Vad har jag gjort?

Vaknar med en ångest över gårdagens ogenomtänkta och förhastade beslut att blogga 100 dagar i sträck. Den mentala spärren gör sig påmind redan. Det kommer aldrig att gå! Vad tänkte jag på eller snarare med? Inte är det första gången heller att jag upprepar mina misstag. Ok, tycks jag tänka, nu gör vi det igen, det omöjliga. Denna gång ska det gå utan att slå huvudet i väggen. Ja, där sprack det, huvudet. Eller är kanske väggen borde se upp? Vilket som, ont gör det och jobbigt blir det men jag får väl köra på. Dag 2 av 100. Heja mig!

#Blogg100

Kan inte motstå att misslyckas

Tillbaka efter ett långt uppehåll. Helt oplanerat. Har hållit mig borta från bloggandet efter att ha ledsnat på min egen röst. Inte från skrivandet. Skrivandet gillar jag. Trots att jag fortfarande står för det jag skrev sist kommer jag ändå för tredje året i rad försöka skriva ett inlägg om dagen 100 dagar i rad. Helt ologiskt eftersom jag misslyckades båda gångerna. Men vad vore livet utan rejäla utmaningar så ett misslyckande till gör varken till eller från. Om jag däremot överraskar mig själv och lyckas tredje gången gillt kommer min glädje inte känna några gränser. Häng med om ni orkar och vill.



Till alla de som bor i mitt hjärta

En del människor inspirerar en till stordåd och andra stjäl bara ens energi. Jag slutar aldrig att fascineras över hur vi människor samspelar med varandra och hur mycket mer det finns att lära och förbättra mellan oss.

Som en hyllning till alla de som för alltid har bott in sig i mitt hjärta och som inspirerar mig vill jag tillägna mitt tidigare inlägg om relationer och deras nödvändighet. Er, ni vet vilka ni är, värnar jag lite extra om så varsågoda.

Relationer som luften vi andas

20140604-173058-63058005.jpg

Ränder och shoppingräder

Skön dag idag. Vinkade av maken på Arlanda. Han ska på snabbturné genom Europa för att bevista en vigsel i Bryssel, ett kusinbarn gifter sig. Det är dags för nästa släktgeneration att ta steget in i det riktiga vuxenlivet. Minns när vi firade hans födsel och nu är han redan brudgum. Livet rusar fram.

På vägen tillbaka passade jag på att hälsa på The Spectacular Ones showroom. Grabbarna var djupt fokuserade på att måla golvstenar till det kommande provrummet. Själv hjälpte jag till med att plocka ned några REA-skyltar för att därefter också greppa tag i en pensel och måla nästa lager färg. Min penselteknik misstänkliggjordes av Fille men efter kort övervakning fick jag godkänt och fri lejd. Ska verkligen bli spännande att se slutresultatet och den nya butiken. Gillar deras planerade konceptet.

20140524-191445-69285134.jpg

20140524-191444-69284789.jpg

Väl hemma bestämde jag mig för att förtidsrösta till EU-valet vilket resulterade i att jag därefter passade på att besöka ett antal klädbutiker. Har inte hunnit handla sedan jag började mitt nya arbete. Detta har en hel del att göra med att jag numera åker kollektivt till arbetet och inga bra shoppingalternativ finns på vägen till och från jobbet. Just idag hade jag rätt shoppingmood och några plagg följde med mig hem. För tillfället har jag dille på marint och randigt. Ytterligare en randig klänning hänger nu i garderoben. Ett par chinos och en enkel tröja slank också med. Allt från Holly & Whyte by Lindex, en ny prisvärd favorit. Gillar det klassiska snittet som funkar bra på min kroppstyp. Ville fortsätta min shoppingrunda men de stängde för dagen så jag fick pausa moodet. På mitt vanliga när-jag-får-upp-farten-vis ämnar jag fortsätta shoppingräden i morgon. Ränderna går aldrig ur gamla shoppingproffs.

