#blogg100

I männens dåtid

Tillståndet från den ena dagen till den andra pendlar. Det följer utmaningarnas karaktär. Idag ansökte jag om ett nytt pass. Håret var fixat redan i lördags så den delen hade jag koll på. Resten kunde jag inte påverka. Sönderstressad från igår med lätt huvudvärk och svarta ringar under ögonen, då glasögon som vanligtvis täcker över det mörka inte får användas, fick jag till slut just ett sådant passfoto som jag försökte undvika. Lärdomen av detta är, som många gånger tidigare, att vissa saker kan man inte parera för. Det blir som det blir. I slutänden, vem bryr sig om mitt passfoto mer än jag själv.

För övrigt är det den internationella kvinnodagen idag. Under åren har dess existens väckt större och större irritation hos mig. Det går att följa i mina texter på detta tema, skrivna den 8 mars 2013, 2014, 2015 med undantag för 2016 då bloggen låg nere. Nu är vi här igen. Det är den 8 mars 2017. Vad har hänt sedan sist? Ingenting. Vi är där vi var senast. Fortfarande i männens dåtid. Att nå fram till grabbarnas nutid tycks omöjligt. Kommer krävas många kvinnodagar innan vi är ikapp.

Några inslag från vår gemensamma nutid:

  1. I ett av världens mest jämlika länder – Sverige
  2. IMG_7975I Serbien där en kvinna dödas var femte dag och där all statistik säger att kvinnor ligger efter på alla mätbara plan delas mängder av blombuketter ut idag.
    Grattis på kvinnodagen tjejer! Ni är uppskattade åtminstone en dag om året.
  3. En frisk fläkt och absolut en förebild på alla plan är Vedrana Rudan, en kroatiska som är modig, provokativ och rolig på samma gång. Oavsett om det handlar om sex, kyrka, nationalism, feminism eller politik, skräder hon inte orden. Hon sticker ut hakan. Utan pardon. Kostnaden, den står hon för själv. Texten hon skrev tillägnad dagens datum bränner ordentligt. Den är svårsmält till och med för mig. Hade så gärna översatt den till svenska men jag är varken skicklig eller modig nog. Ledsen för det. En hint kan ni få om jag säger att rubriken lyder ”Visa mig din mu*ta” . För er som förstår, håll till godo.

Tacksamhet

Man kan aldrig förutse hur livet ter sig från en dag till en annan. Den här tisdagen har varit tung och krävande. Den har kännts som en kraftig käftsmäll följt av ett långt andningsuppehåll och en oviss väntan. En mammas mardröm om det inte vore för ofantliga mängder tur och kanske en och annan skyddsängel. Tacksam för att allt slutade bra!

På väg mot en ny vecka

Måndag morgon. Vaknar två minuter före utsatt tid med de senaste drömmarna i färskt minne. Vissa drömmar sätter sig. I natt trodde jag mig träffa någon kär som inte längre finns ibland oss i min pappas frisörsalong som inte heller längre finns. Lämnar Stockholm för att istället springa ensam och rädd hemåt längs med Belgrads mörka breda boulevarder. Skulle ta en buss som inte kom. Helt plötsligt är drömmen slut och jag vet inte om jag kom fram dit jag skulle men helt klart innehöll den många inte. 

Tillbaka i realiteten äter jag en banan. Klär mig och går ut i kylan. In på bussen som faktiskt kommer och för ovanlighetens skull inte alls är överfull. Den rullar smidigt förbi de långa bilköerna. När vi anländer till Gullmars passar jag på att köpa nytt månadskort för att därefter ansluta mig till det människohav av återvända sportlovsfirare som förflyttar sig ned för trappan till tunnelbanan. Stiger på tåget som förblir stillastående. Det kan inte åka vidare. I utropet säger de att det är på grund av ett sjukdomsfall vid Medborgarplatsen. Vi väntar. Som i en honör till den sjuke. Mina tankar går till personen som var på väg någonstans denna tidiga måndag morgon, förmodligen arbetet, för att sedan det första hen gör falla ihop på tunnelbanan. Ambulanssirenerna hörs ända upp till oss. Någon minut senare rullar vi igen. Stiger av och korsar som vanligt plattan. På vägen passerar jag, som det flesta andra dagar, uteliggaren med Bajenhalsduk. Han sitter allt som oftast på samma ställe. Har hört honom hosta rejält, och de dagar han inte varit där, funderat om någonting kan ha hänt honom. Denna morgon möts våra blickar. Innan jag passerar vill jag ropa ut ”Heja Bajen!” men tror inte att det skulle göra någon skillnad. En dag kanske jag stannar till och ger honom en slant bara för halsdukens skull. Varför sitter han inte på Söder tänker jag men i samma ögonblick inser jag att det förmodligen finns många fler uteliggare med Bajenhalsduk där än här. Fortsätter vidare in under tak där en dekoratör sitter i H&M’s skyltfönstret och skrapar bort dekaler från glasrutan. Dekalerna verkar sitter riktigt hårt och man kan se att det krävs mycket kraft och tålamod för att få ned dem. Får flashbacks till tiden då jag producerade material till skyltfönster och ville undvika samma besvär. Några meter bort ser jag städaren som sköter om denna yta. Ser honom dagligen. Även våra blickar möts och jag vill säga hej men gör det inte. Känner han igen just mig av alla de mörka figurer som springer förbi här varje morgon eller är vi bara en grå massa för honom? Vet ej. Kanske hejar jag nästa gång. Passerar förbi NK’s skyltfönster som skrudar om idag, går över gatan utan att behöva vänta på grön gubbe, rundar hörnet vid McDonalds och passerar in genom porten. Någon trappa upp är jag framme. En ny vecka har börjat.

