Författare: I knopp och hjärta

Vilodagen

Höll på att glömma detta blogginlägg. Hade en massa annat roligt för mig istället. Var ute på långpromenad med maken och mina nyinköpta sneakers i kassen. Tanken var att jag skulle byta ut dem mot annan modell. Gick in i butiken, gjorde ett försök att hitta något annat som kunde falla mig i smaken och insåg att bättre än de jag redan har kommer jag inte hitta. Sneakersen och kassen följde med mig tillbaka hem. Passade också på att förlänga gymavtalet som löper ut i veckan. Nu är träningsåret säkrat. Inga ursäkter finns alls.

Väl hemma åt vi en rejäl lunch. Inte riktigt enligt grönsaksmodellen men precis det vi behövde efter den långa promenaden.


Avslutade kvällen med ett långt overseas-samtal med min underbara svägerska. En Viber-fika mellan Sacramento och Stockholm. Vi pratade säkert i två timmar, tills batteriet på mobilen tog slut. Allt möjligt och mer därtill avhandlades. Hann leka med Snapshot medan vi pratade. Multitasking på skoj. 


Nu tittas det på ett favoritprogram som brukar avsluta söndagskvällarna. Ren njutning. En riktig vilodag snart till ända. Gokväll!

Doftminnet

Har ett ganska känsligt luktsinne. I alla fall ett lättstört sådant. Vissa odörer klarar jag bara inte av. T ex råkade jag igår stiga på en tunnelbanevagn där någon hade en dålig andedräkt blandad med väldigt mycket vitlöksdoft. Höll på att kvävas under den korta resan mellan Gullmars och Skanstull. Sänkte ned huvudet och näsan i den egna halsduken för att slippa känna men det hjälpte inte. Ibland andas jag genom munnen istället för genom näsan bara för att undvika känna doften men just igår tyckte jag att även den tanken fick mig att äcklas. Sprang ut så fort jag kunde och in i nästa vagn. Slog mig ned på en plats där någon annan doftade ganska mycket vitlök. Fattar inte hur jag lyckades med det. Det gick dock att stå ut fram till T-centralen. Inget emot vitlök men blandat med andra inte så trevliga dofter kan det bli jobbigt. Det värsta tänkbara doftminnet jag har är som passagerare i en dansk taxi vars förare var en rökare som precis hade släckt ned sin cigarrett blandat med en inte så fräsch kroppsodör. Den resan vill man aldrig behöva göra om igen. Baksidan av ett bra luktsinne.

Fick mig att tänka på hur många fina doftminnen man bär med sig ändå. Många från min barndom i Belgrad. Grannskapets rosenträgårdar på våren, dieselångor från passerande bussar (tro det eller ej men jag älskade den doften, drog in den djupt så att lungorna fylldes), bageriets dofter när jag köpte mina gifflar på väg till skolan, farfars keramikverkstad, kalkväggarna i hans garage och pelargonerna i trädgården. Doft av gatudamm efter ett sommarregn eller varm asfalt som kyls ned av kraftiga vattenspolar. Lukt av mogna nyplockade grönsaker och frukter på marknaderna. 

Vissa parfymer är så klart kopplade till personer. Shalimar får mig att tänka på en kille jag var förtjust i, Opium från Yves Saint Laurent som jag använde själv på min egen ungdomstid. Så fort man känner dem åker man omgående tillbaka till den tiden. Våren 1988 var jag på resa i Holland och köpte en parfym jag verkligen gillade som present till maken. Det jag inte visste då var att vi precis hade blivit gravida med första sonen och att jag bara några veckor senare inte skulle tåla den av mig själv inköpta doften. Så fort maken passerade mig med doften på fick jag kväljningar och kräktes. Inte bra alls. Min känslighet för dofter hade multiplicerats med hundra. Som tur var gick både graviditeten och den extrema överkänsligheten för dofter över. Maken kan fortfarande störa mig med för mycket rakvatten men jag står numera bättre ut med både honom och doften 🙂 Det är ju trots allt så att en stor del av attraktionen när man väljer sin partner beror på doft.  

