jobb

Konsten att vända en kurva

Att livet går upp och ned är vi alla förtroliga med. En dålig händelse drar gärna med sig en till och så åker man utför. Har man flyt så har man mycket flyt och då leker livet. Ibland är det svårt att förstå vad det är som gör att det ena ger det andra. Handlar det om karma? Eller sitter det i huvudet? Högre makt eller öde? Kanske rent av slump, intuition eller magkänsla. I vilket fall som helst är det för mig en gåta hur vissa saker hänger ihop. Visst har jag som alla andra funderat över de stora sammanhangen i livet och pendlat mellan olika förklaringar utan att kunna finna svaret. Förmodar att det också så kommer att förbli. Facit lär man inte riktigt hitta innan allt är över.

Oavsett hur allt hänger ihop så finns det situationer i livet som är fantastiskt smutt sammansatta. Som idag. Vaknar med lätt huvudvärk och en viss nedslagenhet över hela arbetssökarsituationen. Trots en fantastiskt trevlig dag igår, full av nätverkande, kom jag hem med mer oro än hopp om snabba lösningar. På något vis lyckades de olika samtalen bara ytterligare befästa min oro över hur svårt det kommer vara att tränga igenom bruset. Suck. Pust. Skit. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Det är nu som det oförklarliga sker. Kraften som lyfter mig. Millimeter för millimeter. Steg för steg. Som på beställning träder mina fina vänner in. Några helt ovetandes om att deras budskap har en sådan precision och träffsäkert som om de hade läst mina tankar. Som små tecken till mig att rycka upp mig. Inte deppa ihop. Tänk på det som är viktigt i livet. Jobbet är bara en del av det, inte allt. Njut av det du har, av det fina livet har att erbjuda. Det otroliga är att uppmaningarna kommer i random form. Ett inlägg på Facebook. Lite senare ett uppmuntrande mejl. Några meddelanden. En lunchdejt. Och jag har glömt att det är jobbigt. Kan skönja ljuset.

Hur det än hänger ihop så funkar det. Universums krafter, eller ska jag kanske skriva sociala mediers krafter, och mina vänner har sett till att kurvan har ändrat riktning och är på väg upp igen. Var och en på sitt sätt. Precis det jag behövde höra levererades precis då jag behövde höra det. Man kan bli troende för mindre.

Fikasugen och bubblig

Snart har jag bloggat i en månad. En konstig företeelse egentligen. Som att tala rakt ut i universum. Inte vet man om någon hör eller bryr sig om det man säger. Kan också liknas vid att man talar högt för sig själv ute bland folk. Omgivningen kan tolka det på många sätt. Visserligen kan jag se hur många som har varit inne på sidan men inte mer än så.

– Bla, bla, bla….

– ……. (Tystnad)

– Bla, bla, bla…

– ……. (Tystnad)

Trots tystnaden som möter mig när jag skriver av mig och det blygsamma antalet läsare (förutom Jordbrobarnen som med den übersociale sonens hjälp spred sig till nästan 800 pers, jihiiii) så är det här bland det roligaste jag har gjort på mycket länge.

Bloggandet gör att jag får skriva av mig en massa tankar och det lättar på trycket. Ger mig distans. Men det viktigaste och det bästa av allt, helt otippat, är att bloggen har blivit ett substitut för mina arbetskamrater. Sitter man hemma och surfar efter jobb så jobbar man lika hårt som man någonsin gjorde när man jobbade på jobbet. Det man inte har och saknar mest av allt är någon som sitter mittemot och som man kan spontanbubbla med. Man saknar kompisar. Och jag som älskar att stångas och retas med folk. Skoja och skratta även när man sliter hårt. Ta en kort fika. Andas och sedan fortsätta jobba. Det är ju det som gör att man orkar.

Så mina vänner Micke, Ullis, Anders, Anna, Ola, Britt, Charlotte, Tina, Åsa……. och Helena när ni läser min blogg ska ni inte tänka att jag är konstig. Tänk istället. Billan är bara fikasugen. Och bubblig.

Stora lärdomar väntar

Intressant men oroande tweet av MariaCardell. Eftersom jag inte har hunnit så långt som till formulering av spontanansökningar har jag något att se fram emot. Som om det inte är nog svårt att framhäva sig själv på rätt sätt med en tydlig kravprofil så ska man också kunna  framhäva sig själv så att det passar alla typer av krav. Funderar över hur mycket man måste träna för att Jante ska ge med sig och låta Egot ta över så att framhävandet blir effektivt?

Vänder och vrider på formuleringar dag ut och dag in redan som det är. Det verkar inte ta slut än på ett tag. Misstänker att jag kommer råka ut för det traditionella mönstret som vi marknadsförare brukar drabbas av d.v.s. när marknaden är mogen för att ta in vårt budskap så har vi själva ledsnat på det för länge sedan. Förhoppningsvis är budskapet effektivt och gör jobbet. I mitt fall hoppas jag att budskapet gör jobbet och genererar ett jobb innan jag hinner ledsna på min egen marknadsföring av mig själv.

