I knoppen

De förtjänar varandra

Det är synd om Jimmie på många sätt. På det personliga planet är det synd om varje person som råkar ut för utmattningssyndrom. När det drabbar en ung människa med små barn är det extra sorgligt. Att återhämta sig kan ta väldigt lång tid om man någonsin gör det. De flesta som har ”gått in i väggen” på en arbetsplats rekommenderas inte att återgå till samma arbetsplats och anta samma ansvar med risk för att drabbas på nytt.

Med det i beaktande tycker jag ännu mer synd om offerlammet Jimmie. Vad är det som tvingar ut honom i strålkastarljuset innan han ens är färdigläkt? Vad trodde partiets PR-avdelning skulle ske hos Skavlan? Myspys? Är man partiledare för ett så kontroversiellt parti får man stå till svars för det partiet gör och står för även i myspysprogram. Även om man är en utbränd partiledare. Såvida partiet inte medvetet offrar sin partiledare för att plocka sympatipoäng. Han gör det ju så bra. Egentligen inget man förvånas över. En politik som inte känner empati för andra känner inte heller empati för sina egna.

För ett ögonblick trodde jag att Jimmie kanske hade lärt sig något av sin svaga period men icke. I hans värld är det fortfarande invandrarnas fel. De förtjänar verkligen varandra Jimmie och hans parti. Offer som de är.

Faror, hot och undergång

Vilket ansvar har medier i att de matar oss men en massa skrämselpropaganda? Det går inte att läsa tidningen eller titta på nyhetsprogram utan att utsättas för potentiella faror. Snart finns det inget man kan äta eller göra utan att det kan resultera i en sjukdom eller ångest. Ena dagen lider vi av D-vitaminbrist och andra kan ett överskott orsaka stroke. Kolhydrater är farliga samtidigt som de behövs. Vad vågar man stoppa i sig och vilket ben ska man stå på? Vad är viktigt och på riktigt och vad är uppblåst? Vet ej.

För att inte tala om alla politiska hot. Ryssen kommer när som helst. Nazister, rasister, terrorister, kommunister och anarkister finns överallt. Ekonomin kraschar snart så ska vi spara eller spendera? Riksbanken vill att vi ska spendera och låter räntan gå i minus, skrämmande bara det. Ingen vågar spendera när omvärlden är skakig så vi gör tvärtom. Vi sparar istället. Får väl skylla oss själva om det går åt helsike. Och så har vi diverse katastrofer som kommer och går. De får vi inte glömma. Ingen är säker. På något sätt. Någonstans.

Om vi fortfarande inte oroar oss tillräckligt så kommer här ett tips om hur vi ska hålla oss kvar på rätt sida om ångestlinjen. Vad säger ni, har ni funderat över på vilket sätt världens undergång  kommer att gå till? Inte? Då är dags nu. Bara att köpa PLUS och läsa på.

Att sprida kärlek eller nonsens 

Man slutar inte att förvånas över vissa människors okritiska hantering av flöden som vi dagligen matas med via sociala medier. I grunden är alla dessa medier nonsensbärare eftersom man primärt ska roa sig och socialisera via dem. Samtidigt klarar de av att sprida andra mer innehållsrika och seriösa budskap. So far so good!

Däremot när folk skickar runt en massa strunt undrar man hur det står till hos vissa. ”Min enda önskan är att mitt barn är lyckligt!” Ja, vems är det inte??!! Finns det någon förälder som önskar annat? ”Dela om du älskar dina barn” Varför ska jag göra det? Finns det någon bland mina vänner som tvivlar på min kärlek till mina barn som jag behöver informera lite extra? Kanske är det meningen att jag ska skryta om att jag älskar dem. Om jag inte delar, betyder det då att jag inte älskar dem? Om man skulle vända på det självklara i uppmaningen och be föräldrar gilla om de inte älskar sina barn, vad hade hänt då?

Alla älskar alla på nätet. Kors och tvärs. Döttrar, söner, mammor, pappor, vänner och ovänner. Alla vet det redan. Vi sprider och sprider. På sociala medier i alla fall. Sprider vi kärlek eller nonsens i verkliga livet däremot, det är frågan.