20140524-194127-70887118.jpg

20140524-195124-71484558.jpg

Rop på hjälp som ingen hör

Det gör ont i hjärtat att se det som sker på Balkan just nu. Hur mycket kan dessa stackars människor klara av? De vanliga människorna som för inte så länge sedan fick lämna hus och hem p g a krig, som förmodligen har förlorat sina nära och kära, som fick börja om från början en, två, kanske tre gånger. Människor som fortfarande lever med sviterna av totala förstörelser, som idag får stå ut med taskiga ekonomiska och politiska förutsättningar. De människorna som livet regelbundet sparkar undan fötterna på och utmanar i uthållighet och framtidstro när det inte finns något att luta sig mot. Just dessa stackars människor måste prövas på nytt. Denna gång slår en fruktansvärd naturkatastrof till och ödelägger deras liv på nytt. Hur är det tänkt att de ska orka? Det går inte att förstå hur de ska kunna resa sig igen.

Det gör också ont i hjärtat att se hur ointresserad omvärlden är av det som sker på Balkan. Man vänder bort blicken i någon slags avvaktan på direktiv från jag vet inte vilket högkvarter. Mediebevakningen är under all kritik, nästan helt frånvarande. Vilka anledningarna till detta är vill jag inte ens spekulera i men tycker att Johan Croneman sammanfattade det ganska bra i sin krönika i DN idag. Samtidigt gör det mig ledsen och besviken eftersom det så tydligt visar att det görs skillnad på folk och folk. Vi är så många som febrilt har försökt hålla oss uppdaterade på det som sker, som har försökt mobilisera oss och hjälpa till. Allt detta har vi fått göra på egen hand. Så många fantastiska människor har engagerat sig och gjort vad de kan för att snabbt skicka ned både kläder och pengar. MEN det räcker inte. Vi behöver skicka mer hjälp! Vi behöver organiserad hjälp! Vi behöver din hjälp! Framför allt behöver vi få tillgång till en sanningsenlig opartisk bevakning av skeendena på plats. I nuläget vet jag inte om det går att få.

En sommar i Turkiet begav jag mig ned till havet för att ta ett dopp då det var för varmt vid poolen. Trots att vi var ett stort sällskap lyckades jag inte förmedla min intention. Simmade ut en kort sträcka. Höll mig nära stranden. Såg t o m delar av mitt sällskap högre upp på stranden, spelandes volleyboll. De såg däremot inte mig. Ganska fort hamnade jag i problem. Undervattensvågor tröttade ut mig och försvårade min väg tillbaka in till stranden. Avståndet till fast mark var inte längre än några meter men ändå milslångt i mitt huvud. Styrkan sinade och mina krafter höll på att ta slut eftersom jag istället för att tänka smart och logiskt fick panik. En meter framför mig simmade en kille. Försökte ropa på honom men fick endast fram ett svagt ”Help” som bara försvann ut i tumma luften. Ingen hörde mig. Där och då trodde jag att jag skulle drunkna utan att någon visste om det. Ingen skulle ens se att jag försvann. På något sätt med de sista krafterna lyckades jag krypa upp på stranden. Klarade mig men maktlösheten över att ropa på hjälp utan gehör sitter fortfarande i. Jag vill höra när någon behöver min hjälp.

 

Inte värda en endaste rad i Expressen

Den värsta naturkatastrofen på 120 år har drabbat Serbien och Bosnien. På en dag har det regnat lika mycket som det brukar göra på tre månader. Stora områden ligger under vatten. Många döda. 10.000-tals evakuerade. Massor av människor saknade. Hus och hem föstörda. Det dåliga vädret fortsätter och försvårar hjälparbetet. Man förväntar sig det värsta.

Har ni någon aning om att detta händer just nu? Gissar att ni har missat det. Hur skulle ni ha en aning när Expressen inte har en endaste rad skriven om detta. Nedan följer en kavalkad av rubriker som tydligen är mycket viktigare just idag.