Min favorit idag är Guilty från Gucci 

Amy hela dagen

Om jag ska välja ut en artist vars musik jag kan lyssna på dygnet runt så är Amy Winehouse den givna favoriten. Gillar allt. Musiken, rösten, känslan. Hela dagen har jag haft Amy i örat utan att tröttna. Snart kommer jag behöva skickas på rehab själv.

En annan stark kandidat är Kurt Cobain. Någonting i hans skörhet och ångestfulla uttryck tilltalar mig. Som min äldste son vid tillfälle konstaterade ”Du gillar trasiga själar”. Ja det gör jag. För där finns hjärta och alla livets plågor. Sevdah som man skulle säga på Balkan. Konst är känslor. Och musik är en konstformen som förmedlar känslor bäst. 

Amy och Kurt må ha varit för trasiga för detta livet men deras musik består. Känslorna likaså. 

Back To Black

Where Did You Sleep Last Night

Om och om igen

Upprepande eller gaggig? Något av dessa två kan helt klart appliceras på mig. Hur förklarar man annars att jag lyckas köpa exakt likadana sneakers som jag redan har hemma. Var ute efter nya svarta som alternativ till mina gamla som behövde vila ett tag. Letade i över en vecka  efter den rätta modellen vilket jag slutligen hittade. Kom hem plockade fram dem och jämförde med mina nuvarande. Det visade sig att de var exakt likadana! Av alla Nike modeller väljer jag på nytt exakt den modellen som jag redan har. Klart man börjar undra vad som inte är som det ska hos en? Hur kan jag inte komma ihåg hur mina nuvarande skor ser ut? Eller är det så att gillar man något så gillar man och får man välja vad man gillar så väljer man det som man gillar om och om igen?

Skulle man fråga min make så skulle han säga att jag alltid gör så – väljer om och om igen varianter av samma saker. Korta svarta rockar har jag ägt en massa. Svarta väskor att hänga över axeln och svarta stora väskor att bära extra grejer i. De utslita ersätts av nya liknande modeller. Tjocka tröjor, tunna tröjor, långa tröjor. Allt upprepas och är oftast svart. Överlag är svart något återkommande hos mig som jag skrev om i En periodare.

Svårt att analysera sig själv. Om jag ska försöka mig på det så skulle det kunna handla om att jag vet vad som funkar på mig och går på säkra kort. Eller så är det så att jag bara är extra förtjust i vissa saker och väljer alltid varianter av dem när jag kan. Vilken (o)tur för gubben min att jag inte har behövt ersätta honom med en ny variant. Min vana trogen hade jag väl efter långt letande kommit hem med samme man. Får väl låta maken hänga kvar men de nya skorna kanske jag borde lämna tillbaka och leta upp ett par som skiljer sig lite från de gamla. 

Vi mot resten av världen

D-dagen närmar sig med stormsteg, måldatumet för mitt projekt. Det innebär att farten på det vi håller på med just nu är oerhört hög. Samtidigt kan vi bocka av punkt efter punkt på aktivitetslistan. Verkligen allt tycks falla på plats. Nästan så att man kan göra vågen eller släppa ut ett och annat jubelrop. Anspänningen släpper dock inte helt ännu. Det hoppas vi att den gör när vi har tryckt på knappen nästa vecka. 

Något riktigt fint sker när man jobbar med stora projekt. Alla har sin givna roll och jobbar på mot ett gemensamt mål. Ett teamarbete utförs dirigerat av en huvudprojektledare. Hur lyckosamt det blir beror på så många olika faktorer. Främst handlar det om tydlighet, struktur och inte att förglömma ledarskap. Fungerar de delarna så klarar man av de flesta motgångar på vägen, för problem de dyker alltid upp i en eller annan form. 

Om komponenterna inte fungerar som de ska blir det mycket svårare. Med otydlighet och brist på bra ledarskap följer gränssnitts- och ansvarsfördelningsproblem. Prestige gör sig också lätt påmind då. Ingen struktur skapar oreda och risk för ofas i arbetet. Vad ska levereras, när och av vem? Frustration och missnöje gör entré vilket påverkar arbetsglädjen och teamkänslan som går ut över slutresultatet. Men när det funkar, ojojoj, då är det magi. Då är det vi mot resten av världen, teamkänsla och stolthet. En härlig känsla!