Att tala förbi varandra

Kommunikation är svårt. Kan tyckas vara enkelt men är det inte alls. Så lätt att vi missförstår eller talar förbi varandra. Vi utgår oftast från våra egna referensramar och kan inte alltid sätta oss in i den andres perspektiv. Ibland avgör dagsformen hur vi lyssnar eller förmedlar oss. Det är lätt att haka upp sig på ett ord eller en formulering och stänga av resten som sägs. Då och då stänger man av allt som kommer från avsändaren ifråga. Många gånger tycker man att man är supertydlig och ändå verkar mottagaren inte förstå vad det är man vill säga. Men fattar du inte? Lyssna ordentligt. Nej, det kanske är du som inte fattar hur du ska lägga fram det på rätt sätt.

Många gånger har jag lekt med tanken att kunna höra vad som försegår i huvudet på folk samtidigt som man talar med varandra. Tror att många missförstånd skulle lösas och baktankar skrotas om man förstod tidigt att den andra inte är med på spåret. Du säger det här och jag uppfattar det så här. Hur långt ifrån varandra är vi? Eller tänk om man alltid skulle kunna spola tillbaka konversationerna för att höra vad vi faktisk sa och förtydliga det som var otydligt. Oj, var det så här du menade och jag uppfattade det på helt fel sätt.

Retorik är viktigt. Att kunna förmedla budskap så att mottagaren förstår är nödvändigt. Att sen mottagaren verkligen lyssnar och förstår är ännu viktigare. Så många misstolkningar, irritationsmoment och konflikter vi skulle slippa då.

Obehagliga vindar blåser

Förändringens vindar blåser. Illavarslande sådana. Ända sedan valet där främlingsfientliga krafter tog mark har deras anhängare fått luft under vingarna. Helt plötsligt har det blivit mer rumsrent att uttrycka sitt hat öppet eller utagera sina åsikter genom att ignorera andras. Vad är det som har gett dessa hatare råg i ryggen? Jo, förmodligen insikten om att de är många och att de blir fler och fler.

Att det finns människor som hatar sig själva och alla andra känner man till sedan länge. Det är inget nytt. Själv har jag alltid hävdat att det är lättare att hantera någon som öppet säger var den står än en som håller en neutral fasad men invändigt hyser förakt. Svårare att bemöta hatet då. Får nog revidera min tanke sedan den annars så tysta massan hatare allt mer öppet börjar lufta sina åsikter. Trenden är obehaglig.

Vad är det för vindar som blåser när en äldre dam i tunnelbanan tar sig friheten att öppet kränka en medpassagerare för att han är mörkhyad? Kan verka harmlöst men absolut obehagligt om ni frågar mig. Läs Metro.

Att någon okänd person systematiskt plockar ned alla reklamblad upphängda i vår bostadsrättsförening som har till syfte att samla in kläder till behövande och ersätta dem med sina egenproducerade hatlappar är absolut en förflyttning åt ett oönskat håll. Man undrar vad det är som ger den personen rätten att frånta mig min demokratiska rätt till ett ställningstagande och handling? Om jag vill dela med mig av det jag har kan ingen hatare hindra mig men ändå känner jag mig både kränkt och rädd. Rädd för den förflyttning som detta hat gör. Det kommer allt närmare och förändringens vindar blåser allt hårdare.

Information overload

Inne på min tredje arbetsvecka på det nya jobbet. Märkligt nog känns det mer som det tredje året. Kan beror på att jag redan har hunnit med så mycket. Miljön känns också bekant på något vis. Väldigt likt en tidigare arbetsgivare vilket underlättar att förstå det stora sammanhanget. Skönt att något flyter på bra. Trevliga arbetskamrater har jag också. Som hemma på många plan!