Vårstädning av jaget

Det är många insikter och sanningar om mig själv som ställs på huvudet just nu. Jag vänder på en massa stenar, skakar om föreställningar om mig själv, dammar av mina kompetenser och identifierar framtida utsikter. Det är vårstädning av min professionella identitet.

Att vara arbetssökande är inte kul. I synnerhet inte om man är kvinna över 50 med invandrarbakgrund. Man vet aldrig riktigt vilken av anledningarna som ligger bakom de återkommande smällarna i det berömda glastaket. Var det åldern denna gång eller är det så att jag inte har den rätta branscherfarenheten? Är det för att jag har udda namn eller för att jag inte lyckas sticka ut tillräckligt i CV:t? Eller är det så att jag borde ha läst den där kursen som jag valde bort? Hemma är det aldrig så dammigt och eländigt som när vårsolen tränger igenom glasrutorna och skamlöst belyser det som är ogjort. Precis så utsatt känns det att söka jobb och bli synad in i minsta detalj. Alla små brister och tillkortakommanden uppdagas i ljuset.

Intet ont som inte har någonting gott med sig. Hela processen med att söka jobb är på sätt och vis renande. Kan inte minnas när jag senast hade tid att fokusera så intensivt på mig själv. Vad står jag för? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Vad kan jag bidra med? Vad vill jag? Helt plötsligt blir en massa bortglömda drömmar lite mer verkliga. Nästan så att de tycks realistiska. Man plockar fram dem från det mörka skrymslet i garderoben där de har fått ligga i väntan på att ägarinnan ska vilja bära dem igen.

Allt som kommer upp när man rannsakar sig själv är självklart inte smickrande men desto mer nödvändigt att ta itu med. Att kasta ut ur garderoben. De positiva insikterna är naturligtvis bara bra för självförtroendet. De ger extra luft under vingarna. De behåller vi. Och så sorterar vi allt så att det ser snyggt och prydligt ut. Vad skönt det känns när allt är på sin rätta plats. Rent och snyggt! Nu kan ljuset sippra fram hur mycket det vill. Det är vårstädat i garderoben och jag är redo!

En infångad dag

Vissa dagar, de bra dagarna, vill man inte ska ta slut. Det är de dagarna som bara flyter på, överraskar och fyller en med positiva känslor. Idag hade jag en sådan dag. En infångad dag. En rolig dag.

Att våren nalkas kan ha påverkat mitt sinne. Började med att byta ut stövlarna mot sköna sneakers. Traskar vidare mot pendeln på väg in till ett möte med min coach. Två stationer senare fylls vagnen med glada uppspelta barn i gula västar, som små ankungar på led. På väg in till stan. De ska på utflykt. Hela vagnen fylldes av tjatter och skratt. Jag fylldes av glädje.

Har lyckats få numret till min sedan många år förlorade frisör. Ringer henne för att överraska och boka tid. Möts av världens gladast tjej som blir genuint överraskad och glad åt att vi har återfunnit varandra. Ska bli sååå kul att träffas igen efter minst 25 år. Ser verkligen fram emot lördag.

Äter lunch med Fille. Vi äter koreanskt för första gången. Fantastiskt gott! Känns vuxet och trevligt. Tänk att jag har en vuxen son. En skäggig snygging som jag kan prata seriöst med.

Skyndar iväg till coachen. Idag är jag mycket gladare än sist vi träffades. Det märks redan i korridoren. Jag är bubbligare, pratigare och förmodligen mer mottaglig för både kritik och tips. Jag är på rätt väg och närmare målet. Snart helt nöjd med mitt CV.

Träffar Anna och lilla Olivia över en fika. Härligt att få gosa med den lilla prinsessan. Mysigt. Efter en stund dyker Jeanette upp. Nu är vi tre stycken före detta kollegor som sitter och skrattar åt det tragikomiska i att vara arbetslös. Roliga anekdoter om jobbsökarsituationer avlöser varandra. Är du över femtio med bra a-kassa gör dig inget besvär att söka jobb som  begravningsentreprenör. Ingångslönen är betydligt lägre än din a-kassa. Vi börjar se en massa fördelar med vår arbetslösa tillvaro. Det kanske inte är så tokigt att slippa jobba ett tag. Vi är många som sitter i samma båt och det är roligt att träffas och peppa varandra. Vi är tajtare nu än vi någonsin har varit.

Vi skiljs åt och jag åker tillbaka hem. Öppnar dörren och inne är det nystädat. Som pricken över i:et.

En bänkad Zlatan

I vår familj är vi tokiga i idrott. Nästan all idrott slukas frekvent. Okej då, kanske inte all, men merparten. Bara det handlar om tävling så är vi på. En bunt vinnarskallar är vi. Enligt familjens egna inofficiella stickprovs mätningar är jag vinnarskallarnas vinnarskalle. Jag är den som inte tävlar om jag inte är säker på en vinst. Ett påstående jag själv har myntat.

