad beror det på?

Kanske skräms vi av mediebevakningens rubriker. Kanske är vi alla pressade och stressade av livets krav. Kanske är vi för fokuserade på våra liv så att vi inte orkar lägga kraft och energi på små frågor och beslut som skulle kunna påverka utvecklingen i omvärlden. Ibland inte ens i den närmaste omgivningen. Kanske har vi förlorat tron på att det är möjligt att påverka. Eller så orkar vi bara inte bry oss så länge det inte berör vår egen lilla sfär.

Möjligtvis hänger denna katastrofkänsla ihop med insikten om att det faktiskt fanns en tid med ett lite större kollektivt tänk. En tid då framtidstron var mycket mer positiv och de ekonomiska medlen räckte lite längre. Skulle kunna vara så också att inte ens de länder som ansågs ha det bra ställt en gång i tiden förmår behålla tryggheten intakt längre, ännu mindre förbättra den. Kanske beror det på att sämre tider lockar fram det sämsta i oss människor.

En del har säkert med min ålder att göra, att jag är närmare det var bättre förr än jag är livet är fullt med möjligheter men allt kan inte förklaras med det. Inser att det är svårt att behålla framtidstron när man samtidigt omges av så många olika hotbilder att det inte går att nonchalera dem. Massuppsägningar, missförhållanden inom vård och omsorg, sämre skolresultat, ekonomiska nedgångar, egoism, rasism, nationalism, våld, mord, hot, krig, miljöförstörelse, ont om bostäder, sexism, penalism, tiggeri, sjukdomar, ytlighet, hets och en massa annat. Vi har allt mindre tolerans och förståelse för varandra. Vi står ju för bövelen knappt ut med oss själva.

I informationssamhället snurrar allt fortare och fortare. Visst är vi mer upplysta än någonsin tidigare men de flesta av oss gör inte så mycket med våra insikter. Istället fokuserar vi på att leva upp till alla de krav som samhället tycks ställa på oss. Vi vill bli lite snyggare, lite lättare, lite kunnigare, lite lyckligare än vi var igår. Ständigt i jämförelse med någon annan, vanligtvis den som lyckas bättre än oss själva. Frenetiskt jagande efter framgång. På gränsen till en kollektiv utbrändhet! Den som inte lyckas får skylla sig själv.

Ibland önskar jag att vi alla kunde stanna upp, tänka efter och styra om istället. Blåsa hål i bubblan och stoppa hetsen innan den stoppar oss. Inte låta oss manipuleras till att leva ett liv som vi inte trivs med. Eller varför inte, om vi bara kunde, trycka på reset och starta om. Men om det å andra sidan bara handlar om en massa hjärnspöken och inga faktiska hot eller egen otillräcklighet så borde det räcka med att sluta läsa tidningar och lyssna på nyheterna för att också slippa all stress och press.