#blogg100

Jag är ett geni

Tänk att det har jag gått och funderat över många gånger, varför jag störs av vissa ljud. Ibland räcker det med att det överstiger ett litet snäpp över det som är behagligt för mina öron för att det ska börja krypa i mig. Nästan så att jag får lätt panik och sänker eller avbryter ljudet om jag kan. Detta sker bara när ljudet stör. Vilka ljud som stör varierar dock. Är det musik jag gillar får det vara hur högt som helst men är det ett oljud skapat av någon som smaskar, sjunger dåligt eller skramlar då star jag inte ut. 

Sonen har förknippat det med att jag börjar bli gammal och tråkig. Jag har trott att jag är överkänslig eller rent av att han har rätt att jag har blivit en sur tant. Men nu när jag har läst denna fantastiska artikel i Nyheter 24 som så fint beskriver mina bekymmer så förstår jag att jag helt enkelt måste vara ett geni. Det ante mig. Kunde nästa ana att det förhöll sig så 🙂

Heeelt slut!

Det tar på krafterna att vara ny. Arbetsdagen var så intensiv och full av möten att jag känner mig helt dränerad på kraft. Satt på bussen och drömde mig bort till soffan. Ämnar inte göra ett dyft i kväll. Bara äta något lätt och glo upp i taket resten av kvällen.

Förstår inte hur fort det gick från ny till att hålla många bollar i luften. Akrobat som man är börjar man trixa på en gång. Det är ju det jag gillar så jag ska absolut inte beklaga mig över tillståndet mer än att jag är lite otränad och klumpig. Måste få ordning på koordinationen och tempot så att bollarna inte tappas bort. Men först ska jag glo upp i taket en stund. Ha en god kväll!

Att vakna på fel sida

Redan när man vaknar känner man att dagen som väntar kommer vara besvärlig att ta sig igenom. Första gången öppnade jag ögonen två timmar innan och andra bara minuter innan klockan skulle ringa. Ett otålighetstecken. Låt denna dag rinna av mig fort tänker jag medan jag gör mig i ordning för den.

Har en del bekymmer som följer med mig från igår och som jag gärna vill ha lösta idag. Troligtvis blir de inte det på ett tag så det gäller att bita ihop och ta sig igenom orosmolnet. Det bästa är att hitta något positivt som man kan haka på för att glömma det besvärliga för ett tag. Om det går. Besvär är som klister ibland, går inte att skaka av sig. Till råga på allt är jag felklädd för dagen. Grymt-grymt!

Jobbvänner man tar med sig

Det fina med att byta jobb är att man får fler och fler vänner. Några som man aldrig lämnar bakom sig. Idag har dagen just handlat om möten med dessa vänner. Redan på bussen till jobbet stötte jag på Anna från mitt senaste jobb. Bara några veckor har gått sedan jag slutade men en liten uppdatering på vad som händer hos mig och hos henne. Intressant. Hälsa alla från mig Anna!

Lunchen delades med Magnus, min närmaste manliga fiskvän och arbetskamrat från det nästsista jobbet. Numera jobbar vi geografiskt nära varandra och kan luncha oftare. Statusläget i respektives liv. Vad har vi för nyheter från vår gemensamma arbetsplats? Vem är var? Kaffelatte på det. Vi ses snart igen Magnus! Nästa gång kanske storfisken Katarina är med.

Kvällen spenderades med mina två äldsta vänner tillika chefer från ett av mina första jobb, Maj och Gunilla. En helt fantastisk vänskap som vi har närt ända sedan mitten av nittiotalet. Är så glad att ha dem i mitt liv. Berättade allt som händer med mig i mitt yrkesliv till de två glada och pigga pensionärerna. Båda var nöjda över att de numera slipper arbeta eftersom de har fullt upp med sin fritid som det är. Hejdå tjejer! Vi ses snart igen.

Härligt att mötas. Ser fram emot kommande möten redan. Maten var för övrigt riktigt god och jag kan glatt rekommendera denna lilla pärla Noodelhouse på Söder. Asiatiskt och viatnemesiskt när det är som bäst.

#Blogg100

Till min dotter

Om du fanns min kära dotter skulle jag göra allt jag förmår för att du ska veta att du är den viktigaste personen i ditt liv. Du skulle veta ditt eget värde och aldrig tveka över din förmåga att förändra världen. Jag skulle uppmuntra dig att förverkliga dina drömmar och våga leva livet. Älska och bli älskad. Busa. Skratta. Resa. Upptäcka. Vara modig. Ta plats. Drömma. Aldrig låta dig kuvas. Veta att du är vacker som du är. Att du kan förverkliga allt du vill. Bara leva upp till dina egna förväntningar och glömma alla andras. Våga ta ut svängarna. Må bra. Veta att du alltid i alla lägen har någon att vända dig till och att du alltid kommer vara lika älskad av mig. Att vara flicka är inte är en begränsning. Det är en möjlighet.

Det skulle jag se till. Om du fanns.



Obehagliga vindar blåser

Förändringens vindar blåser. Illavarslande sådana. Ända sedan valet där främlingsfientliga krafter tog mark har deras anhängare fått luft under vingarna. Helt plötsligt har det blivit mer rumsrent att uttrycka sitt hat öppet eller utagera sina åsikter genom att ignorera andras. Vad är det som har gett dessa hatare råg i ryggen? Jo, förmodligen insikten om att de är många och att de blir fler och fler.