Men, det finns alltid ett aber med allt, en sån här assimilation kräver mycket mer än en hemmakänsla. Förutom företagskulturella känslospröt och mycket skärpa krävs det också ett väldigt, väldigt bra minne. Oj, oj, oj vad mycket ny information som ska in och sorteras i denna skalle. System på system ska förstås, koder och lösenord ska kommas ihåg, organisationsbilder ritas in i huvudet och namn pusslas ihop med ansikte samt ansvarsuppgift. För att inte glömma att man på allt detta även ska greppa en ovanligt omfångsrik och komplex bransch som man inte vet ett dyft om. Huga!

Antar att det är i sådana här sammanhang som man ska plocka fram det man en gång i tiden lärde sig i skolan. Får väl bli skolbänken igen. Lyssna, fråga, läsa, lära, memorera, göra läxan, testas. Tuffa bud när utrymmet för förvaring av all denna information med åren har krympt. För att inte tala om själva förmågan att lära in. Information overload.

Tjof, tjof, tjof!

Det går fort nu. Dagarna och timmarna rinner undan av bara farten. Min teori är att första halvan av ens liv är en uppförsbacke som gör att allt går långsammare än man vill. Själv är man sitt snabbaste jag men får acceptera att det inte går så fort som man önskar. Man längtar ihjäl sig till vissa milstolpar som aldrig tycks komma. När man sen står på toppen vänder det. Den andra halvan blir då per automatik en nedförsbacke och resan utför rullar fortare och fortare ju längre ned man kommer. En liknelse som är lite skrämmande att ta in eftersom man gärna vill sakta ned farten och hinna med allt roligt. Inte alls lätt när man själv är långsammare och har betydligt svårare att hänga med.

Tjof, tjof så är dagen över. Tjof, tjof natten likaså. Tjof, tjof ytterligare ett år svepte förbi. Tjof, tjof, tjof snart är backen slut. Det gäller att så mycket som möjligt utnyttja farten och njuta av utsikten. En sväng här och en där gör resan roligare. Om backen är lång kan det bli riktigt skojigt! Tjof, tjof, tjohooo!

Body Combat or Combat with the Body

Ja, en fajt handlar det allt om. En kamp mellan viljan att orka och kroppens oförmåga att genomföra det som förväntas av den. Knoppen vill, vill, vill men kroppen stretar emot. Den vill inte foga sig. Sparken som ska nå upp till bröstkorgen hamnar snarare strax ovanför knät. Det kraftfulla armsvinget blir till en viftning och armhävningarna till armskakningar. Tantåldern gör sig påmind. Som tur är bryr sig denna tant inte så mycket om vad andra tycker så hon både viftar och sparkar på, friskt påhejad av en grym instruktör. Kampen mellan knopp och kropp fortsätter. I all evighet. Precis som träningsvärken. Och nej det är inte jag på bilden men skulle mycket väl kunna vara det om knoppen får som den vill.



Vad har jag gjort?

Vaknar med en ångest över gårdagens ogenomtänkta och förhastade beslut att blogga 100 dagar i sträck. Den mentala spärren gör sig påmind redan. Det kommer aldrig att gå! Vad tänkte jag på eller snarare med? Inte är det första gången heller att jag upprepar mina misstag. Ok, tycks jag tänka, nu gör vi det igen, det omöjliga. Denna gång ska det gå utan att slå huvudet i väggen. Ja, där sprack det, huvudet. Eller är kanske väggen borde se upp? Vilket som, ont gör det och jobbigt blir det men jag får väl köra på. Dag 2 av 100. Heja mig!

#Blogg100

Kan inte motstå att misslyckas

Tillbaka efter ett långt uppehåll. Helt oplanerat. Har hållit mig borta från bloggandet efter att ha ledsnat på min egen röst. Inte från skrivandet. Skrivandet gillar jag. Trots att jag fortfarande står för det jag skrev sist kommer jag ändå för tredje året i rad försöka skriva ett inlägg om dagen 100 dagar i rad. Helt ologiskt eftersom jag misslyckades båda gångerna. Men vad vore livet utan rejäla utmaningar så ett misslyckande till gör varken till eller från. Om jag däremot överraskar mig själv och lyckas tredje gången gillt kommer min glädje inte känna några gränser. Häng med om ni orkar och vill.