Mitt Stockholm

Vilket fantastiskt väder vi har haft idag. Stockholm visar sig från sin bästa sida. Tog mig tid att fota på lunchen och från Himlen i Skatteskrapan ikväll. På vägen till middagen i tunnelbanan mellan Gamla Stan och Slussen, hörde jag en ung grabb säga till sin vän:

– Titta så vackert! Jag tittar alltid ut över vattnet när jag åker här medan andra tittar ned i sina mobiler. När jag flyttade till Stockholm sa jag till mig själv att den dagen jag tittar ned i mobilen och inte ut över den vackra staden har jag blivit en zombie.

Så är det nog. Vi lever i våra virtuella världar och tittar allt för sällan upp och ut över det vackra omkring oss trots att verkligheten slår ut det mesta. Det gäller att lyfta blicken emellanåt och njuta av utsikten.

Jämnt humör

Måste skriva något om jag ska klara utmaningen. Har bestämt mig att jag ska hålla ut 100 dagar i följd. Det är dag 27 idag och jag vacklar ordentligt. Tematiskt. Har inget särskilt att fördjupa mig i. Inte mer än att det blev en riktigt bra dag. Fantastiskt väder. Några problem lösta. Avbockade uppdrag på jobbet. Träning. God mat. Nu vila. Inget att klaga på. Nöjd med andra ord. Då har man inget att skriva om. Konstigt det där men så är det. Inspirationen kommer när man stör sig på något, är arg eller superglad, inte när humöret är jämnt. Idag var det väldigt jämnt. 

En periodare

Jag är periodare i shopping. Ingenting. Ingenting. Och så allt på en gång. Har ingen lust. Har svårt att hitta. Till slut lossnar det och kassarna fylls. Brukar sammanfalla med reaperioder vilket är lättare för samvetet. Denna helg fick jag ett återfall. Har införskaffat strumpor, skor, byxor, blusar och tröjor. Vårgarderoben är tryggad.

De coola typerna

Shoppat med mamma och kollat på fotboll med pappa. Idag passade jag på att umgås med mina föräldrar. Hinner inte med till vardags. Har ett ständigt dåligt samvete för det. De längtar efter besök och väntar på att någon av oss barn eller barnbarn ska titta förbi. Och vi har en massa annat för oss, hela tiden. När vi väl tittar in så är det i en halvtimme och sen vidare till nästa uppdrag. Tycker synd om dem. Och om oss. Vi har ju varandra till låns bara en kort tid. Den tiden borde man ta tillvara bättre.

Den coola typen och mamma Rosa.
När solen lyser på en hela vägen in i centrumet måste man behålla solglasögonen på.

 

Det där med restless legs har gått i arv från far till dotter.
Mina fötter till vänster och 80-åringens till höger. Han sparkar bra fortfarande. Har jag tur så kanske jag får ärva en bråkdel av hans livsglädje och energi. Man kommer långt med den, det kan jag lova.

 

Återvinning


Återvinning av högsta rang! Gamla strumpbyxor och tennisbollar blir fysioterapeutiskt redskap för att få bort min låsning i bröstryggen. Trodde att jag hade en knuta men det var lite mer än så. Enligt sjukgymnasten mest troligt orsakad av bilkrocken i höstas då jag och världens gulligaste kollega råkade hamna mitt i en polisjakt med en biltjuv körandes mot trafiken. Av allt som kunde ha hänt är nog en låsning i bröstryggen rätt acceptabelt även om det gör ont. 

Allt mitt yogande visar sig ha bra resultat, fick beröm för mina muskler och rörlighet av sjukgymnasten. Hon tror t o m att just den goda formen har gjort att jag har kunnat parera den onda och låsningen så länge som jag har gjort. Vet ej om det är bra att vara en som biter ihop och kör när det gör ont men får väl ta det som ett styrkebesked. Ska fortsätta att träna och kurera mig med mitt hemmagjorda verktyg som jag absolut måste använda. Kommer stå mot väggen och massera ryggen resten av helgen. Det gör skönont kan jag hälsa.