Att det finns människor som hatar sig själva och alla andra känner man till sedan länge. Det är inget nytt. Själv har jag alltid hävdat att det är lättare att hantera någon som öppet säger var den står än en som håller en neutral fasad men invändigt hyser förakt. Svårare att bemöta hatet då. Får nog revidera min tanke sedan den annars så tysta massan hatare allt mer öppet börjar lufta sina åsikter. Trenden är obehaglig.

Vad är det för vindar som blåser när en äldre dam i tunnelbanan tar sig friheten att öppet kränka en medpassagerare för att han är mörkhyad? Kan verka harmlöst men absolut obehagligt om ni frågar mig. Läs Metro.

Att någon okänd person systematiskt plockar ned alla reklamblad upphängda i vår bostadsrättsförening som har till syfte att samla in kläder till behövande och ersätta dem med sina egenproducerade hatlappar är absolut en förflyttning åt ett oönskat håll. Man undrar vad det är som ger den personen rätten att frånta mig min demokratiska rätt till ett ställningstagande och handling? Om jag vill dela med mig av det jag har kan ingen hatare hindra mig men ändå känner jag mig både kränkt och rädd. Rädd för den förflyttning som detta hat gör. Det kommer allt närmare och förändringens vindar blåser allt hårdare.

Information overload

Inne på min tredje arbetsvecka på det nya jobbet. Märkligt nog känns det mer som det tredje året. Kan beror på att jag redan har hunnit med så mycket. Miljön känns också bekant på något vis. Väldigt likt en tidigare arbetsgivare vilket underlättar att förstå det stora sammanhanget. Skönt att något flyter på bra. Trevliga arbetskamrater har jag också. Som hemma på många plan!

Men, det finns alltid ett aber med allt, en sån här assimilation kräver mycket mer än en hemmakänsla. Förutom företagskulturella känslospröt och mycket skärpa krävs det också ett väldigt, väldigt bra minne. Oj, oj, oj vad mycket ny information som ska in och sorteras i denna skalle. System på system ska förstås, koder och lösenord ska kommas ihåg, organisationsbilder ritas in i huvudet och namn pusslas ihop med ansikte samt ansvarsuppgift. För att inte glömma att man på allt detta även ska greppa en ovanligt omfångsrik och komplex bransch som man inte vet ett dyft om. Huga!

Antar att det är i sådana här sammanhang som man ska plocka fram det man en gång i tiden lärde sig i skolan. Får väl bli skolbänken igen. Lyssna, fråga, läsa, lära, memorera, göra läxan, testas. Tuffa bud när utrymmet för förvaring av all denna information med åren har krympt. För att inte tala om själva förmågan att lära in. Information overload.

Tjof, tjof, tjof!

Det går fort nu. Dagarna och timmarna rinner undan av bara farten. Min teori är att första halvan av ens liv är en uppförsbacke som gör att allt går långsammare än man vill. Själv är man sitt snabbaste jag men får acceptera att det inte går så fort som man önskar. Man längtar ihjäl sig till vissa milstolpar som aldrig tycks komma. När man sen står på toppen vänder det. Den andra halvan blir då per automatik en nedförsbacke och resan utför rullar fortare och fortare ju längre ned man kommer. En liknelse som är lite skrämmande att ta in eftersom man gärna vill sakta ned farten och hinna med allt roligt. Inte alls lätt när man själv är långsammare och har betydligt svårare att hänga med.

Tjof, tjof så är dagen över. Tjof, tjof natten likaså. Tjof, tjof ytterligare ett år svepte förbi. Tjof, tjof, tjof snart är backen slut. Det gäller att så mycket som möjligt utnyttja farten och njuta av utsikten. En sväng här och en där gör resan roligare. Om backen är lång kan det bli riktigt skojigt! Tjof, tjof, tjohooo!

Body Combat or Combat with the Body

Ja, en fajt handlar det allt om. En kamp mellan viljan att orka och kroppens oförmåga att genomföra det som förväntas av den. Knoppen vill, vill, vill men kroppen stretar emot. Den vill inte foga sig. Sparken som ska nå upp till bröstkorgen hamnar snarare strax ovanför knät. Det kraftfulla armsvinget blir till en viftning och armhävningarna till armskakningar. Tantåldern gör sig påmind. Som tur är bryr sig denna tant inte så mycket om vad andra tycker så hon både viftar och sparkar på, friskt påhejad av en grym instruktör. Kampen mellan knopp och kropp fortsätter. I all evighet. Precis som träningsvärken. Och nej det är inte jag på bilden men skulle mycket väl kunna vara det om knoppen får som den vill.



En knuff i rätt riktning

Under hela min uppväxt har jag tecknat. Det var min absolut största passion. Ett sätt att fly verkligheten och sjunka in i en annan värld. Jag ville t o m välja det som ett yrkesval men vågade inte riktigt. Hur lever man på det? Man måste ha ett riktigt jobb. Så blocket gömdes och glömdes i samma veva som jag bestämde mig för att ekonomi, det är något för mig. Inte visste jag vad en ekonom egentligen gjorde men säkert var det mer tryggt än att teckna sig fram i livet.

Så länge sedan är det jag tecknade. Under åren har jag inte gett mig tid att betrakta eller att drömma mig bort. Livet kom emellan. Har istället haft fokus på att prestera och agera. Men nu ska det bli ändring på det tack vare en uppmuntrande son. Block och pennor i present ger mig en knuff i rätt riktning. Roligt när uppmuntran om förverkligande vänder riktning och sätter fokus på en själv istället för mina söner. Samtidigt är det pinsamt att man inte lever som man lär och inte ens har en bra förklaring till varför man har prioriterat bort den stora passionen.