Som sådan har jag alltid tillhört laguppställningen. Det fattas bara annat. En given plats. Ett tydligt uppdrag. En i laget. Schyst kondis. Bra fart. Slitvarg. Målfokus. Skojig typ. Skrattar mycket. Har talang. Kanske lite uppkäftig. Gillar inte att stöpas i en form. Kan gnälla lite när det går dåligt men ger ändå allt på plan. Låter det bekant? Ni kanske känner igen typen? Klart ni gör. Jag är han. Fast en kvinnlig sådan. Okej, kanske inte just som han. Men nära.

Jaha, du vet, vi har kört det här spelsystemet ett tag och det håller inte riktigt. Vi behöver förnya oss. Ny laguppställning och ändrad speltaktik nästa säsong. Din spelartyp är inte helt given i laget så förbered dig på…bänken.

Bänkad! Jag?! Hur kan man bänka Zlatan?? Vinnarskallarnas vinnarskalle. Men det är så jag känner mig. Som en bänkad Zlatan. Lika arg som han skulle ha varit över att sitta på bänken. Lika otålig på att få komma in i spelet igen. Lika angelägen om att få tillhöra ett vinnande lag. Så hör upp alla tränare där ute, inte vill ni ha Zlatan på bänken? Eller?

För snabb för mitt eget bästa

Från tanke till handling är en extremt kort sträcka hos mig. Tror att jag garanterat är någon form av rekordhållare där. En rolig tanke dyker upp och jag skenar genast iväg på uppdrag. Jag gör det visserligen också när något jobbigt ska göras för att få det gjort, men det är en annan historia.

För någon dag sedan när jag var upprörd över den nya arbetslösa tillvaron klämde jag ur mig till den yngre sonen och hans söta flickvän något om att ”Jag funderar på att börja blogga om eländet. Måste få ut allt som dyker upp.” Några minuter innan hade jag precis fått ett mindre utbrott och svor över ett avslutat samtal med en intet ont anande rekryterare. I det ögonblicket kändes det som att jag kommer ha massor av stoff till mitt skrivande.

Ungdomarna var mer försiktiga över min idé och vi började diskutera bloggandet i sig. Jag är inte helt säker på att de trodde att jag skulle vara igång så snabbt. Först planterade jag min tanke hos maken. Vet inte riktigt vad han svarade men misstänker att han tänkte något i stil med ”allt som gör henne lugn är bra”. Sedan nämnde jag det för min äldre, nyligen utflyttade son, för tillfället på återbesök vid matbordet. Han var på. Positiv signal. Då kör jag!

När han gick var jag igång. Detta var igår på eftermiddagen och några timmar senare var min blogg uppe och mitt första inlägg skrivet. Jag slukades upp av uppdraget helt. Jätte nöjd med mig själv. Visar stolt mitt alster till min yngste son som kom hem efter jobbet, ja visst är han duktig mammas pojke, och han läser och säger ”Vad söt du är mamma. Bloggar hmm. Typ tio år efter alla andra”.

Va? Och jag som tyckte att jag var snabb.

När det oväntade händer

Jag är ett fullblods kontrollfreak. Erkänner. Ingenting som jag är stolt över. Ingenting som jag har djupat eller analyserat. Det finns säkert bra förklaringar till min ständiga oro, en oro för att det oväntade ska knacka på och skaka om min tillvaro. Låter förklaringen bero. Mer intressant för mig att fundera över är vad det är jag tror ska hända om jag tappar kontrollen. Tappar kontrollen som jag förmodligen aldrig har haft. Jag är medveten om det men ändå lurar jag mig själv om att jag har koll och på något vis kan gardera mig mot det oväntade.

Det oväntade kan vara något riktigt dåligt som man inte vill råka ut för, den oron är befogad, men det kan också vara något riktigt bra och det vill man inte gardera sig mot. Yrkesmässigt har denna egenskap varit enbart till godo, en projektledare med total kontroll, effektiv, många pluspoäng. Privat, inte lika effektivt. Möjligtvis effektivt glädjedödande om man frågar min familj.

Det oväntade hände för ett tag sedan, något som jag inte riktigt hade räknat med och som har skakat om min tillvaro ordentligt. Omorganisationer, uppsägningar och kompetensväxlingar har jag varit med om massor av gånger. De har svischat förbi mig. Oftast. Ibland har jag känt av dem mer än vanligt, som den gången när Lasse fick gå. Nu var det min tur. Jag ställdes inför ett vägval, att stanna eller söka ett nytt jobb. Tro det eller ej men mitt val föll på det ovissa och jag är numera arbetssökande. För ett fullblods kontrollfreak är detta tillstånd, som ni säkert redan har klurat ut, en enorm utmaning. Hur det går med det kommer ni få läsa mer om. Lovar. Hur just detta oväntade slutar, det återstår att se.