Tiden bara försvann 

Vart tog helgen vägen? Helt plötsligt är det söndag kväll och det är dags att ställa om till arbetsläge. Kanske skyndade helgen förbi extra fort eftersom jag tog med mig lite jobb hem. Det skulle vara det enda. I övrigt förstår jag inte vad som hände. Den bara smet förbi. Hade hoppats på att hinna med mycket mer. En ambition var att ta mig till Marina Abramovics performance The Cleaner på Moderna Museet för att få träffa denna gigant som för övrigt härstammar från samma stad som jag och som nu var i Stockholm för att utmana vår stressade och digitaliserade livsstil genom att be oss lämna mobiler, klockor och andra yttre element utanför rummet och gå in i ett ovant tillstånd av tidlöshet. I rummet skulle vi mötas av varma mänskliga rörelser och röster. Så träffsäkert! Väl medveten om att kollektiv sång har en nästan terapeutisk effekt på våra frusna nordiska själar. Lika medveten om att Sverige mycket väl skulle kunna vara, och kanske defacto är, världens mest uppkopplade land. Tuff utmaning. Hade gärna antagit den bara att få uppleva lite tidlöshet. Hade gjort det om det inte hade krävt okänt antal kötimmar i kylan för att komma in till detta tidlösa rum. Den tiden hade jag inte tillgodo denna helg då min uppkopplade tillvaro snodde all min tillgängliga tid. Förlåt mig Marina.

Flera nyanser av grått

Går ofrivilligt på stan denna gråa lördag. Mitt pass löper snart ut och behöver ansöka om nytt. För att kunna stå ut med mitt passfoto behöver jag snygga till håret innan jag beger mig till polisen. Enda tiden min frissa hade var just idag. Hade hellre suttit hemma och myst.

Hur som helst tänkte jag passa på att kika in i någon klädbutik på vägen, vilket jag aldrig hinner på vardagarna. Tro det eller ej men trots att jag jobbar så centralt som man bara kan så passerar jag bara förbi alla skyltfönster. Mäktar bara inte med att klämma in en shoppingtur på lunchen eller på väg hem. Idag går jag in i några i hopp om att jag kommer ha lite mer ro och lust att leta kläder eftersom det är helg. Det visar sig att halva stan har tänkt samma sak. Alla är inne och röjer i hyllorna. Den där lusten som jag trodde att jag skulle gräva fram var helt borta. Utbudet såg lika grått och tråkigt ut som vädret ute.

Konstigt det där. Aldrig har vi haft så stort utbud och aldrig har det kännts så likriktat. Det fanns inget som stack ut. Vart tog originaliteten vägen undrar man? Något som får en att känna eufori. Inget blev inköpt däremot lyckades jag maskera över lite av det grå – på huvudet.

P.S. Värt alla pengar att ligga i en massagestol samtidigt som man får hårtvätt och huvudmassage. Känner mig som en helt ny människa nu.

Norrländskan och juggen

Om inte du känner dig eller är svensk så är hoppet att invandrarkillarna i Rinkeby någonsin ska kunna integrera sig borta 😕

Ett slutsats som min allra bästa barndomsvän för fram efter att ha läst ett facebookflöde där jag precis hade identifierat mig som en minoritet – invandrarkvinna 50+.

Konstigt att du kallar dig själv gammal invandrarkvinna 🙂 Du var ju så liten när du kom. Trodde att du kände dig svensk med serbiskt ursprung. Jag är ju mer invandrarkvinna än dig som bott hela mitt vuxna liv utomlands.