20140517-203750.jpg

20140517-203808.jpg

20140517-203848.jpg

20140517-203901.jpg

20140517-203916.jpg

20140517-203930.jpg

20140517-203944.jpg

20140517-203959.jpg

20140517-204010.jpg

Alla vill stoppa honom

Har du gjort 11 mål på fem matcher får ditt leende ansikte pryda motståndarnas hemsida. Nackdelen är att alla vill stoppa dig så du blir hett villebråd. Intressanta cowboy-metoder av IK Viljan. Blir spännande möte på lördag!

Har ni sett den här killen?

Har ni sett den här killen?

 

TSO Snapback is back

Som vanligt händer det massor hos The Spectacular Ones. Onlineshopen är nu igång och påfylld med några favoriter. Bland annat kan denna snygging beställas. Håll utkik efter fler nyheter.

TSO Snapback

TSO Snapback

Tacloban ett halvår efter tyfonen Haiyan

Plans pressekreterare Sofia Klemming-Nordenskiöld har besökt Tacloban på Filippinerna ett halvår efter tyfonen Haiyans framfart. Läs hennes beskrivning av situationen idag. Starkt reportage om de tuffa förutsättningarna som drabbade familjer lever under. Fortfarande finns det massor att göra. Vi som befinner oss på tryggt avstånd från liknande katastrofer är inte alltid medvetna om det långsiktigtiga engagemanget som krävs för att återställa ett förstört samhälle. Vill du stödja arbetet gå in på http://www.plansverige.org

Profilbild för Plan SverigePlan Sverige | Blogg

Bild
Jednel, 11 år från Tanauan, Leyte går till kyrkan varje söndag med sina föräldrar.

Kyrkklockorna ringer in till söndagsmässa. Klockan är sju på morgonen i Tanauan, Filippinerna och vi har följt med elvaårige Jednel och hans föräldrar för att delta i den katolska gudstjänsten. Den här kuststaden två mil söder om Tacloban förstördes svårt i tyfonen Haiyan. Många som sitter här i kyrkbänkarna har anhöriga som ligger begravda i massgraven på torget utanför kyrkan. När prästen kallar till bön fylls luften i den stora kyrkan av en tung sorg. En gemensam erfarenhet som jag som utomstående känner men aldrig riktigt kan begripa. Alla här har stått öga mot öga med döden. Men snart fylls luften också av en stark kraft. När prästen i slutet skämtar med sin församling ekar skrattsalvorna ut genom de höga kyrkoportarna.

Många säger att det är till stor del tack vare filippiniernas starka inneboende överlevnadsförmåga som…

Visa originalinlägg 506 fler ord

Alla behöver tårta

-Vill du ha lite tårta Billan?
-Nej jag behöveeeer inte deeet! Ropade jag och sprang iväg längs med korridoren på jobbet. Tänkte att jag lättare kan avstå från att förtappat stoppa i mig en bit prinsesstårta om jag springer ifrån den. Minnet av mängden uppäten blåbärspaj från igår kväll bidrog också till flykten.
-Alla behöver tårta! Ropade tjejerna efter mig. Det har de så rätt i tänkte jag men höll mig borta från köket ändå.

Det är inte alls likt mig att tacka nej till tårta. Inte heller att äta en hel lunch utan bröd vilket jag också gjorde idag. Min filosofi är annars att äta det man känner för när man känner för det. Då mår man som bäst och matintaget blir både avdramatiserar och naturligt balanserat. Har funkat för mig i en massa år. Förstår inte riktigt varför jag ska ändra på det nu. Ändå tycks jag vara på god väg att just förändra matvanorna något.

En teori är att lunchutbudet på ICA i Sjöstaden är begränsat och man måste vara nyttig. En annan är att både Morgan och John har en stark påverkan på mig genom deras tydliga nyttighetsfokus. En tredje är att det är så svårt att bli av med en del överskottsvikt trots regelbunden träning. Den mest sanningsenliga är nog trots allt att jag behöver bli nyttigare i maten och lättare i språnget nu när jag snart ska springa i ett ”rus”. Börjar därför med att springa ifrån tårtor. Får se hur länge jag orkar göra det.