Hennes kommentar fick mig verkligen att tänka till. Varför i allsin dar identifierar jag mig fortfarande som invandrare? Det där med gammal kvinna får jag nog tillskriva mig men att jag har vandrat in, som by the way var med ett tåg, hände för snart 46 år sedan. Borde inte just den händelsen vara preskriberad? Varför hänger den med mig fortfarande och dessutom läggs på min identitet? Jag känner ju mig precis som hon skriver, svensk med serbiskt ursprung, men identifierar mig som invandrare. Det enda svar jag har är att det är omöjligt att glömma det om man ständigt påminns om att man inte är helt svensk. Namn och i viss mån utseendet är det som i all evighet kommer förhindra  mig från att kunna sudda ut det där ”invandrare” eftersom det skickar signaler till omgivningen om att den här tjejen inte är ”Made in Sweden”. Hur jag känner mig blir underordnat här.

Min vännina däremot som uppfyller alla krav på äkta svenskhet utifrån gense normer känner sig förmodligen mindre svensk än jag gör eftersom hon, som hon uttryckter det, hela sitt vuxna liv bodde utanför Sverige. Att hon egentligen är nyinvandrad till Sverige och influerad av andra värderingar är ingenting som hon utåt sätt kommer behöva stå till svars för. Möjligtvis om hon emellanåt livfullt argumenterar på italienska.

Egentligen är det ömsom roligt och ömsom sorgligt att två små tjejer, en liten norrländska och en liten jugge, fann varandra i förorten på 70-talet, bytte liv med varandra (juggen stannade kvar i Sverige och norrländska flyttade till Italien) och nu många år senare är vi tillbaka på ruta ett. Norrländskan är fortfarande norrländska och juggen hon förblir invandrare.

Om du vill lösa en bra text på temat ursprung och identitet så rekommenderar jag Suzannes.

Hur fritt är det fria ordet?

Det har jag undrat över ganska länge. Vi som bor i västvärlden vill nog tro att våra ord är fria att flöda hur de vill och när de vill. Att de kan föras fram när som helst och till vem som helst. Att de får uttrycka det vi verkligen tror på och står för. Men kan de det, låter vi dem verkligen flyga ut fritt? Skulle inte tro det. Några av oss kanske vågar göra det, av misstag eller av ren vilja, men den stora majoriteten håller i dem, väger dem och slutligen behåller dem för sig själva. I många fall är det säkert ett klokt val att tänka till innan man släpper iväg orden, så att ingen tar skada av dem, men ibland bör de flyga så att de förhindrar skada. För ni vet, ord kan linda in, såra och göra skada, det kan de, men de kan också göra nytta och säga ifrån, ifrågasätta, bekräfta, omhulda, smeka och ta ställning. De bör och ska flyga när de gör nytta och nytta gör de bara när de är fria. Så frigör dina ord oftare, låt dem flyga när de känner för det.

Du som har läst detta, fundera också över hur fria dina ord verkligen är? Hur ofta snyggar du till dem, rättar in dem i ledet och skickar ut dem enligt en förväntad och tillrättalagd mall? Hur ofta låter du dem ta ställning och spegla det du verkligen tycker eller känner? Hur ofta stannar de kvar och blir osagda eftersom det är lugnast så?

Fundera på det för det är viktigt. Det är viktigt att inte vara en tyst majoritet som inte tar ställning och säger ifrån när det är nödvändigt att göra det. Med det sagt tycker jag att ni ska läsa Emerich Roths debattartikel i Svenskan. Låt oss inte vara den tysta majoriteten och bara se på. Säg ifrån innan det är för sent.

Nu bryter jag tystnaden

Vet inte varför jag bryter den. Har inget behov av att säga något särskilt just idag. Inte mer än den dagen för ett och ett halvt år sedan då jag gick in i min bloggtystnad. Jag var trött på min egen röst och trött på alla andra oväsentligheter man läser om i media. Ingenting har egentligen ändrat sig sedan dess som ger mig anledning att bryta min tystnad mer än att jag inte kan låta bli att återigen ge mig på Fredrik Wass #Blogg100-utmaning. Denna gång har den ett lite större och mer motiverande syfte än tidigare, att värna om det fria ordet. Allas röster räknas så och min. Om den ska räknas måste man ta till orda – 100 dagar i sträck. Galet av mig, jag vet. 100 dagar är väldigt många dagar och jag kommer antagligen inte orka igenom alla men jag tänker försöka. Tar i och med detta vid där jag tystnade sist och ropar rakt ut i cyberrymden. Igen. Kanske gör min röst skillnad.